Ditt ansvar för ditt liv - och mitt ansvar för mitt

"Popcornpolitik" är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut.

Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring - vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken. Det bör också innebära att den som kommer till Sverige och begår brott ska utvisas. Och slutligen vill Bali et al att varje kommun utifrån sina kommunala ordningsstadgar ska få hantera tiggeriet efter eget huvud (efter norsk modell).

Inget av detta är orimligt. Tvärtom. Men det kommer sannolikt att kritiseras av partiets miljöpartistiska ungdomsförbund MUF, som under sin nuvarande ordförande virrat bort sig fullständigt i den rödgrönrosa terrängen.

Vad de fyra moderata företrädarna egentligen vill säga, tror jag, är att partiet behöver återupprätta fokus på det egna ansvaret. Det var länge sedan någon från borgerligt håll, utanför ett fåtal ledarsidor, ens ville ta ordet ansvar i sin mun.

Att jag har att ta ansvar för mitt liv och du för ditt betyder inte att vi lever som isolerade öar eller att våra beslut inte påverkar andra människor. Den som målar upp den liberalkonservativa synen på ansvar som dygd på detta sätt skapar en halmgubbe. Det innebär däremot att den som missbrukar alkohol eller onyttig mat i första hand inte bör få frågan "vad har samhället gjort för dig?" utan "vad har du tagit för initiativ för att förbättra din situation?" På vuxna tillräkneliga människor måste vi kunna ställa krav.

Public service står oförstående inför högerskribenters påstående att SVT, SR och UR är vänstervinklade. Den som har ögon att se med borde märka att denna vänstervridning inte handlar om att vifta med röda fanor i direktsändning utan om nyhetsvärdering och vinklar. Vilka frågor som ställs men också vilka som inte ställs.

Särskilt tydligt blir det just i frågan om ansvar. Public service, och för all del även annan media, älskar vinkeln med den lilla individen som får sina rättigheter kränkta av staten/företaget/valfritt annat monster. Ibland är den befogad. Människor hamnar i kläm och blir illa behandlade. Det händer. Men när samma vinkel används i snart sagt varje reportage, blir det inte bara en smula enahanda. Det blir också falskt. Bakom reportagen framkommer nämligen vid närmare granskning ofta detaljer som förklarar kommunens, hyresvärdens, Försäkringskassans eller andra instansers beslut.

Ett typiskt exempel är när någon som vistats i 8 eller 12 år i Sverige plötsligt ska utvisas. Det ger rubriker. Varför ska någon som arbetar och försörjer sig själv utvisas? Svensk invandringspolitik är galen! skriks det i sociala medier. Få tänker ett steg längre. Ofta handlar det om en person som sökt asyl, fått avslag, gömt sig i fyra år, sökt igen, fått avslag och upprepat processen. Ska Migrationsverket belöna den som struntar i avslagsbeslutet och gömmer sig i flera år? En sådan rättsordning kan vi ju inte ha. Den som fått avslag på sin asylansökan, och om omständigheterna inte förändrats, får återvända. Punkt slut.

Ibland spelar fakta emellertid ingen roll. När sakliga argument saknas konstateras det att det helt enkelt handlar om empati. Om "vilket samhälle vi vill leva i". Det är som alla vet alltid enklare att säga ja. Den vinkeln har public service, Aftonbladet och en rad andra medier alltid i migrationsfrågan och tiggerifrågan. Den som försökt räkna alla välvilliga SVT-inslag om EU-migranter som tigger på landets gator har förmodligen gett upp vid det här laget. De visar alltid lidande (fair enough) och vilken hjälp som EU-migranter inte får av svenska skattebetalare (not fair). Aldrig ställs frågan vilket ansvar den enskilde har. Aldrig ställs frågan varför svenska myndigheter, finansierade av arbetande och skattebetalande svenskar, ska ta ansvar för människor från andra EU-länder.

Kort sagt: Jag vill att Sverige ska vara ett land för den som vill arbeta och sköta sig. En sådan enkel utgångspunkt har alla chanser att vinna folkets gillande, ty de flesta vill sköta sig. Och de flesta gör det. Därför väcks vrede och ilska när lagar och regler bara gäller för vissa, och när stat och kommuner kammar den som inte har för avsikt att sköta sig medhårs.

Om den moderata partiledningen gör politik av Bali et als DN Debatt-artikel finns det kanske lite hopp för partiet. Men ingen inbillar sig väl att det kommer att ske. I alla fall inte under nuvarande partiledare.

Läs även:
Johan Ingerö