Jag gick inte i det stora Pridetåget i år heller. Det kallas för en fest, och det sägs att alla är välkomna. Men som jag konstaterat tidigare är Pride numera kidnappat av identitetsvänstern. Det enda skälet jag ser att gå i Pridetåget är att visa stöd för sexarbetarnas organisation Rose Alliance, vars medlemmar de facto är en grupp som förtrycks av hela det politiska etablissemanget och som diskrimineras i svensk lag. Men det finns även andra sätt att visa stöd för dem.
Sverige ska bli en global hbtq-förebild, säger regeringen. Det återstår att se med vilka medel detta ska uppnås. Ty när vågen av hbtq-certifieringar nu sveper över landet (100 000 kr per certifiering, RFSL tar bra betalt) undrar jag vad som hände med kampen för lika rättigheter. Jag trodde att homo-, bi- och transsexuella ville bli acceptera som alla andra. Vara en likvärdig del av samhället. Få agera på samma premisser.
Men jag börjar inse att detta är inte målet för hbtq-rörelsen. De vill ha särskilda rättigheter. De vill synas mer än oss tråkiga heteros. De vill vara lite förmer. Sorry, men då är jag inte riktigt med längre.
Alla människor, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller religiös tro ska ha lika rättigheter. Det är en grundläggande liberal princip. Vi kan därmed inte ha särskilda rättigheter för vissa grupper eller ta mer hänsyn till någon.
Alla människor, även hbtq-personer, måste lära sig att stå ut med att vissa delar av samhället inte ser ut precis som de skulle önska. Det finns en fara i att försöka ställa allt tillrätta hela tiden. Vi ser det när historien ska skrivas om för att inte kränka feminister, när det ändras i barnböcker för att inte kränka svarta och så vidare. Ur en strävan efter tolerans och öppenhet föds det motsatta - en intolerans för allt som inte just du gillar. Upprördheten över Jan Sjunnessons Pridetåg i Järva är ett tecken i tiden.
På detta sätt får vi precis det hbtq-aktivister säger sig kämpa mot, nämligen ett likriktat, intolerant och tråkigt samhälle.
Pride var en kontroversiell parad när den startade. I dag är ett deltagande i Pride ungefär lika kontroversiellt som att handla ekologiskt på Coop. Alla, även landets toppolitiker, syns i leden. För Sveriges del kan därför Pride ha börjat spela ut sin roll. Månne är det i dag en manifestation som snarare sänder signaler till utlandet, till de länder där hbtq-personer förtrycks, fängslas och dödas.
Detta borde i sin tur ge de Pridefirande kulturrelativisterna en riktig funderare kring vilka värderingar det egentligen är de relativiserar.
7 kommentarer:
I Sverige basunerar media ut de festliga gay-polisernas festligt gayiga dansande i paraden.
Spaltmeter efter spaltmeter.
Att polisen regelmässigt skriver av brottslighet man inte anser sig hinna med och har semester eller barnledigt när Malmö/Göteborg närmar sig ett lågskaligt inbördeskrig är inte riktigt lika intressant.
I medias händer har också polisen blivit ett opium för folket.Politikerna ler i mjugg åt alla sina lättledda dumskallar.
Pride Almedalen Let's Dance
same shit,different name !
Marika Formgren skrev ett gästinlägg i GP, som är snarlikt ett inlägg jag själv skulle skriva. Där reder hon bl.a. ut heterosexförtrycket, white flight, bostadsbubblan och de fallande skolresultaten (http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2790368-marika-formgren-stormakt-byggd-pa-sjalvhat):
"Svenskar ska inte se invandrare som jämlikar – svenskar ska se invandrare som spännande, berikande och förtryckta och sig själva som otillräckliga och rasistiska. Heterosexuella ska inte se en spegelbild i homosexuella och tänka att kärlek är kärlek – heterosexuella ska se sin egen kärlek som en reproduktion av förtryckande normer och homosexuell kärlek som äkta och frigörande."
"Medan handgranaterna smäller, white flight driver upp en bostadsbubbla och skolresultaten faller fritt försöker samhällseliten intala oss att allt löser sig, om vi bara gör skolan ännu mer ”lustfylld” och hatar oss själva litet mer. Men svenskar är inte annorlunda än andra människor, vi kan inte lösa problem utan kunskaper och vi kan inte älska resten av världen medan vi hatar oss själva. Svenskarna har samma begränsningar och förtjänar samma empati som alla andra."
Magne
Sexuell läggning är en privat del av livet, har aldrig förstått varför avvikare skall ut på gator och torg, skrika och flamsa, kombinerat med ständiga krav inom snart sagt alla samhällsområden. Blir lika beklämd varje gång gammelmedias reportrar lägger huvudet på sned inställsamt, och agerar reklampelare för allsköns perversiteter, som jag är övertygad om att en förkrossande majoritet svenskar ger helt f-n i, och helst vill undvika totalt. Pride... 'pest-ride'... är en sjuk företeelse, bland så mycket annat sjukt i landet annorlunda, Absurdistan.
Formgren har förstås alldeles rätt - det finns ingen sexuell läggning som i sig innebär mer riktig kärlek än andra, och inte heller någon orientering som i sig betyder att du hamnar i fronten för upproret mot det onda och vardagliga "patriarkatet". Ändå är det uppenbart att många svenska bögar och lesbiska idag ser det så, särskilt när man ska markera sig mot "hetero-offentligheten". Att vara lesbisk ses som ett politiskt statement i sig, riktiga kvinnor gör det bara ihop med kvinnor och föraktar de straighta, speciellt straighta män.
Åsa Romsons appelltal i Almedalen förra året ("vi som inte är straighta vita män") hade varit otänkbart utan denna inarbetade tanke, och det handlar dessutom om en bluff. Inom HBT-klungan finns det till vardags inte speciellt mycket bred solidaritet; den grupp som syns och hörs är till 95% unga, köpstarka storstadsgay-män och dito lesbiska. Många svenska lesbiska föraktar transkvinnor, både före och efter hormoner eller kirurgiska ingrepp, de ses som "fejkade kvinnor" och så vidare. Det är i stort sett bara under Prideveckan de verkligen släpps in i flocken. Och ingen av de här grupperna utgör i första hand tydligt politiska protester, även om de individuellt kan betyda nya insikter om hur kön kan gestaltas.
Son sagt ovan, HBT personer vill bli betraktade som alla andra men ändå skall tex min vårdcentral certifieras för att ge rätt mottagande. Det går väl bara att ge ett mottagande för de allra flesta sjukdomar. Bota, trösta och lindra? Eller hur lindrar man en vaxpropp för en homofil?
Jag ser en avsaknad av faktiska liberala åsikter bland kommentarerna i den här bloggen. Det blir mer och mer konservativt.
Skicka en kommentar