Massövervakning bygger på rädsla

Argumentet för massövervakning är att den håller oss trygga. Endast genom att tråla genom den enorma mängden av alla människors kommunikation kan brottslingarna hittas, hävdas det.

Men faktum är att metadatainsamlingen och hela massövervakningskomplexet är oerhört ineffektiva. Det har påståtts att dagens massövervakning hade stoppat 11 septemberattackerna när insamling av telefonsamtalsdata i själva verket pågick redan innan attackerna skedde. Makthavarna bluffar och ljuger helt ogenerat. Allt för att hålla oss rädda. En rädd allmänhet är en foglig sådan.

Det är inte svårt att begripa varför myndigheterna ändå vill ha detta verktyg för datainsamling. Det ger dem en enorm makt. Eftersom vi i allt högre grad lever våra liv i den digitala världen sitter makthavarna på stora pusselbitar av våra liv. När olika system tillåts samarbeta och insamlad data om oss - som var vi befinner oss, vem vi kommunicerar med, vad vi söker efter online, vilka vi ringer sent på kvällarna - länkas samman, skapas en mer enhetlig bild av oss som människor. Bilden behöver inte nödvändigtvis vara sann, men den kan likafullt misstänkliggöra oss och, om makthavarna önskar, användas emot oss.

Snowdens läckor bidrog till att skapa en diskussion om gränserna för övervakningen och datainsamlingen om medborgare som inte är misstänkta för något brott. Men den har hittills inte stoppat själva programmen.

Massövervakningen fortsätter i oförminskad styrka i USA, Storbritannien, Sverige och andra demokratiska länder. I USA har vissa begränsningar i NSA:s befogenheter föreslagits, men de har ännu inte godkänts. Rädslan för en ny terrorattack och hoppet om att massövervakning kan förhindra en sådan (vilket alltså är en falsk förhoppning) är större än en önskan om att upprätthålla våra medborgerliga fri- och rättigheter. Detta förhållande är inget mindre än en homerun för politikerna.

Rädsla fungerar.

Att vi inte ser en tillbakagång efter alla avslöjanden om att massövervakningen både är dyr, ineffektiv och dessutom kränker vår rätt till privat kommunikation är illa nog. Tyvärr ser vi att befogenheterna nu, snart två år efter Snowdens läckor, faktiskt utökas på sina håll.

Det franska parlamentet har godkänt en ny lag som ger polisen utökade övervakningsbefogenheter. Det innebär bland annat att polisen får bugga telefoner och installera kameror och mikrofoner utan att behöva gå till en åklagare och be om tillstånd.

I stället ska en nyinrättad myndighet för övervakningsfrågor ta hand om tillståndsgivningen. Vilket med all sannolikhet betyder att det blir ett slags "ja-domstol" av liknande slag som amerikanska FISA och svenska SIUN. Statens ena hand frågar den andra om lov. Självfallet blir svaret ja.

Problemet är att det lär bli i praktiken omöjligt att överklaga myndighetens beslut om en enskild har drabbats. I lagen ingår nämligen även befogenheten att avlyssna ett större område, vilket betyder att lagstiftaren inte ens försöker undvika att oskyldiga drabbas. Det ingår. Det är knappast en slump att denna lag kommer kort efter attackerna mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo. Ännu en gång har islamistiska terrorister lyckats få en liberal demokrati att inskränka fri- och rättigheter för medborgarna.

De som försvarat massövervakningen har hela tiden hävdat att de personliga uppgifter som samlas in endast får användas för att bekämpa grövre brott. Även detta har visat sig vara en lögn. I Sverige ser vi hur myndigheterna begär in uppgifter från teleoperatörer i en aldrig tidigare skådad omfattning. De har uppenbarligen insett vilken guldgruva som teleoperatörerna sitter på. Tele2 uppger att de får in runt tiotusen sökfrågor varje månad, en massiv ökning på bara ett halvår.

Så här skulle ju uppgifterna från massövervakningen inte användas. Ty inte kan väl regering och riksdag mena att det just nu pågår tiotusen nya utredningar om grov brottslighet i Sverige som alla kräver trafikuppgifter från teleoperatörerna?

Vi är många som har varnat för ändamålsglidning. Farhågorna har viftats bort av odågor som Johan Pehrson, Beatrice Ask och Alan Widman. Häromdagen var det Anders Ygemans tur att rycka på axlarna åt Tele2:s uttalande.

Det finns i dag inga politiska incitament att begränsa eller stoppa massövervakningen av vanligt folk. Så länge allmänheten tillåter att detta sker, kommer det att fortsätta.

Vi, alla väljare, sitter faktiskt själva på stoppknappen. Men först måste vi sluta vara rädda.

Tidigare bloggat:
Massövervakning är ondska

Läs även:
HAX