Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

I dag är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland ockuperade Danmark och Norge (eller satte länderna under "tyskt beskydd" som det hette). Om en månad kommer det firas stort på Röda torget i Moskva då 70-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland, tyrannen Stalins seger över tyrannen Hitler, ska hågkommas.

Den senaste tiden har en debatt om Sovjetunionens roll i kriget blossat upp. Den började med Åsa Linderborgs osmakliga hyllning till Röda armén och Sovjetunionen, som enligt henne "befriat" Europa och hela världen från nazisterna. Kristian Gerner lade denna skeva historia tillrätta genom att förklara hur andra världskriget faktiskt utbröt - när Tyskland och Ryssland beslöt dela Polen mellan sig. Sedan gav sig Jan Guillou in i leken.

Ni kanske minns att Guillou för några månader sedan, tvärtemot vad resultaten från de senaste 20 årens forskning visat, hävdade att svenska folket inte kände till Förintelsen förrän lägren befriades 1945. Att det fanns uppgifter om judeutrotningen i svensk press var inte detsamma som att "veta", enligt Guillou.

Denna gång försöker han inte ens argumentera för sin sak utan går mest till fradgatuggande angrepp mot "liberalerna". Det är ett pinsamt stycke textmassa som den bästsäljande författaren, tillika halvguden, har presterat i Sveriges största kvällstidning.

Låt oss slå fast en sak: Sovjetunionen drog det tyngsta lasset i kriget mot Hitler. Det betyder emellertid inte att Tyskland inte hade kunnat besegras utan Stalins hjälp (Tyskland hade aldrig kunnat härda ut mot USA i förlängningen), men kriget hade förmodligen inte lett till det där fullständiga nederlaget för Tyskland om Hitler lyckats besegra och/eller nå en fredsuppgörelse med Stalin. Vilket vi bara kan spekulera i följderna av.

Att Ryssland förlorade flest människor i kriget är dock inte detsamma som att landet i stort sett ensamt besegrade Tyskland. Det ofattbara antalet förlorade människoliv var en direkt följd av Stalins sätt att bedriva krig. Ryssarna förlorade i slag efter slag, år efter år, ungefär sju gånger fler man än tyskarna. Även så sent som 1944, när Röda armén hade hela initiativet på östfronten, var de ryska förlusterna oftast betydligt större än de tyska (ofta mer än de dubbla).

Framför allt är det viktigt att konstatera att Röda armén inte var en befrielsearmé. Det var en armé på erövringståg. Enda skälet till att inte Västeuropa blev kommunistiskt efter kriget var att Storbritannien och USA stred mot Tyskland i väst och därigenom räddade denna del av Europa undan Stalin. Hela öst blev som bekant underställt Moskva efter kriget. En befrielsearmé ockuperar inte det land den just befriat från en annan ockupant. I synnerhet inte i flera decennier.

Andra världskriget väcker fortfarande känslor, 70 år efter krigsslutet på europeisk mark. Olika länders roll i Nazitysklands erövring av Europa och förintelse av judar och andra grupper har blivit ett allt mer utforskat ämne.

Däremot får tydligen ingen skugga falla över de allierade, och i vänsterns ögon allra minst över Röda armén. Dess fördrivning av civila, dess massvåldtäkter och terror mot oskyldiga människor passar inte in i den rosenröda bilden av den ryska björnens heroiska kamp mot nazismen. Den nazistiska regimens brott mot mänskligheten har kommit att ursäkta alla de brott som begicks mot tyskar under kriget i allmänhet och dess slutskede i synnerhet.

Så länge vi inte kan lägga den svartvita bilden av andra världskriget bakom oss och förmå se nyanser och realiteter som inte ryms i en enda sanning, kommer dessa absurda diskussioner att fortsätta. En höger som ursäktar allt som britter och amerikaner gjorde, en vänster som hyllar Stalins armé som befriare.

70 år är tydligen en för kort tid, trots allt.

Läs även:
Erik Helmerson