Finns det något hopp för Nordkorea? Jag berörde frågan en aning i bloggposten om synen på Mao i dagens Kina. Mao är fortfarande romantiserad i Kina, han ligger på lit de parade och hans porträtt hänger alltjämt på Himmelska fridens port. Kineser besöker mausoleet och lägger bugande plastblommor framför den stora vita statyn av en sittande Mao (blommorna säljs i en kiosk utanför och samlas sedan ihop för att säljas nästa dag igen). Men det är långt ifrån alla som bugar och bockar för Mao. Och Kina är i dag en kapitalistisk marknadsekonomi, fjärran från Maos Zedongs planekonomiska och socialistiska terrorstat och Maos inflytande på politiken i dag är noll.
Situationen är en annan i Nordkorea, en stat som på många sätt liknar den stat som Mao skapade och styrde över. I Nordkorea är emellertid statschefen ett lik, vilket komplicerar frågan om Kim Jong Ils efterträdarfråga. Det största problemet är kanske indoktrineringen av folket. En dokumentär om Nordkorea för en tid sedan visade hur blindheten i landet är tio gånger vanligare än i andra länder. Det finns helt enkelt ingen utrustning för att operera vanlig starr, vilket gör att ovanligt många blir blinda. Ett fåtal läkare lyckades få tillstånd till att med hjälp av medhavd amerikansk utrustning utföra runt tusen operationer på kort tid och ge människor synen åter. Vad gjorde de nordkoreaner som fått synen åter på grund av att de genom utländsk utrustning fått den behandling som regimen förvägrat dem? Bugar och tackar framför ett porträtt och lovar den store ledaren evig trohet, förstås.
SvD:s Ledarblogg har börjat sin egen YouTubiana, där man ämnar lista 33 favoritämnen under devisen "det kunde varit värre". Och tittar på man klippet ovan, som är kortversionen av gråt- och klagan-hysterin efter Kim Il Sungs död 1994, inser man att den kändiskult som även finns i det västerländska samhället ändå är rätt blygsam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar