Det är populärt att hävda att feminister är utsatta för näthat. Mer sällan får vi höra om andra sidan av myntet, nämligen feminister som ger sig på sina åsiktsmotståndare med härskartekniker, invektiv och förtäckta hot. Och följderna därav. Radikalfeministen Katerina Janouch applåderade på debattplats att Pär Ström till följd av av debattklimatet fann det omöjligt att fortsätta diskutera jämställdhet.
Man kan tycka illa om sina motdebattörer, och anse att de står för förfärliga åsikter. Men att glädjas åt att debatten helt upphör är något annat. Det är att önska att det öppna, demokratiska samtalet ska tystna. Att motståndarna mot de idéer man själv råka finna förträffliga ska försvinna.
Denna önskan tycks särskilt stark hos många radikalfeminister. Kanske tror de på allvar att vägen till det goda samhället kräver dessa offer, och att antifeminister och personer som ifrågasätter feminismens heliga kor måste trampas ned längs vägen. För flertalets bästa. De tycks så uppfyllda av sin egen upplevda visdom att de nästan måste vårdas för traumatisk chock när de upptäcker att någon har mage att ifrågasätta deras "kunskap" eller vill belysa en fråga ur ett annat perspektiv. Vi ser alltid samma respons när någon ifrågasätter av radikalfeminister använd statistik eller, gud förbjude, menar att könsmaktsordningen är en teoretisk modell och inte en fastslagen sanning.
Ett dagsfärskt exempel på känsligheten är DN Kulturs Catia Hultquist. Hon är förbannad över att statstelevisionen, när den äntligen producerar en serie i tre delar om feminismen, väljer att sätta rubriken "Har feminismen spårat ur?" och i ett av programmen fråga om feminismen kuvat männen. Högst berättiga frågor för flertalet. Men inte för Catia Hultquist. Hon hade sannolikt föredragit något mindre kritiskt och mer renlärigt. Det är ju trots allt SVT vi talar om. Hur pass allvarligt menade dessa frågor är återstår förstås att se. Serien Fittstim - Min kamp sänds med början den 16 januari.
Den avoga inställningen till en öppen och saklig debatt kan jag inte riktigt begripa. Om man nu är så övertygad om sina egna åsikters överlägsenhet, varför inte välkomna debatten? Kanske är det så enkelt att den som upplever sig stå för Sanningen™ inte tycker sig behöva några nya perspektiv.
Just den inställningen såg till att få en oskyldig man dömd för åtta mord, om någon fortfarande minns den lilla incidenten. Vissa likheter finns onekligen mellan bunkergänget runt Thomas Quick och de radikalfeminister som för den mest intoleranta feminismens talan i Sverige.
6 kommentarer:
Bara att skratta åt ninjafeministerna och deras skriverier och utrop, alternativt ignorera dem.
I slutänden finns det ändå bara 1 kvinnodag om året men 363(364) mansdagar.
Den som vet med sig att ens åsikter inte vilar på saklig grund använder förstås inte saklig argumentation för att hävda sin åsikt. Det är på nivån sektmedlemmar. De försöker med samma typ av övertalning som övertygade dem själva. Omoget, obildat, korrumperat osv. För dessa dogmatiskt troende blir verkligheten en fiende. Historien för hur sådana försöker att vinna och behålla makten är förfärligt blodig.
Är det inte så att manliga feminister ofta är ganska feminina ( med undantag för politiker som taktiserar för att värva röster)?
@Anonym: Så härligt "normkritiskt" av dig att implicit göra skottåret till normalfall och sätta normalåret inom parentes. Pepp, pepp som feministerna säger : )
Jag fruktar att anonym 17:46 har räknat lite fel och underskattat antalet mansdagar. Det borde vara 365(366) utan någon dag skänkt åt feminister eller passiva böger under Stockholm Pride.
Så länge som kvinnor, svarta och muslimer aktivt väljer att bo i mitt anständiga vite-mannen-samhälle så förstår jag inte varför saken ens behöver diskuteras.
Om sakernas tillstånd är så eländigt så är det bara att söka andra anständiga samhällen.
Var de nu finns.....
Skicka en kommentar