Det dramatiska jobbet som handläggare

"Det finns jobb som få av oss skulle orka med mentalt", inleder Anna Dahlberg i Expressen. De jobb hon syftar på är handläggare på Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten. Tuffa jobb som någon måste göra, menar Dahlberg och tillägger: "Tänk att sitta med dessa människoöden i ena handen och lagboken i den andra."

Ja, tänk. Men är det inte vad nämndemän och domare gör varje dag? Och i viss mån även poliser? Tillhör de inte gruppen "oss"? I tings- och hovrätter fattas beslut som verkligen kan vända en människas liv upp och ned och förändra allt. Ändå skulle få av oss vilja ha det på något annat sätt.

Det är säkert så att ett arbete som går ut på att bara tycka saker och sätta dem på pränt i en kvällstidning inte är fullt lika påfrestande som det som handläggare på en hårt pressad försörjningsstödsenhet där klienter skriker, gråter och skäller ut dig efter noter när de får ett beslut de inte gillar.

Men handläggare är inte något slags annorlunda människor. De är tvärtom väldigt normala. Precis som en polis måste lära sig att inte ta åt sig av busets alla invektiv, måste en handläggare stå för sitt beslut och sakligt argumentera för det, oavsett vilken frustration som pyser ut från den sökande. Det kallas professionalitet och är ingen övermänsklig egenskap utan tvärtom ett krav inom alla yrken (även om långt ifrån alla lever upp till det).

Dahlberg tar emellertid upp någonting viktigt, nämligen vikten av gränsdragningar. Migrationsverket gör dem hela tiden, socialtjänsten likaså. Ansökningar handläggs. Lagstiftningen tolkas. En bedömning görs. Beslut levereras.

Migrationsverket är förmodligen, jämte Arbetsförmedlingen, Sveriges medialt mest utskällda myndighet. Om vi ska gå efter mediebilden tycks myndigheten vara befolkad av enbart hjärtlösa och empatistörda handläggare vars främsta mål i livet är att leverera det mest isande avslag över huvud taget möjligt. Och efteråt äter de tårta, det har vi ju hört.

Dess kritiker begår dock misstaget att använda sin egen politiska övertygelse när de tolkar myndigheternas handläggning. Givetvis finns enskilda fall där Migrationsverket kan kritiseras (detsamma gäller för övrigt alla myndigheter i Sverige som mottar och bedömer ansökningar av något slag). Men utomstående som kritiserar enskilda beslut bortser ofta från 1) lagstiftningen och 2) att det är riksdagen och inte myndigheten själv som är ansvarig för densamma.

Den som söker försörjningsstöd vill naturligtvis ha de pengar den söker. Men det är långt ifrån kravlöst. Den som söker sjukpenning önskar naturligtvis få sin ansökan beviljad. Men Försäkringskassan har vissa krav som måste vara uppfyllda. Och Migrationsverket följer faktiskt bara lagen. En enig riksdag har bestämt att Sverige inte ska ha fri invandring, vilket gör att den som vill stanna i Sverige under längre tid måste ansöka om detta.

Kritiken blir ofta väldigt generell. Då är frågan är vad alternativet till begränsningar är. Inga begränsningar alls? Bifall till allt så att alla blir nöjda och glada?

Bilden av handläggaren som någon annan - extra stark eller särskilt känslokall - är lite besvärande. Ty de människor som handlägger medborgarnas ansökningar, om vad det än må vara, är inte märkvärdigare än du eller jag eller Anna Dahlberg. De tillhör "oss".