Vem stannar, vem får gå?

Fredrik Reinfeldt regerar vidare i minoritet. Detta är den lite bisarra konsekvensen av att Alliansen drygade ut gapet till den rödgröna oppositionen från 113 000 till 323 000 röster. Något troget stöd av Miljöpartiet kommer inte att behövas.

Statsministern sitter just nu och klurar över hur hans kommande regering ska se ut. Ska han låta valresultatet tala och sno en ministerpost av vardera allianskollega? Eller ska han vara solidarisk och låta fördelningen från valet 2006 bestå och bara byta personer, inte nödvändigtvis partifärg, på vissa av dem?

Jag tvivlar men hoppas att Reinfeldt tänker mer långsiktigt och låter fördelningen bestå. Moderaterna har redan de tyngsta ministerposterna. Att ytterligare försvaga de tre småpartierna skulle väcka ont blod och vara skadligt för Alliansen på sikt. Dessa är nämligen förlorare i allianssamarbetet om vi tittar på valresultatet medan Moderaterna framstår som ensamma vinnare de gångna fyra åren.

Problemet med Alliansen är utslätningen av partiernas olikheter. Regeringsarbetets kompromissande har tvingat samtliga att fila sina kanter för att passa ihop. Reinfeldt inledde det arbetet i Moderaterna redan 2003. Kristdemokraterna kan visserligen tacka alla taktikröstare för att de får möjlighet att sitta i riksdagen i ytterligare fyra år, men resultatet är en stor varningslampa som partiet måste uppmärksamma om det ska förbli ett riksdagsparti även efter 2014. Alliansen har tvingat fram kompromisser som har inneburit en mittenförskjutning av samtliga allianspartier. Kristdemokraterna har körts över i flera för partiet viktiga profilfrågor. Varför ska någon rösta på KD när konsekvensen ändå blir moderat mittenpolitik? Detsamma gäller Folkpartiet och Centerpartiet. I denna utveckling har Moderaterna tvivelsutan blivit vinnare. Men de klarar sig faktiskt inte utan sina allianskollegor. Långsiktigt skulle den politiska utslätningen således kunna bli ett hot mot allianssamarbetet.

Vilka ministrar kommer att få gå? Det spekuleras en del kring att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) får gå. Hon skulle kunna ersättas med såväl en moderat som en centerpartist, beroende på hur Reinfeldt väljer att hantera partiernas valresultat. En ny arbetsmarknadsminister behövs också efter Sven Otto Littorins avgång. Vidare har det ryktats om att Mats Odell, som blev 63 i år, kommer att tacka för sig. Likaså kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vice statsminister bör rimligen bli Jan Björklund i egenskap av ledare för Alliansens andra största parti.

Vi ska dock inte vänta oss alltför stora förändringar. En tråkig konsekvens av förra mandatperiodens ministeravgångar är att Reinfeldt denna gång lär vilja satsa på helt trygga kort. Vi lär därför inte få se några stora överraskningar i den nya regeringen. Jag håller alla tillgängliga tummar för att Beatrice Ask blir av med jobbet som justitieminister. Men jag är rädd för att det inte kommer att ske. Ask må ha ställt till med rubriker, men frågor om rättssäkerhet väger inte så tungt för gemene man i Sverige. I frågor om brottsbekämpning har hon säkert, med Alliansenmått mätt, klarat jobbet väl. Reinfeldt tycks lita på Ask vilket säkert är skäl nog för henne att få sitta kvar. Därmed skulle hoppet om en bättre rättspolitik de kommande fyra åren också vara ute.