Svensk bitterhet över Amnestys beslut

Amnesty Internationals beslut att arbeta för en avkriminalisering av sexarbete i världen har väckt stor upprördhet i Sverige. Svenska Amnesty uppger att de är väldigt besvikna och kallar beslutet "sorgligt". Kvinnolobbyn kallar det "bisarrt". Lite varstans hävdar nu vänsterdebattörer att Amnesty tagit ställning för rätten att "köpa andras kroppar".

Det vi nu ser är en chockvåg i det feministiska Sverige som i 15 år sett sexköpslagen som ett internationellt föredöme, som sökt exportera lagen och som hela tiden sett den som ett uttryck för Sveriges kamp för kvinnors rättigheter. Plötsligt går det upp för dem att den svenska hållningen är i minoritet och att en av världens främsta människorättsorganisationer förkastar den. Det är ett nyttigt uppvaknande, men ack så bittert.

Elsa Kugelberg skriver på ledarplats i DN  att det svenska sexköpsförbudet visserligen gör att prostitutionen sopas under mattan men också att "den som ber polisen om hjälp kan få den utan att oro sig för att bli häktad". Det är förstås sant, men beskrivningen ger sken av att sexköpslagen inte bidrar med några negativa konsekvenser för säljaren. Det är däremot inte sant.

Tvärtom finns det många skäl för en sexarbetare i Sverige att inte vända sig till polisen. Konsekvenserna av att bli avslöjad som sexsäljare kan bli allt från att förlora sin bostad till att förlora vårdnaden om sitt barn. Som vi har sett flera förfärande exempel på, tenderar socialtjänsten att ta ställning mot den som säljer sex i ärenden där barn är inblandade. Därtill kommer förstås det sociala stigmat som sexköpslagen i stället för att bekämpa har förvärrat.

Risken finns att sexköpslagens envisa försvarare kommer använda en klassisk halmgubbe och inom något år komma med påståendet att sexarbetarnas situation i världen inte alls har blivit rena himmelriket. Som om någon hävdat att det var möjligt.

Den som tar denna marginaliserade och diskriminerade grupps rättigheter på allvar måste inse att förändring tar tid, att alla länder ser olika ut i fråga om lagstiftning, social acceptans och fungerande institutioner och att Amnestys ställningstagande inte är en mirakelmedicin. Det finns ingen sådan. Och för länder som ger blanka tusan i Amnesty i andra frågor kommer förstås detta ställningstagande inte spela någon roll i fortsättningen heller.

Själva utgångspunkten - skademinimering - är emellertid oerhört viktig. Om fler myndigheter och frivilligorganisationer världen över börjar arbeta utifrån den kommer fler sexarbetare att bli lyssnade på och sannolikt också må bättre. Stöd till dem som vill sluta, ett lyssnande öra för dem som vill fortsätta men önskar förbättringar i fråga om sociala rättigheter. Det är enkelt, humant och - rätt.

För den som vill att sexhandeln ska försvinna från jordens yta, vilket är en vanlig hållning i den moraliska stormakten Sverige, kommer inte ens stora hälsovinster för en utsatt grupp att duga. De är emot själva fenomenet sexköp. Detta är ett ställningstagande som fråntar män och kvinnor rätten att bestämma över den egna kroppen. Jag är glad att Amnesty inte valde den vägen.

Fotnot: Jag har frågat svenska Amnesty om det är möjligt att bli medlem i Amnesty International utan att samtidigt stödja den svenska grenen. De visste inte utan hänvisade till amnesty.org för svar.

Läs även:
Sandra Sasvári (SVT Opinion)