Sexualmoralens gränsvakter

Det kristna samhället har fortfarande problem med sex över generationsgränserna. Även när sexofobiska snorktanter torde ha svårt att hitta konkreta invändningar – som i ett förhållande mellan en 30-åring och en 50-åring – mumlas det bakom ryggen. Hmph. Hålla på. Sådär. Va. Ålderskillnad och allt. Hmph.

Värre blir det förstås när båda parterna är mycket yngre, även om åldersskillnaden räknat i antal år kan vara mycket mindre än i exemplet ovan. Låt säga en 14-åring och en 25-åring. Då ställs frågan om samtycke på sin spets, vilket är helt i sin ordning. Hur klar i skallen är egentligen en 14-åring? Hur lättmanipulerad? Detta är viktiga frågor och de borde landa i slutsatsen att det inte går att avgöra detta generellt. Lagstiftaren gör det ändå, vilket leder till att frivilliga sexuella relationer resulterar i fängelsestraff för den äldre parten.

Det finns goda argument för att ha en s.k. ”byxmyndighetsålder”. En förövare kan annars skylla på att den andre var med på det som skedde. Ju yngre den personen är, desto lättare är den att manipulera. Men vi har faktiskt sett exempel på när två personer blir ”olämpligt” förälskade, bryter mot alla samhällsideal och kastar alla etiska gränsvärden över ända. Vid slutet av 90-talet uppdagades i USA att en kvinnlig lärare inlett ett förhållande med sin då 12-årige elev. De fick två barn tillsammans innan hon dömdes till fängelse i sju år. När hon kom ut diskuterade hon och den f.d. eleven giftermål. Det har tillkommit en rad andra fall sedan dess, även i andra länder.

Rimligtvis borde mognaden vara viktigare än åldern när man bedömer vad som är frivilligt sex och vad som är ett övergrepp. Att ha sex med en person som inte kan kommunicera och därmed på något sätt godkänna att sexet är OK (exempelvis en svårt handikappad person) ska vara förbjudet oavsett hur gammal personen är. En 12-åring med en 15-årings mognad, kroppsligt och mentalt, går inte att jämföra med en 12-åring som kanske har en 10-årings mognad.

Det svenska fallet med 25-åringen och 11-åringen som hade sex är intressant. De träffades på nätet. Hon sökte sig till äldre killar då hon uppfattade sina jämnåriga bekanta som ”barnsliga”. Han, påstått sexuellt osäker och oerfaren, sökte sig till någon som befann sig på en annan nivå än sina jämnåriga. De blev avslöjade och 25-åringen dömdes till två års fängelse för våldtäkt. Båda ansåg att de hade haft frivilligt sex. Ingen av dem tvingade sig på den andre. Ingen verkar heller ha ångrat sig efteråt och ansett sig ha blivit manipulerad (även om det förmodligen är vad flickan kommer att få höra hos psykologen). Troligare är att flickan blir betydligt mer skambelagd och traumatiserad av omgivningens dom över hennes sexualitet än av den sexuella akten i sig. Flickans pappa har berättat hur ”äcklad” han känt sig. Det är alltså hans känslor, inte flickans, som är väsentliga. Har någon frågat hur hon upplevde det? Är det ens någon som bryr sig?

Den juridiska bedömningen kan inte gärna ifrågasättas med vetskap om hur lagen ser ut i dag. Den gör ingen väsentlig skillnad på denna frivilliga sexuella kontakt och en överfallsvåldtäkt i Tegnérlunden. Sex med en underårig är inte längre utnyttjande utan automatiskt våldtäkt, tack vare feministiska påhejare i riksdagen. I media utmålas därför 25-åringen som en nätpedofil, en ”predator” (för att låna ett populärt amerikanskt uttryck) som strosar runt och letar efter nya offer att sätta tänderna, eller snarare gadden, i. Nyanserna kastas överbord och de verkliga orsakerna bakom varje enskilt fall blir ointressanta för den svart-vit-tänkande pressen.

Sex rör uppenbarligen upp massor av känslor hos folk. Risken är att inte bara debattörer utan även lagstiftare låter dessa känslor styra. Hur mycket påverkar vår privata sexmoral när vi bedömer andra människors relationer? Bör vi över huvud taget låta den kasta omdömen över andras val?

Det finns många som har behov av att upprätthålla en strikt sexualmoral i samhället. Det förvånar lite att många feminister går armkrok med kristna och andra sexualfientliga krafter i denna fråga. Och så har vi förstås organisationer som Ecpat, som försöker att hitta sexutnyttjade barn överallt, vare sig de finns på riktigt eller inte. Kanske är det inte så konstigt att vi har fått uppmärksammade domar där oskyldiga män dömts till långa fängelsestraff på fantasifulla berättelser från döttrar och styrdöttrar.

För att vara ett sekulärt samhälle är Sverige anmärkningsvärt sexualfientligt och traditionsbundet. Vi tycker att det är radikalt med flaggviftade Prideparader och färgglada fjädrar i häcken en gång om året, men missar helt det väsentliga: att hålla moralismen borta från sängkammaren. Sexuell frihet kan endast byggas på tolerans. Tolerans för det avvikande, det annorlunda, det äckliga, det otänkbara.

Låt oss gärna diskutera samtycke och frivillighet. Men låt oss stänga in sexualmoralismen i garderoben där den hör hemma.