Vad är väl en nedriven reklamaffisch?

Efter att proffsligister slagit Avenyn sönder och samman under EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001 fokuserade vänstern inte på den massiva förstörelsen av privat och kommunal egendom utan på polisens misslyckade insats. Den kom att överskugga det faktum att polisen faktiskt genomförde insatsen just därför att en hel gata slogs i bitar och gatsten kastades mot poliserna.

Det fanns skäl att kritisera polisen den gången. Men genom att lägga hela skulden för det inträffade på polisen glömdes själva det faktum att våldsvänsterns fottrupper rest till Göteborg i ett enda syfte - att ställa till med bråk och förstörelse - bort. Mikael Wiehe var en av dem som ryckte på axlarna åt förödelsen med de bevingade orden "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?".

Den där raljanta inställningen till våld och upplopp finns fortfarande kvar i de röda leden. Den dyker upp varje gång det kastas sten på polis och räddningspersonal i förorten. Ursäkten då är att de som kastar sten är utsatta för "rasism", "diskriminering" och "strukturellt förtryck". Åter igen är det, naturligtvis, polisernas fel när någon kastar sten mot dem. Eller samhällets.

Det finns två spår att utforska här: utvecklingen av vårt politiska klimat och den växande lättkränktheten i samhället. Incidenten på Östermalmstorgs tunnelbanestation var ett exempel på båda.

I Aktuelltstudion samma kväll stod initiativtagaren till demonstrationen, Emma Dominguez, från vänsterextrema Megafonen (inget som nämndes i presentationen) och hävdade att "yttrandefrihet ska värna om jämlikhet och jämställdhet". Denna korta mening avslöjar att Dominguez över huvud taget inte har förstått vad yttrandefrihet är.

Tyvärr är hon inte ensam. Politiker och tyckare på vänsterkanten har hyllat tilltaget att riva ned reklamaffischerna, som vore det ett slags moralisk plikt. Politiska budskap på reklamplats ska alltså inte bemötas med en egen kampanj utan med att man helt sonika river ned allt man inte instämmer i.

Jag upplever att det finns en växande rädsla för åsikter i samhället. Åsikter som inte passar in. Åsikter som upprör. Åsikter som anses kränka. Det är dessa som nyvänstern vill rensa ut, och privilegiet att definiera exakt vad som är rasistiskt, sexistiskt och allmänt kränkande tar dessa godhetens riddare givetvis själva. Detta föder ett minst sagt ängsligt debattklimat - plötsligt kan pöbeln slå till med full kraft.

Kampen mot yttrandefriheten förs sällan med öppna krav på förbud. Den sker genom hänvisningar till att vi måste skydda påstått "svaga grupper" (tiggare, kvinnor, sexuella minoriteter, invandrare). Det är förstås en djupt oärlig argumentation, men väldigt typiskt för den vänster som ser kollektiv och inte individer.

Risken är att vi börjar anpassa oss efter nyvänsterns inskränkta moral och snäva gränser för vad som är acceptabelt. Det vore ett nederlag för alla som vill ha en öppen demokrati där vi bemöter åsiktsmotståndares argument med egna argument i stället för med våld. Men givetvis en storslagen seger för de lättkränkta, som då kan flytta fram sina positioner ytterligare. Denna kamp varken börjar eller slutar med Sverigedemokraterna.

Yttrandefriheten är utsatt för ett konstant krypskytte. Frågan är bara vem som avfyrar nästa skott. 

Läs även:
Fnordspotting, Håkan Boström, Johan Westerholm, HAX, Karl Sigfrid