En ytlig EU-kritik

Förtroendet för EU sjunker runtom i Europa. 2008 hade 48 procent av unionens medborgare förtroende för EU-samarbetet. I dag är siffran 31 procent. Även jämfört med 2011 är nedgången tydlig - då var siffran 40 procent.

Nedgången kan förstås i huvudsak tillskrivas den ekonomiska krisen. EU:s tjänstemän har inte varit solidariska och bidragit med sin del i nedskärningarna. Det retar alla som fått se sina löner halverade eller tvingats gå från både jobb och hem. Kostymnissar i EU blir syndabockar även för dåliga beslut på nationell nivå.

I Sverige pratas det över huvud taget väldigt lite om eurokraternas förmåner. Medierna tycks inte intresserade (däremot älskar kvällstidningarna att berätta för oss vad grannen tjänar). Människor behöver få veta vad som försiggår i Bryssel och Strasbourg för att ha en chans att få en rättvis bild av eländet.

Kritiken mot EU måste dock handla om mer än bara vilka förmåner som dess tjänstemän ska eller inte ska ha. Unionens problem är betydligt större än så. Vi borde diskutera EU:s växande makt på de nationella parlamentens bekostnad. Vi borde dryfta frågan om EU:s enorma demokratiska underskott med ett impotent parlament. Vi borde protestera mot unionens likriktning och svällande byråkrati.

Diskussionen borde alltså handla om vilket EU vi egentligen vill ha. Och om det EU vi vill ha inte längre tycks möjligt att förverkliga, borde vi ens vara medlemmar?

Jag tror att EU är omöjligt att reformera inifrån. Dess parlament har sett mängder av kritiker som innan de blev valda lovade och svor att strida för ett reformerat EU. Hur många gånger har vi inte hört frasen "smalare och vassare" i valrörelser? Det som skett är det rakt motsatta: EU har svällt. Och kritikerna har tystnat när de väl fått smaka på tårtan. UKIP:s Nigel Farage är tämligen ensam i sin EU-kritik.

Det finns bara en väg och det är ut. Ut ur EU.