Kriget mot humaniteten

Svensk socialpolitik går i stort ut på risk- och skademinimering. Vi har generösa bidragssystem som ska minimera utslagning och negativa följder av sociala problem. Människor har matats med sociala rättigheter i över 70 år. Med två undantag: prostituerade och narkomaner.

Tillhör du en av dessa två kategorier är du det svarta fåret i hagen. Du har inte samma rättigheter som andra människor. Du föraktas och bespottas. Är du prostituerad låtsas vi som att du inte finns eller klassar dig som ett olyckligt offer. Är du narkoman vill vi helst att du dör. Detta är en avskyvärd hållning, men den blir också synnerligen förbryllande när man försöker passa in den som en del av det svenska välfärdssystemet som utges för att finnas för de som har det allra svårast.

Svensk alkoholpolitik känns väldigt... svensk. Staten har tagit ett hårt grepp om försäljningsverktyget, Systembolaget, och försöker hålla nere drickandet med höga priser, dålig tillgänglighet och en och annan fånig annonskampanj (vi väntar fortfarande på en etikett liknande Svenska Spels "Spela lagom!" - "Drick lagom!"). Målet är, förutom att få in härliga skattekronor till statskassan, att minimera skadorna av svenska folkets alkoholdrickande. Svensk narkotikapolitik är dock inte unik. Det finns många länder runt om i världen som bedriver ett "krig" mot narkotikan och även om svenska politiker numera bruka bespara sig krigsmetaforerna är det uppenbart att de anser att det är ett slags krig som bedrivs. Men kriget bedrivs inte mot narkotikan utan mot narkomanerna. Och samtidigt som det verkar finns en allt bredare forskarkonsensus ute i den stora världen om att en intolerant och hårdhänt narkotikapolitik inte leder till mindre missbruk, har svenska politiker valt att vända omvärlden ryggen och fortsätta sitt prestigefyllda projekt.

Jag har sparat ett informationsblad från högstadiet. Det handlar om narkotika och sägs berätta den "nakna, kliniska sanningen" om olika droger. Rubriken är: "Vill du få diarré, ångest, svettningar, acne, depression, hjärnblödning, hiv, epilepsi... och sedan dö?". Därefter följer en uppräkning av de vanligaste narkotiska preparaten, dess effekter och skadeverkningar. Och kvicka svar på "drogmyterna".

Ett grundläggande problem är ett felaktigt grundantagande. Svensk narkotikapolitik utgår fortfarande från Bejerots biokemiska teori om att missbrukare i själva verket är helt vanliga människor som "halkat dit", blivit beroende av den livsfarliga narkotikan. Det har varit kärnan i propagandan, ursäkta informationen, i skolorna under många år. Ett bloss och du är fast.

Ted Goldberg, docent vid Institutionen för socialt arbete vid Socialhögskolan i Stockholm, har forskat om svensk narkotikapolitik och svenska narkomaner. Hans forskning visar att av alla som enligt undersökningar hävdat att de testat narkotika, slutar ungefär fem procent som tunga missbrukare. Det är det ena. Det andra är att vem som helst inte blir missbrukare. Goldberg använder begreppen problematiska konsumenter och rekreationskonsumenter. Fem procent blir alltså problematiska konsumenter av narkotika medan resten bara testar några gånger för att aldrig göra det igen eller blir rekreationskonsumenter. Den lilla minoritet som får stora problem med sitt drogintag får det av en anledning. Unga människor som kommer från socialt svåra omständigheter och som redan börjat få sociala problem i form av lätt kriminalitet, skolk och alkoholproblem löper större risk att bli problematiska konsumenter av narkotika än ungdomar som inte visat sådana tendenser. Dessutom finns det tydliga självdestruktiva drag i mångas missbruk.

Goldberg uttrycker det tydligt: "För mig är skillnaderna mellan den självdestruktive gatunarkomanen och t.ex. studenten som röker hasch några gånger på fester så stora och betydelsefulla att de vida överskrider likheten att båda har använt illegala preparat." Detta enkla och till synes självklara förhållande skulle emellertid svenska politiker i allmänhet inte ställa upp på. Tvärtom har jakten trappats upp. Straffsatserna har ökat från max ett års fängelse 1966 till 16 år i dag. Under tidigt 1980-tal utdömdes sammanlagt 1 000 fängelseår varje år för narkotikabrott. I mitten av 90-talet hade den siffran fördubblats och det är inte osannolikt att det ännu tio år senare har skett en liknande ökning. Att skylla allt på "knarket" och ignorera de verkliga orsakerna till varför någon missbrukar en drog är förstås väldigt bekvämt. Inte minst för föräldrar vars barn "halkar dit".

Den svenska narkotikapolitiken försöker inte hjälpa narkomanen att bli kvitt sitt missbruk. Fram till 2004 fastställde Socialstyrelsen ett tak för hur många platser för metadonbehandling som fick inrättas. Även i dag är det svårt att få hjälp och metadonbehandlingar och sprututbytesprogram möts med skarpa politiska protester, främst från borgerligt.

Skärpta straff, större polisresurser, fler antidrogkampanjer - inget av detta kommer att hjälpa alla problematiska konsumenter där ute. Det kommer inte att ta bort de sociala orsakerna till varför vissa människor ägnar sig åt missbruk. Det kommer inte att öka kunskapen. Frågan är om svenska politiker ens är intresserade av det.

Bloggat: Isabella Lund, HAX, LouiseP