Bisarra jämförelser i migrationsdebatten

Om du vill göra ett inlägg i en politisk debatt men saknar förmåga till eller intresse för att föra fram sakpolitiska argument och konkreta fakta, finns det flera vägar att gå.

Du kan använda en klassisk halmgubbe och gå till attack mot sådant som din motståndare över huvud taget inte står för. Detta är ganska populärt och tämligen effektivt eftersom många ändå inte tar sig tid att sätta sig in i båda sidors argument.

Du kan också göra bisarra jämförelser i ett försök att förminska din motståndares sak. Och du kan slutligen "tala från hjärtat", göra känslomässiga utspel som känns "genuina" och inte upplevs som ett dugg mindre sanna än den mest sakliga avhandling, detta eftersom vi som bekant lever i den nya sköna postmoderna världen där alla har rätt till sin egen sanning.

Aldrig är detta så tydligt som i frågor som rör migration, integration och förekomsten av tiggande EU-migranter i Sverige. Här biter inte fakta. Här triumferar känslor. Här blir vissa nyckelord som "människosyn" och "värdegrund" tillsammans med mantrat "det handlar om vilket samhälle vi vill ha" plötsligt till argument i debatten.

Ett exempel under kategorin bisarra jämförelser stod veteranen Staffan Heimerson för härom dagen i en av de mer delade artiklarna i sociala medier den senaste tiden. Heimerson menar att dagens flyktingström till EU och Sverige är en bagatell. Som jämförelse tar han de riks- och folktyskar som efter krigsslutet flydde från tidigare tyska områden tillbaka till det som återstod av riket. Till antalet 12 miljoner var de och se, Tyskland blev ju ett bra land till slut ändå (man skulle kunna invända att det är en viss skillnad mellan migration av en befolkning som återvänder till sitt hemland och människor som flyr från sitt hemland när det gäller förmågan att integreras).

Om vi ska dra Heimersons resonemang till dess logiska förlängning, skulle det i princip innebära att nästan all sakpolitisk diskussion om upplevda problem i Sverige blev omöjlig att föra utan att bli anklagad för att "sakna sinne för proportioner". Alltid finns det ju historiska exempel på någon som haft det värre.

Problem med järnvägen? Ha! Under andra världskriget fördes människor i godsvagnar till dödsläger. 

En handgranat i veckan som smäller i Malmö? Ha! Under andra världskriget utplånades hela städer på en enskild natt.

Skenande kostnader för asylpolitiken? Ha! Efter börskraschen 1929 föll hela världsekonomin ihop.

Vi ska, för att använda Hasse & Tage, vara jäkligt glada för att bara ha en spik i foten. Nå, den som tycker att Staffan Heimersons sätt att argumentera för debatten framåt, att någon blir klokare, kan räcka upp en hand.

Andra har jämfört dagens asylmigration till Sverige med den stora emigrationen till Amerika. 1,2 miljoner svenskar utvandrade. Syftet är att visa att "vi" var som "dem" då. Och eftersom "vi" ju blev insläppta, borde självfallet även vår dörr stå öppen för dem som flyr hit nu.

Jämförelsen blir emellertid ett dåligt argument för dagens miljöpartistiska migrationspolitik, ty skillnaderna är betydligt fler än likheterna. Först och främst säger migrationen av svenskar till Amerika ingenting om dagens asyltryck på Sverige - de där 1,2 miljoner svenskarna som utvandrade gjorde det under en period av 60 år, och det skedde till ett land mångfalt större än Sverige. För det andra skilde sig den stora emigrationen på ytterligare ett fundamentalt sätt från dagens asylmigration till Sverige: den var selektiv.

Dels var det förstås inte alla som hade råd att köpa en Amerikabiljett, och den selektionsaspekten finns även i dag eftersom det bara är vissa som har råd att betala flyktingsmugglare 150 000 kr, men framför allt släppte inte Amerika in vem som helst. Det gjordes hälsokontroller både innan du klev ombord på fartyget i England och innan du släpptes in i landet. Den sistnämnda gick ut på att leta efter tecken på ohälsa och "defekter" hos migranten. Orsaken till att rederiet var intresserat av passagerarnas hälsa var att det tvingades betala återresan om immigrationsmyndigheten vägrade släppa in personen i landet.

För den som godkändes stod inga sociala myndigheter väntande med bostäder och försörjning. Detta är förstås en annan viktig skillnad mellan dåtidens Amerika och dagens Sverige. Den universella välfärdsstaten var ännu inte uppfunnen. För den som kommer till Sverige som asylsökande öppnas emellertid möjligheter till både försörjning och utbildning. Bekostad av andra.

Migration är inget problem så länge den inte sker på andras bekostnad. Men Sverige är en högskattestat med universell välfärd som är gemensamt finansierad. Det är inte alls märkligt att denna utsätts för påfrestningar när det kommer väldigt många människor samtidigt och dessa dessutom inte kommer ut i arbete.

Föreställ dig att svenska myndigheter skulle avslå asylansökningar mot bakgrunden att den som söker har en funktionsnedsättning, har alkoholism i släkten, ser lite knäpp ut eller tros löpa risk att ligga samhället till last på något sätt.

Det vore förstås en helt omöjlig sak att föreslå i dag. Men den som använder emigrationen till Amerika som en parallell till dagens asylinvandring till Sverige bör faktiskt vara hederlig nog att lägga just sådana förslag för att jämförelsen ska hålla.

Läs även:
Alice Teodorescu