Datalagringsdirektivet är klubbat av den svenska riksdagen och blir svensk lag från den 1 maj. All vår elektroniska trafik kommer att lagras i sex månader. Ingen återvändo. Samtidigt händer saker på andra sidan Atlanten.
I USA har man nämligen börjat ta ett steg längre. Där ska landets internationella antiterrorcenter få större befogenheter att lagra och hämta in uppgifter om amerikanska medborgare som finns hos myndigheter för andra syften än att skydda landets säkerhet. Informationen ska få lagras i fem år även om det saknas misstanke om terrorverksamhet. Betänk ett ögonblick vad detta kan innebära för en vanlig medborgare som staten tycker illa om av någon anledning. Vad är det egentligen för samhälle som håller på att skapas?
Det är detta, just precis detta, som alla kritiker har framfört farhågor om gällande onsdagens beslut i Sveriges riksdag. Beslutet bör inte betraktas isolerat och framför allt måste vi när sådana här lagar stiftas fråga oss vad de gör med vårt land, med vår personliga integritet och, faktiskt, med vår demokrati om fem, tio och femtio år. Inte bara i dag.
Kom nu fan inte och säg att det som händer i USA inte kommer att kunna hända i EU och Sverige. Vi har gått i USA:s ledband ända sedan den 11 september 2001. Självfallet kommer europeiska politiker att snegla på vad som händer i Washington och se möjligheter att flytta fram statens positioner även här. Om ett beslut om utvidgad datalagring skulle fattas i EU har vi inget att hämta från svenska riksdagspolitiker. De kommer att hävda att vi inte har något annat val än att rösta ja. I praktiken är vår nationella demokrati således nedmonterad.
Att hävda att datalagringen för all framtid bara kommer att gälla i sex månader och endast för misstänkta brott som ger minst två års fängelse är ungefär lika dumt som att påstå att momsen vid dess införande bara skulle bli tillfällig och aldrig höjas. När en lag eller en skatt väl är på plats kommer den att svälla, expandera och skärpas. Det är så det fungerar.
Ni politiker som har medverkat till att datalagringsdirektivet har blivit svensk lag bär på en historisk skuld. Jag hoppas att ni känner den på era axlar, men jag befarar att ni inte känner något alls.
1 kommentar:
Det är märkligt vad detta väcker uppmärksamhet. För mig verkar det som om detta funnits i decennier medan vi inte vetat något. Jag baserar detta på hur USA kunde spåra de skyldiga till ett attentat mot ett diskotek i Tyskland och Lockerbieattentatet. I båda fallen hänvisade de till telefonsamtal som avslöjade de skyldiga. Jag har svårt att tro att de i förväg visste vilka som skulle avlyssnas. Därför tror jag att all teletrafik varit bevakad under flera decennier och att de lagar vi nu infört enbart skapar ett regelverk för hur det skall gå till. Det som tyvärr saknas är stränga straff för de som utnyttjar det sparade materialet till annat än vad som avsetts.
Skicka en kommentar