Sverige och krisberedskapen

Höstens kris i det svenska mottagandet av asylsökande satte fingret på något självklart som nyvänstern, grönhögern och i princip hela det mediala etablissemanget under lång tid valt att ignorera: även Sverige har gränser. Kapaciteten är inte oändlig.

Men det reste även frågor om Sveriges krisberedskap. Kommunsverige är generellt sett väl rustat för lokala kriser. Raskt ordnas evakueringsbostäder, det går snabbt att få fram många händer när det krävs.

Värre är det ställt med den nationella krisberedskapen. Medan politikerna ute i kommunerna tvingas ha markkontakt kan regeringen tillåta sig att vara betydligt mer uppe i det blå. Förståelsen för verkligheten utanför Stockholm och landets tre största städer är begränsad, men framför allt är kunskapen om hur basala verksamheter i samhället fungerar mycket liten.

En enkel förklaring är att de politiker som vandrar hela vägen in i regeringskansliet sällan har egna erfarenheter från något annat än den politiska verkligheten. Och det är en väldigt nischad del av verkligheten, ska vi veta.

De flesta har alltså aldrig arbetat som lärare i en stökig och högljudd klass som skriker könsord åt dig, de har aldrig jobbat natt som sjuksköterskor på en underbemannad avdelning, de har aldrig fått stenar kastade på sig när de ska beivra ett pågående brott, de har aldrig knegat inom socialtjänsten med unga som håller på att droga ihjäl sig och burit ovetskapen om denne lever eller ej nästa dag du går till jobbet. De har hållit sig långt borta från allt detta under sina karriärer.

Denna okunskap är farlig, ty i slutändan är det de där ministrarna som sätter färdriktningen för just ovannämnda verksamheter. Och det är här, i det som kallas välfärdens kärna, som vi både förebygger och bygger in kapacitet att hantera kriser. Polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten måste fungera.

Det finns goda skäl att sätta stora frågetecken för Sveriges nationella krisberedskap i ett bredare perspektiv. Vi har ingen egentlig försvarsmakt att tala om längre, vilket betyder att vi inte kan skydda oss mot yttre hot. Det kommer att ta decennier att bygga upp en acceptabel kapacitet igen. Polisen är i kris, och ingen kan i dag säga om denna kris är övergående eller om den bara har börjat. Säkerhetspolisen jagar "terrorister" med aktivt konto på Facebook. Sjukvården är extremt belastad på många håll i landet.

Historien talar inte heller till vår fördel. Det räcker att gå 20 år tillbaka i tiden. Estoniakatastrofen 1994 tog över 500 svenskars liv och hanterades på ett förfärligt sätt av den tillträdande regeringen. Både direkt efter förlisningen och under åren efteråt. Efter tsunamin tio år senare var regeringen senfärdig till följd av en initial felanalys av läget, vilket väckte berättigad kritik.

Till råga på allt har landets statsminister nu sett till att lyfta bort regeringens krishantering från sig själv. Kansliet för krishantering ligger numera under justitiedepartementet, vilket flyttar det operativa ansvaret bort från statsministern (fast vi kanske borde vara glada över att Anders Ygeman och inte Stefan Löfven har ansvaret).

Asylkaoset i höstas och de effekter det på bara några månader fick för det svenska samhället, innan regeringen motvilligt och senfärdigt agerade, är det senaste exemplet på en svensk regerings oförmåga att agera snabbt och effektivt i en allvarlig situation. Felanalyser och ideologisk blindhet är en stor del av förklaringen till att det kunde gå så långt.

Det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle gå bättre nästa gång landet ställs inför en större händelse, en händelse som givetvis inte kommer att vara den andra lik. Visst, Estonia sjönk vid ett regeringsskifte. Tsunamin inträffade på annandag jul. Men katastrofer har en tendens att ske oväntat och vid "fel" tillfälle. Så lär det bli även nästa gång.

Skulle gud förbjude en större terrorattack inträffa i Sverige, bevare oss väl. Ty regeringen kommer inte att göra det.