Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti

Miljöpartiet har suttit i regeringsställning i ett halvår. Riksdagens mest oseriösa parti lyckades till sist nå ända in i regeringskansliet.

Där sitter nu den mest impopulära av alla partiledare, Åsa Romson, med en ministerpost. En annan som visserligen inte är lika under isen i förtroendemätningarna är den grötmyndige Gustav Fridolin, nu förärad med en egen flyglinje. Han fick den synnerligen tunga posten som utbildningsminister.

Svensk skola dras med enorma bekymmer. Fridolin har således en av regeringens allra viktigaste och svåraste uppgifter. Hans senaste bud är att problemet ska fixas på sex år - lite längre än de 100 dagar han aviserade tidigare. Den enda idé vi sett från honom hittills är "mer pengar".

En tredje MP-minister är Mehmet Kaplan. Han har ansvaret för bland annat bostadspolitiken, ett av de senaste decenniernas största politiska fiaskon. Men Kaplan har ingen aning om vad som måste göras för att komma tillrätta med bostadsbristen och kan inte förklara vart hundratusen asylsökande per år ska ta vägen. Modulbyggnader har föreslagits. När detta förslag sågades sönder och samman då det skulle innebära de dyraste hyreslägenheter som någonsin byggts i Sverige, slog Kaplan ifrån sig och skyllde på Folkpartiet. Det var ju de, hävdade han, som först kommit med förslaget. Själv sitter han bara och vänder på stenar.

Integrationsministerposten har avskaffats och migrationsministern är socialdemokrat. Men migrationspolitiken är ändå rakt igenom miljöpartistisk. MP har faktiskt dikterat politiken på detta område sedan migrationsöverenskommelsen med Alliansen. Det är svårbegripligt hur ett litet extremistiskt parti kan ges ett så stort inflytande i för landet avgörande frågor.

Miljöpartiet är farligt därför att det helt och hållet saknar verklighetsförankring. Partiets idéer är i bästa fall naiva, i värsta fall helt stolliga. Dess medlemmar tycks sakna förmåga att göra rationella och realistiska analyser. Det är som om de aldrig kommit vidare från de där filosofiska rödvinskvällarna i ungdomsförbundet.

Klimatalarmismen finns där latent. Priset betalas framför allt av boende i glesbygd. Det finns också en utpräglad moralism i allt från alkohol- och drogpolitiken till familjepolitiken. MP är ett parti som vill minska individens rätt att bestämma mer i sitt eget liv och stärka politikens stryptag över det.

Trots allt detta har MP rykte om sig att vara ett "snällt" parti. Ett parti som "bryr sig". Och visst bryr sig MP ibland. Men då handlar det nästan alltid om sådant som inte är Sveriges ansvar. Dit hör att sörja för tiggande utländska medborgares kost och logi och öppna både gräns och välfärdsförmåner för alla som vill kasta sitt pass och komma hit.

Att MP:s migrationspolitik har skapat en fullständigt ohållbar situation står klart. Men detta faktum verkar inte urholka väljarstödet. Om vi därtill lägger Åsa Romsons egna lilla miljöskandal, Gustav Fridolins resor med regeringsplanet mellan Bromma och Arlanda, Alice Bah Kuhnke Disneyfierade uppenbarelse som kulturminister och Mehmet Kaplans smärtsamt pinsamma framträdanden som bostadsminister blir listan på miljöpartistiska fiaskon efter bara ett halvår i regeringsställning ännu lite längre.

Men det tycks inte spela någon roll. I senaste Sifomätningen får Miljöpartiet faktiskt ett stärkt stöd. Partiets uppgång på 2,3 procent är den enda statistiskt säkerställda förändringen. Miljöpartiet är lite som sin partisymbol: ett ogräs som är väldigt svårt att bli av med.

Om Miljöpartiet visar sig lika immunt mot skandaler och fiaskon som Sverigedemokraterna, är vi riktigt illa ute.