Lyckliga och olyckliga horor

Varför är den lyckliga horan så provocerande? Varför ifrågasätts de sexsäljare som inte ser sig själva som offer, som inte anser sig att de utnyttjas eller rent av våldtas när de säljer en sexuell tjänst?

Prostitutionsdebatten förs alltid över sexsäljarnas huvuden. Debattörer sållar friskt bland kvinnor och män i branschen i sin jakt på argument för sin sak. Få är angelägna om att täcka in hela bilden. Gör man det får man en mångfacetterad bild som inte alls gör sig lika bra i debatten där det vanligtvis handlar om svart och vitt, gott och ont. Bilden visar nämligen att det både finns lyckliga och olyckliga sexsäljare. Det finns både tvångsprostitution och frivillig. Det finns både människor med psykiska och sociala problem och personer som mår prima i sexbranschen. Den är helt enkelt ett tvärsnitt av samhället, både när det gäller säljare och köpare av tjänsterna.

Det borde inte krävas så mycket för att räkna ut detta, kan man tycka. Ändå lever bilden av den utnyttjade och helst drogberoende horan kvar. Kvinnan längst ned på samhällsstegen, utnyttjad av äckliga män som inte får sex på något annat sätt eller köpt av rika affärsmän som vill koppla av med en glädjeflicka efter jobbet. Varje försök att nyansera bilden möts med förakt eller löje, vilket gör en konstruktiv diskussion omöjlig.

Det vi borde diskutera är inte om den lyckliga horan finns utan hur vi tror oss hjälpa alla sexsäljare genom att kriminalisera deras kunder, förakta dem för deras yrkesval och förvägra dem rätten att vara en del av samhället som alla andra.