Något av det mest avskyvärda som finns är tvångshandel med människor. Vi har sett det genom historien i form av slavhandel på öppna marknader, platser där individer förvandlats till "den" och "det". I dag, när slaveriet officiellt är avskaffat, sker handeln i mer skyddad form. Men den fortgår likafullt.
I våra dagar är det framför allt människohandel för sexuella ändamål som exponeras i media, trots att den inte är den mest omfattande formen av människohandel (åtminstone inte i vår del av världen). Män som utnyttjas inom jordbruk eller byggindustri uppmärksammas inte på samma sätt som kvinnor som utnyttjas i sexhandel. Skälet är att sex är smaskigare att skriva om och i egenskap av intimt ämne lättare berör oss.
Från feministiskt håll påtalas ofta genusaspekten av den sexuella slaveriet. Det är ju framför allt män som köper sex. Men att köpa sex är inte att vara man och att vara man är inte nödvändigtvis att köpa sex. Ändå är det lite så det framställs i Anna Laestadius Larssons krönika i SvD om den sexuella människohandeln. Det är "männen" som ska avskaffa slaveriet. Som om alla män bär ett slags kollektiv skuld för att vissa av oss begår brott mot kvinnor och barn. Jag ogillar detta kollektivistiska synsätt något oerhört. Inte för att jag tar åt mig som man utan för att brottslighet ges ett kön. Att skuldbelägga män som grupp leder ingenvart.
"Utan efterfrågan inget utbud" lyder den berömda devisen när skulden för den sexuella människohandeln ska fördelas. Kort sagt: det är köparen som är boven, inte den som låser in, misshandlar och tvingar någon till prostitution. Men hur får man en aktiv pedofil att sluta attraheras av barn? Det är nämligen inte den vanlige herr Karlsson som köper sex av minderårige i sjabbiga träskjul på den kambodjanska landsbygden. Det är personer som aktivt söker efter något speciellt som tillfredsställer deras smak. Bland aktiva sexköpare i Thailand, det vill säga personer vars hela liv präglas av årliga resor till exempelvis Pattaya, finns en bred konsensus och hederskodex om att inte köpa sex av underåriga. Det är således skillnad på sexköpare och sexköpare precis som det är skillnad på sexsäljare och sexsäljare.
Jag tror att vi ska börja i andra änden. Vilka faktorer är det som möjliggör denna sorts handel? Fattigdom och ett korrumperat rättsväsende är två som definitivt bidrar. Personer med sexuell aptit på underåriga finns även i Sverige, men vi har för den sakens skull inte barnbordeller på Götgatan. Att tro att suget efter sex - såväl med vuxna som barn - kommer att dö ut bara rätt informationskampanjer sätts i verket är naivt för att inte säga korkat. Efterfrågan kommer alltid att finnas. Det är utbudet vi måste bekämpa.
Sätt in kraftåtgärder mot människohandeln men stöd samtidigt de sexsäljare som själva har tagit beslutet att sälja sexuella tjänster i stället för att stigmatisera dem och likställa dem med slavar. Då har vi kommit en bra bit på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar