Liberala rop i ett svenskt mörker

Jag blir ibland beskylld för att ha blivit konservativ. Nationalist. Statskonservativ. Ja, omdömena om min politiska hemvist varierar friskt. Jag misstänker att det har en del med mina många bloggposter om migrations- och asylpolitiken att göra.

Det ska erkännas att jag sannolikt har blivit lite mindre radikal med åren, även om jag inte har ändrat uppfattning i frågor som rör narkotika- och sexualpolitik. Det är, tror jag, en utveckling som många genomgår i takt med stigande ålder. Men jag har aldrig, ej heller som osnuten ungmoderat, förespråkat ett avskaffande av nationalstaten. Det finns inget behov av ett sådant ställningstagande i dag heller.

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att som liberal vara kritisk mot den migrationspolitik som nu förs, vilken är densamma som Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Centerpartister hävdar att det inte är migrationen i sig vi ska fokusera på utan de system som stänger människor ute. Fair enough. Men jag menar att även migrationspolitiken måste vara realistisk, inte idealistisk. När vackra fraser tillåts väga tyngre än realistiska överväganden, är jag inte med längre.

Det är naivt att tro att lågutbildad arbetskraft från sönderfallande klansamhällen ska kunna bli en bidragande del i det högspecialiserade svenska samhället inom några år. Regeringen har satt två år som mål, centerpartisterna tror på allvar att avskaffade turordningsregler och sänkta ingångslöner kommer göra arbetsgivare mer sugna på en outbildad migrant än en långtidsarbetslös svensk som både kan språket och har gått ut gymnasiet.

Denna naivitet kostar. Ty när de vackra målen inte blir verklighet, skickas notan till skattebetalarna. Det enda svar Alliansen och de rödgröna partierna har är olika sorters bidragsanställningar - alltså jobb betalade av skattebetalarna. Är det så migrationens kraft ser ut, är det inte konstigt om alltfler blir skeptiska.

Det är heller inget märkligt att som liberal kritisera kåkstäder, markockupationer och nedskräpning på andras mark som en följd av tiggeriet. Här handlar det om att försvara äganderätten, en rättighet som normalt brukar vara viktig för liberaler. Jag finner det minst sagt förbluffande att liberaler inom de borgerliga partierna tar så lätt på när vanligt folk får sin mark ockuperad och nedskräpad.

Jag hyser många åsikter som nationalister och konservativa normalt inte har, däribland avskaffad sexköps- och kopplerilagstiftning, avkriminalisering av all narkotika, en kraftigt bantad offentlig sektor och ett stopp för massövervakningen av vanligt folk. Problemet är att inget riksdagsparti driver dessa frågor i dag.

Samtidigt har jag respekt för att förändring måste få ta tid. Jag tror inte på revolution eller att vi får ett liberalt lyckorike om vi bara ser till att de offentliga systemen kollapsar. Detta är ett av många skäl till att jag kritiserar den migrationspolitik som sju av åtta riksdagspartier, med vissa smärre inbördes skillnader, förespråkar. Den kommer inte leda till ett friare samhälle utan riskerar resultera i det rakt motsatta. De socialdemokratiska skattehöjningarna för att finansiera en havererad migrations- och integrationspolitik har bara börjat.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha ett parti som står upp för liberala grundvärderingar utan att flumma ut i ett allt-åt-alla-resonemang. Ett parti som tror på individens förmåga att styra och ta ansvar för sitt eget liv - men inser att vissa under vissa perioder i livet kan behöva ett visst stöd. Som ser allvarligt på brott mot liv och egendom men ignorerar brott utan offer. Som vill belöna flit och entreprenörskap och straffa den som fuskar och begår brott.

Ovanstående gör föga förvånande att jag har utomordentligt svårt att hitta ett parti att rösta på. Det har aldrig varit så lätt att vilja rösta bort någon men hopplöst att veta vilket gäng man ska sätta där i stället.