torsdag 30 september 2010

Motvals

Svenska journalister är lata. Och fega. Eller både och. Den slutsatsen drar jag när jag tittar ut över det hav av ja-sägare som frodas i svensk journalistik i dag. Bristen på ifrågasättande journalistik är verkligen skriande.

Jag drar mig till minnes hur Göran Persson i dokumentären Ordförande Persson hävdade att Henrik Brors, DN:s politiske krönikör, aldrig vågade ställa en fråga på pressträffarna, trots att han alltid närvarade. "Han är rädd för svaren", fastslog statsministern. Då är det bättre att hålla tyst, gömma sig och gå hem och skriva ihop något i lugn och ro. Ingen konfrontation, inte för mycket kritisk tänkande.

Samma fenomen skriver Johan Croneman om och exemplifierar detta med när poeten Bob Hansson satt i SVT:s morgonsoffa och påstod, efter att ha läst klimatextremisten Andreas Malms alarmistbok, att "mänskligt liv, som vi känner det nu, är helt borta om 100 år". SVT-journalisten Johar Bendjelloul nickade. Han kanske tänkte att detta var minsann det tossigaste han hört sedan Lars Ohly senast talade sig varm om att återförstatliga Apoteket, men han sade ingenting. Tyckte han möjligen att kritiska frågor skulle skapa dålig stämning?

Denna förmåga att stryka politiker och gäster medhårs blir särskilt tydlig i EU. För det första bevakar svenska medier över huvud taget inte vad som sker i Europeiska unionen, förutom när alla regeringschefer möts i enstaka toppmöten och låter sig fotografers tillsammans. Trots att huvuddelen av svensk lagstiftning härstammar från beslut i EU, ägnas unionens arbete mycket liten uppmärksamhet i Sverige. Det betyder också att kritiken mot den pågående federaliseringen och kritiken mot övervakningslagstiftningen som rullas fram i rasande takt, helt uteblir. Det är exempelvis ganska talande att SVT behandlade José Manuel Barrosos "state of the union"-tal som en händelse som vilken annan. Ingen hade tankeverksamhet nog att påtala vad detta säger om dagens EU och vart unionen nu tycks sträva.

Det kan tyckas ofattbart hur det kan förhålla sig på detta sätt. Hur kan journalister brista så oerhört i sitt arbete? Jag tror att det förklaras just av journalisternas lathet och ointresse. Detta speglas av de närmast infantila inslag om fildelning och övervakning som emellanåt sänds i SVT och TV4. Det är vanligtvis mycket korta inslag som med enkla ord försöker förklara exempelvis datalagringsdirektivet. Inget fel i det. Men någon bra bakgrund får vi inte, ej heller någon analys i vare sig inslaget eller i studion efteråt. Något försök till fördjupning görs alltså inte. Efter inslaget pustar nyhetsuppläsaren i stället ut och går över till lite roligare nyheter, som en trafikolycka i Blekinge eller skogsbrand i Ryssland, och ett lågtryck över Götaland. Sådant går ju trots allt att förstå sig på.

3 kommentarer:

blq sa...

Croneman skriver bra, både pm det allmänna fenomenet och sen illustrerat med just klimatfrågan.

Tänkte flera gånger under valdebatterna att istället för att "nissen med laptop" satt och vaskade fram tittarfrågor kunde han väl istället enkelt fact-checkat tex....

blq sa...

.. apropå Croneman, fast annat ämne,
fanns ju även det här "guldkornet" att citera i artikeln ;)
"Jag gick på journalisthögskolan i mitten av 70-talet, ärligt talat var det inte mycket till undervisning, och vi var i stort sett alla likriktade (jag tror att 95 procent var ”oberoende socialister”)"

Anonym sa...

Svenska folket är en fårskock som blivit duperade att tro att de tänker fritt.

Sedan blir man utesluten ur "gemenskapen" om man inte tycker rätt vilket gör att vi i än större skala inte vågar tänka annorlunda och ifrågasätta.

Se bara på nu när SD kom in i riksdagen, alla skall ta avstånd (för det är vad gemenskapen bestämmt) istället för att försöka förstå och respektera att det finns frågor folk vill ta upp vilka är tabu i dagens samhälle.

Sverige är fan pinsamt rent ut sagt