De vet inte vad de ska göra

Sveriges Radios Studio ett hade i går en temasändning om invandring och integration. SR bjöd medvetet endast in personer som inte är partopolitiskt aktiva i dag.  De ville höra andra åsikter än de som slängs fram och tillbaka i politiken i varje debatt.

Inbjudna var därför bland andra nationalekonomen Tino Sanandaji och Migros Rola Brentlin. Det blev en avslöjande diskussion. Medan Tino Sanandaji med konkreta fakta visar på både de ekonomiska och mänskliga kostnaderna för den migrationspolitik som förs, är Rola Brentlin oförmögen till något som helst konsekvenstänkande. Hon pratar om rätten till asyl och nämner att det mänskliga priset är större i Medelhavet än i det svenska mottagningssystemet. På detta sätt kommer hon bekvämt runt alla invändningar, alla problem som vi vet existerar. För inget kan väl sägas vara värre än döden i Medelhavet?

Detta är ett ganska ohederligt sätt att debattera, och den logiska konsekvensen är att inga begränsningar över huvud taget kan få finnas i vilka rättigheter människor har att kräva skydd, bostad och försörjning i andra länder. En märklig hållning för en liberal.

För mig blev diskussionen mellan Sanandaji och Brentlin talande för hur ointresserade Migroliberalerna är av fakta och de realiteter som skolor, sjukhus, socialtjänst och många andra verksamheter har att hantera varje dag. De har ett filosofiskt förhållningssätt till frågan, som befann de sig fortfarande på sena och onyktra diskussionskvällar i något av de politiska ungdomsförbunden.

Inbjudna var också Mona Sahlin och Lars Leijonborg, två före detta partiledare. Sahlin har i dag ett regeringsuppdrag som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Leijonborg syns inte mycket alls i offentligheten. Gemensamt för dem är dock att de är två före detta toppolitiker som i regeringsställning varit med och skapat den migations- och integrationspolitik vi har i dag och därmed har ett delansvar för det misslyckande vi nu ser utspelas i realtid.

Mona Sahlin tycker att det har låtit likadant i debatten i 20 år. Men när hon själv får frågan vad hon skulle vilja satsa på om hon blev "allsmäktig integrationsminister" för en dag svarar hon: mer utbildning och snabbare validering av examina. Hon ignorerar därmed att den stora majoriteten inte har någon högre utbildning att validera.

När Sahlin hävdar att mammor från Somalia tack vare sin erfarenhet av att uppfostra många barn borde kunna få jobb på förskolor, ignorerar hon många års facklig och politiskt kamp för att höja statusen på yrket genom just... utbildning. Att ha varit mamma i ett annat land kvalificerar inte till ett yrke i Sverige. Även om jag på något plan förstår och kan sympatisera med Sahlins idé.

Leijonborg tar det hela ett steg längre när han på integrationsåtgärder föreslår imamutbildningar och ett migrationsmuseum. Jag häpnar. Som numera utomstående betraktare skulle Leijonborg kunna vara kritisk på ett sätt som nuvarande partiföreträdare inte kan. Det är ofta efter avgången som politiker kan prata och tänka fritt. Men Leijonborg har uppenbarligen inte ens funderat seriöst på den fråga han är inbjuden för att diskutera i radio.

Jag tror att det finns en förklaring till hur före detta ministrar och partiledare kan häva ur sig dessa absurditeter, en förklaring lika enkel som den är deprimerande: de har inga idéer eller lösningar. De vet inte vad som måste göras.

Det är därför det, som Sahlin säger, har låtit likadant i över 20 år. Och förmodligen kommer fortsätta låta likadant i 20 år till samtidigt som problemen läggs på hög.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan