Med bidrag som drog

Den har blivit kontroversiell, nästan provocerande; idén att var och en ska klara sig själv. Inte ligga andra till last. Vara självständig.

Den politik som förts i Sverige under lång tid har syftat till det motsatta, även om föresatsen varit att individen ska vara självständig från familjen och släkten. Men staten har blivit en ersättare, inte befriare. Svenska folket har lärt sig att det är till det offentliga man vänder sig. Det är "samhället" som ska ta ansvar, inte den enskilde.

Så föds en bekväm frihet från ansvar. Men den stora tilltron till samhället, det offentliga, gör samtidigt att ständiga svekdebatter uppstår när den enskilde upplever sig sviken på något sätt. Vilket kan vara tämligen ofta.

Jag är säker på att politiker och företrädare för det offentliga tycker att det är ganska jobbigt att löpa gatlopp varje gång misstag har begåtts, eller någon upplever att misstag har begåtts och någon måste hängas för det. Detta är en konsekvens av den stora offentliga makt som politiker och tjänstemän tillskansat sig på medborgarnas bekostnad. Genom att lämna ifrån sig det personliga ansvaret och sätta sin tillit till någon annan, gör sig den enskilde sårbar. Och det öppnar upp för jobbiga svekdebatter när medborgaren upplever att förvaltaren av detta ansvar inte riktigt sköter sig.

Att vara självständig är inte liktydligt med isolerad. Det är inget fel i att be om hjälp. Det behöver vi alla göra ibland när saker händer i våra liv. Men det svenska universella välfärdssystemet passiviserar oss och fråntar oss både initiativförmåga och tro på att ett friare samhälle är möjligt.

Vi föds med olika styrkor och svagheter. Alla dansar inte genom skolan, blir inte höginkomsttagare eller får långa och lyckliga liv. Men man kan leva ett bra liv ändå. Alla kan finna sin plats i samhället om de bara tillåts göra det.

Självfallet slåss välfärdspartierna med näbbar och klor mot ett friare samhälle byggt av invånarna själva. Vad skulle de då sälja? Vad skulle de locka väljare med om de inte kunde lova högre bidrag och "gratis" ditt och "gratis" datt?

Välfärdspolitiken är satt att utjämna skillnader, brukar det hävdas. Det kan ju låta fint. Men det var länge sedan politiken främst handlade om detta, om den nu någonsin gjorde det. I dag handlar välfärdspartiernas politik om att snärja människor i olika bidrags- och transfereringssystem. Göra dem beroende, om inte ekonomiskt så emotionellt. Bidrag är en drog. Och denna drog är är helt onödig i många fall eftersom de allra flesta skulle klara sig utmärkt utan den.

Barnbidraget är ett sådant exempel. Det utjämnar inga skillnader eftersom det ges till alla som blivit föräldrar. De flesta skulle klara sig utan problem om barnbidraget drogs in. Men nu har miljoner hushåll planerat sin ekonomi utifrån att det ramlar in några tusenlappar före löningen varje månad. Pengar de redan betalat för, förstås.

Den nya regeringen lovar att höja skatterna och bygga ut bidragssystemen. Det kommer bli lönsammare att inte arbeta. Detta är klassisk sossepolitik och inget att förvånas över. Sänkta inkomstskatter är bra, men inte heller åtta år med borgerligt styre resulterade i ett verkligt skifte. Inget av riksdagspartierna vill utmana modellen med universell välfärd och gigantiska transfereringssystem.

Välfärdspartierna vill "ta hand om" medborgarna. Denna tanke slår i allra högsta grad igenom även i migrationspolitiken. I valrörelsens slutdebatt fick vi av en av alliansledarna veta att Sverige minsann är stolt över att det "tar hand om" flyktingar. Aldrig en tanke på att dessa människor skulle ges möjlighet att ta hand om sig själva.

Jag är övertygad om att om bara fler fick möjlighet att smaka på känslan av att vara herre i sitt eget liv, att få skörda frukterna av sitt eget arbete och faktiskt få bestämma mer över sin egen vardag, skulle tanken på att återvända till den passiviserande välfärdspolitiken te sig otänkbar för många.

Det kanske vore värt att prova?