Det har den senaste tiden rapporterats en hel del om hur beroendeframkallande socker är. Personer som missbrukat socker och tryckt i sig både glass och chokladkakor till frukost, lunch och middag har fått uppmärksamhet i pressen och varnat för det hemska sockret. "Fall inte i fällan du också!" varnar kvällspressen.
Allt kan missbrukas under rätt förutsättningar. Det gäller sex, spel, shopping - ja, allt som kan ge något slags välbehag tenderar vi att vilja ha mer av. Det är tämligen logiskt. En minoritet har svårt att sätta gränserna, ytterligare en minoritet av dessa blir beroende. Att det sedan inte är så hälsosamt att trycka i sig mängder med glass, godis och andra sötsaker på daglig basis krävs det endast ett uns sunt förnuft för att begripa.
Men de som äter lite för mycket godsaker behöver för den sakens skull inte vara missbrukare. Förslag som handlar om extra skatter på fett och socker är därför missriktade. Den stora majoriteten har inga problem att hantera sitt sockersug. Det är personerna med en missbruks- eller beroendeproblematik som bör uppmärksammas och erbjudas hjälp. Missbrukspersonligheten är likartad oavsett drog.
Ofta tenderar personer som själva har erfarenhet av ett missbruk att vilja slå till med storsläggan. Nyktra alkoholister vill begränsa tillgången till, eller rent av förbjuda, alkohol. Personer som har spelat bort både fru och hem skyller på att Jack Vegas-maskinerna var så lättillgängliga. Och sockermissbrukare tycker förstås att godis är både för billigt och lätt att få tag i. Det vore intressant att se ett åtgärdsförslag mot sexmissbruk utifrån samma logik...
I slutändan måste faktiskt det egna ansvaret väga tyngst. Litar vi inte på människors egen förmåga har vi i praktiken tappat tron på att det över huvud taget går att ta sig ur ett missbruk. Bevisen för att det med egen motivation går alldeles utmärkt att bli kvitt ett missbruk borde vara tillräckligt övertygande för den som inte söker populistiska lösningar på komplicerade problem.
måndag 31 oktober 2011
Sju miljarder
I dag blir vi sju miljarder människor på Jorden. Enligt tidigare beräkningar borde vi vara betydligt fler än så, men den snabba utvecklingen i många länder har resulterat i ett lägre barnafödande än vad som tidigare antagits. Inte heller domedagsprofetiorna om att världen inte klarar att utfodra en så stor bedfolkning har visat sig stämma.
Någon exakt vetenskap är nu inte denna beräkning, men det spelar egentligen inte så stor roll. Faktum kvarstår: det föds färre barn än tidigare i många länder - däremot blir vi allt äldre. Vi kommer behöva planera för en global befolkning på nio till tio miljarder framöver innan ökningstakten avtar.
I takt med att vi blir allt fler kommer också utvecklingen av förnyelsebar energi att accelerera, utsläppen att minska och medvetenheten om att hushålla med det vi har att öka. Samtidigt kommer vi att bli friskare och leva allt längre. Vi har spännande decennier att vänta.
Någon exakt vetenskap är nu inte denna beräkning, men det spelar egentligen inte så stor roll. Faktum kvarstår: det föds färre barn än tidigare i många länder - däremot blir vi allt äldre. Vi kommer behöva planera för en global befolkning på nio till tio miljarder framöver innan ökningstakten avtar.
I takt med att vi blir allt fler kommer också utvecklingen av förnyelsebar energi att accelerera, utsläppen att minska och medvetenheten om att hushålla med det vi har att öka. Samtidigt kommer vi att bli friskare och leva allt längre. Vi har spännande decennier att vänta.
Konstruktivt
Personer med sexuell dragning till barn ska snart få en hjälptelefon de kan ringa till för att få hjälp. Vid årsskiftet startar en nationell hjälptelefonlinje vid KI, berättar SVT Text. Syftet är förstås att förhindra att dessa personer utsätter barn för övergrepp.
Se där en konstruktiv åtgärd vid sidan om alla rop på hårdare tag, kemisk kastrering och allmän lynchning.
Se där en konstruktiv åtgärd vid sidan om alla rop på hårdare tag, kemisk kastrering och allmän lynchning.
söndag 30 oktober 2011
Veckan som gick #2
# FN-dagen. När det är FN:s dag flaggas det på bussar och tunnelbanevagnar. Frågan är för vad. FN har konsekvent misslyckats att förhindra både staters övergrepp på sina egna befolkningar och direkta folkmord. I generalförsamlingen har genom åren en mängd galenpannor stått och orerat - nuförtiden brukar knäppisen Hugo Chávez uppta tid genom att kasta skit på USA. USA i sin tur blockerar alla åtgärder mot den israeliska statens övergrepp mot civila palestinier. Och så fortsätter det. En lekstuga för politisk prestige är vad FN är.
# Eurokrisen. Nya räddningspaket är på väg, räddningsfonden förstärks och Greklands skuld ska skrivas ned. Inget av detta löser förstås det faktum att europrojektet i sig självt är feltänkt från början. Det enda EU-eliten nu kräver är "ökat samarbete", det vill säga ökad överstatlighet, mindre demokrati. Stödet för euron bland svenska politiker har minskat, många har tänkt om. Förutom de EUforiska Folkpartiet och Moderaterna, förstås. Det finns tydligen gränser även för Moderaternas förnyelse.
# Företag hotar integriteten. Facebook vill veta så mycket som möjligt om dig för att ge dig riktad reklam. Alla företag med medlemskort håller koll på vad du handlar av samma skäl. Nu vill Visa och Mastercard sälja information om våra köpmönster vidare. Här börjar det bli problematiskt. Facebook kan man strunta i eller endast delta i synnerligen begränsat. Men våra kort behöver vi faktiskt. Att handla mer med kontanter är förstås en lösning, men det är inte alla butiker som ens tar emot kontakter längre. Tesen att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta är falsk men väl spridd. Den riskerar att göra att vi i förlängningen tvingas leva våra liv i skyltfönster. För du har väl inget att dölja?
# Saab blir kinesiskt. Efter månader av turer, en stillastående fabrik och en svensk nationalklenod på fallrepet kanske det är på väg att lösa sig för Saab. Youngman och Páng Dà har skrivit en avsiktsförklaring om att köpa hela Saab Automobile och därmed kringgå Victor Muller. Det har jublats, men det är lite för tidigt att bli alltför glad och lättad. Affären måste nämligen godkännas av GM och det är enligt bedömare där det största hindret finns. Den amerikanska biljätten, vars teknik finns i nuvarande Saabar, lär nämligen vara måttligt road av att tekniken skeppas till kinesiska ägare. Sista kapitlet är knappast skrivet i sagan Saab.
# Eurokrisen. Nya räddningspaket är på väg, räddningsfonden förstärks och Greklands skuld ska skrivas ned. Inget av detta löser förstås det faktum att europrojektet i sig självt är feltänkt från början. Det enda EU-eliten nu kräver är "ökat samarbete", det vill säga ökad överstatlighet, mindre demokrati. Stödet för euron bland svenska politiker har minskat, många har tänkt om. Förutom de EUforiska Folkpartiet och Moderaterna, förstås. Det finns tydligen gränser även för Moderaternas förnyelse.
# Företag hotar integriteten. Facebook vill veta så mycket som möjligt om dig för att ge dig riktad reklam. Alla företag med medlemskort håller koll på vad du handlar av samma skäl. Nu vill Visa och Mastercard sälja information om våra köpmönster vidare. Här börjar det bli problematiskt. Facebook kan man strunta i eller endast delta i synnerligen begränsat. Men våra kort behöver vi faktiskt. Att handla mer med kontanter är förstås en lösning, men det är inte alla butiker som ens tar emot kontakter längre. Tesen att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta är falsk men väl spridd. Den riskerar att göra att vi i förlängningen tvingas leva våra liv i skyltfönster. För du har väl inget att dölja?
# Saab blir kinesiskt. Efter månader av turer, en stillastående fabrik och en svensk nationalklenod på fallrepet kanske det är på väg att lösa sig för Saab. Youngman och Páng Dà har skrivit en avsiktsförklaring om att köpa hela Saab Automobile och därmed kringgå Victor Muller. Det har jublats, men det är lite för tidigt att bli alltför glad och lättad. Affären måste nämligen godkännas av GM och det är enligt bedömare där det största hindret finns. Den amerikanska biljätten, vars teknik finns i nuvarande Saabar, lär nämligen vara måttligt road av att tekniken skeppas till kinesiska ägare. Sista kapitlet är knappast skrivet i sagan Saab.
fredag 28 oktober 2011
萨博加油!
Kanske är Cirkus Muller äntligen slut. Kanske får Saab nu en stabil ägare med ekonomiska muskler. Youngman och Páng Dà har slutit en överenskommelse med Swedish Automobile om att köpa ut Muller och ta över Saab Automobile till 100 procent.Efter nattmanglingar mellan advokater från båda sidor har ett avtal slutligen slutits. Det innebär att de kinesiska företagen köper loss Saab Automobile från Mullers ägarbolag (vad han ska med ett bolag som heter Swedish Automobile till när Saab inte längre finns kvar i bolaget är en annan fråga...) för 900 miljoner kronor (100 miljoner euro).
Ett skambud, javisst, men de anställda kunde nog inte bry sig mindre. Viktigast är att företaget lever vidare. Därmed skrotas ursprungsplanen som innebar att Youngman och Páng Dà till priset av 2,2 miljarder kronor skulle äga drygt 50 procent av moderbolaget. Nu kringgår de Muller helt genom att bara köpa Saab. Det förefaller som om just Muller själv, hans bristande trovärdighet, varit ett hinder för de kinesiska företagen. De vill inte ha med honom att göra längre utan sköta Saab själva. Produktionen i Trollhättan ska bestå, men det kan säkert bli tal om uppsägningar innan framtida säljmål uppnåtts.
Helt klart är det förstås inte. Avtalet är bara preliminärt och affären ska fortfarande godkännas av den svenska regeringen, GM och inte minst NDRC. Allt innan den 15 november. Det är således väldigt ont om tid och vi har alla lärt oss det senaste halvåret att när något påstås vara klappat och klart är det aldrig det.
Om affären går igenom är det dock förmodligen det bästa som kunde hända Saab i nuläget: företaget får in kapital, slipper på sikt äventyraren Victor Muller, får en hyggligt stor kinesisk biltillverkare som ägare och tillgång till återförsäljarnätet via Kinas största bilåterförsäljare. Det är där stöten måste sättas in, ty Saab lär inte bli särskilt stora vare sig i USA eller Europa under överskådlig tid.
Det kommer dock att krävas mycket pengar för att dels få företaget ur den akuta krisen (skulderna har uppgetts vara över en miljard kronor), återstarta produktionen, utveckla nya bilmodeller och inte minst återvinna det stukade förtroendet. Det sistnämnda gäller dock inte Kina, där Saab knappt alls har existerat fram till nu. Där kan man faktiskt börja på ny kula.
Om Youngman och Páng Dà är seriösa och har en plan för hur Saab ska överleva tack vare den biltörstiga kinesiska marknaden har den svenska billtillverkaren en chans. Givet hur turbulent det senaste året har varit för företaget är osvuret dock bäst.
Du är vad du köper
Facebook håller koll på vad du "gillar". Alla företag med medlemskort håller koll på vad du handlar. Allt handlar om att skapa riktade annonser.
Det digitaliserde samhället gör oss till enkla byten för alla som vill ha detaljerad information om oss och våra liv. Mycket går att undvika - du behöver inte finnas på Facebook, du behöver inte "checka in" och därmed delge alla information om var du befinner dig - men vi behöver alla våra kort. Därför är det ytterst allvarligt om Visa och Mastercard bestämmer sig för att sälja information om sina kunder vidare.
Fenomenet i sig är inte nytt, många företag använder kundernas medlemskort för att skapa riktad reklam utifrån våra köpmönster. Men många företag blir allt mer fräcka. Mitt elbolag skickade nyligen ett papper till mig om att jag nu har en elförsäkring som jag aktivt måste avsäga mig för att slippa. Säkert finns det stöd för detta i något finstilt dokument, men jag har inte medvetet undertecknat något kontrakt om att jag även vill ha en elförsäkring från företaget jag är kund hos. Självfallet kommer jag nu byta elbolag.
Samma metod väntas nu Mastercard och Visa använda - kunden måste själv aktivit säga ifrån för att slippa få sina köpuppgifter sålda. Och hur ska man kunna lita på att detta verkligen fungerar? Ett sätt att försöka skydda sin integritet är att i större utsträckning handla med kontanter.
Frågan som ställs i artikeln är berättigad: vad blir nästa steg?
Det digitaliserde samhället gör oss till enkla byten för alla som vill ha detaljerad information om oss och våra liv. Mycket går att undvika - du behöver inte finnas på Facebook, du behöver inte "checka in" och därmed delge alla information om var du befinner dig - men vi behöver alla våra kort. Därför är det ytterst allvarligt om Visa och Mastercard bestämmer sig för att sälja information om sina kunder vidare.
Fenomenet i sig är inte nytt, många företag använder kundernas medlemskort för att skapa riktad reklam utifrån våra köpmönster. Men många företag blir allt mer fräcka. Mitt elbolag skickade nyligen ett papper till mig om att jag nu har en elförsäkring som jag aktivt måste avsäga mig för att slippa. Säkert finns det stöd för detta i något finstilt dokument, men jag har inte medvetet undertecknat något kontrakt om att jag även vill ha en elförsäkring från företaget jag är kund hos. Självfallet kommer jag nu byta elbolag.
Samma metod väntas nu Mastercard och Visa använda - kunden måste själv aktivit säga ifrån för att slippa få sina köpuppgifter sålda. Och hur ska man kunna lita på att detta verkligen fungerar? Ett sätt att försöka skydda sin integritet är att i större utsträckning handla med kontanter.
Frågan som ställs i artikeln är berättigad: vad blir nästa steg?
torsdag 27 oktober 2011
P3 dokumentär: Folkmordet i Rwanda
Apropå FN-dagen i måndags: Lyssna på P3-dokumentären om folkmordet i Rwanda, medverkar gör bland andra offer, förövare och politiker. Påminns om det totala sveket, om FN:s kanske största misslyckande.
Det är en av många välgjorda dokumentärer som finns att ladda ned på Sveriges Radios hemsida.
Det är en av många välgjorda dokumentärer som finns att ladda ned på Sveriges Radios hemsida.
Eurokrisen får politikerna att ändra åsikt
"EU är i en ständigt pågående kris", sade Göran Persson för många år sedan. Det stämmer och är i ännu högre grad sant när det gäller euron.
Krismötena avlöser varandra, Nicolas Sarkozy snäser av David Cameron och allt är dålig stämning. Det enda som egentligen fattas är att Helmut Kohl äter smör.
Nu har EU:s ledare tydligen enats om att skriva ned Greklands jätteskuld och att pumpa in ännu mer skattepengar i räddningsfonden. De köper således livbojar i guld. De köper sig endast begränsad tid för väldigt mycket pengar. Ty europrojektet är lika feltänkt i dag som i går eller för nio år sedan.
Krisen har inte gått svenska politiker obemärkt förbi. I nuläget är det bara Moderaternas och Folkpartiets ledamöter som fortfarande är tydligt för ett svenskt deltagande. I alla andra riksdagspartier är de flesta emot. Moderaten Per Bill tycker att det inte fanns något 2003 som tydde på att europrojektet skulle utvecklas på detta sätt. Så resonerar man bara om man varit instängd i en partipolitisk buddla och inte lyssnat till motargument. Det var nämligen precis detta som många skeptiker varnade för. Redan då.
Mattias Lundbäck tycker att det är dags att ifrågasätta hela europrojektet. Angela Merkel hävdar att om euron faller, faller Europa. På 1940-talet ansåg tyskarna att hotet mot Europa kom från öst, nu har de själva varit med och skapat det som enligt förbundskanslern själv kan "fälla Europa".
Krismötena avlöser varandra, Nicolas Sarkozy snäser av David Cameron och allt är dålig stämning. Det enda som egentligen fattas är att Helmut Kohl äter smör.
Nu har EU:s ledare tydligen enats om att skriva ned Greklands jätteskuld och att pumpa in ännu mer skattepengar i räddningsfonden. De köper således livbojar i guld. De köper sig endast begränsad tid för väldigt mycket pengar. Ty europrojektet är lika feltänkt i dag som i går eller för nio år sedan.
Krisen har inte gått svenska politiker obemärkt förbi. I nuläget är det bara Moderaternas och Folkpartiets ledamöter som fortfarande är tydligt för ett svenskt deltagande. I alla andra riksdagspartier är de flesta emot. Moderaten Per Bill tycker att det inte fanns något 2003 som tydde på att europrojektet skulle utvecklas på detta sätt. Så resonerar man bara om man varit instängd i en partipolitisk buddla och inte lyssnat till motargument. Det var nämligen precis detta som många skeptiker varnade för. Redan då.
Mattias Lundbäck tycker att det är dags att ifrågasätta hela europrojektet. Angela Merkel hävdar att om euron faller, faller Europa. På 1940-talet ansåg tyskarna att hotet mot Europa kom från öst, nu har de själva varit med och skapat det som enligt förbundskanslern själv kan "fälla Europa".
tisdag 25 oktober 2011
Nya men historielösa
Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning arbetat hårt för att utrota varje spår av ideologi i partiet. I och med det nya "idéprogrammet" verkar de ha lyckats.
På något sätt känns det därför symptomatiskt att partisekreteraren inte har en susning om partiets historia...
Läs även: Frihetssmedjan
På något sätt känns det därför symptomatiskt att partisekreteraren inte har en susning om partiets historia...
Läs även: Frihetssmedjan
Hemmafru poppis igen
Det har åter blivit trendigt för kvinnor att vara hemma med barnen, berättar SVT Text. Enligt en undersökning gjord av Familjeliv.se med tiotusen svarande skulle 45 procent av Sveriges mammor vilja vara hemmafru om de fick möjlighet. Andelen är ännu större i åldersgruppen 18-29 år.
Dessa siffror sticker sannolikt i ögonen på de feminister som hävdar att hemmafruidealet är könsstereotypt och kvinnoförtryckande. Runt hälften av landets mammor tycker uppenbarligen inte det. Och vem vill väl begränsa kvinnors rätt att välja?
Dessa siffror sticker sannolikt i ögonen på de feminister som hävdar att hemmafruidealet är könsstereotypt och kvinnoförtryckande. Runt hälften av landets mammor tycker uppenbarligen inte det. Och vem vill väl begränsa kvinnors rätt att välja?
måndag 24 oktober 2011
Det dysfunktionella FN
Om du undrar varför såväl bussarna som tunnelbanan flaggar med svenska flaggor i dag heter förklaringen den så kallade FN-dagen. Man kan fråga sig varför vi ska flagga något så dysfunktionellt som FN.
Förenta Nationerna lyckas i pricip aldrig leva upp till de vackra orden i FN-stadgan. Ändå har FN under decennier varit något närmast heligt i Sverige. När FN kallar, ställer vi upp. Att hänvisa till ett FN-mandat tystar ofta kritikerna. Detta trots att dess legimititet sedan länge borde vara borta.
Listan över misslyckanden är lång, men det gäller även listan över händelser där FN faktiskt aktivt har bidragit till oskyldiga människors död. Som när FN-soldater lämnade över civila till mördarna vid Srebrenica. Eller när FN aldrig fick något mandat att skydda civila och lämnade mängder av människor att dö en grym död i Rwanda. Lägg Darfur till det.
När stater begår övergrepp mot sin befolkning står FN nästan alltid tandlöst. FN är nämligen aldrig bättre än sina beståndsdelar och råkar tyvärr bestå av en stor mängd skurkstater som gärna håller varandra om ryggen och förhindrar ingripanden. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har fått dräpande kritik av Inga-Britt Ahlenius, kritik som även skulle få en härdad politiker att rodna av skam.
Varför vi ska flagga allt detta har jag svårt att förstå. Vi borde i stället börja diskutera vad vi ska skapa som en dag ersätter dagens ineffektiva, korrupta och dysfunktionella FN. Ty någon förbättring av den enorma organisationen är knappast att vänta.
Förenta Nationerna lyckas i pricip aldrig leva upp till de vackra orden i FN-stadgan. Ändå har FN under decennier varit något närmast heligt i Sverige. När FN kallar, ställer vi upp. Att hänvisa till ett FN-mandat tystar ofta kritikerna. Detta trots att dess legimititet sedan länge borde vara borta.
Listan över misslyckanden är lång, men det gäller även listan över händelser där FN faktiskt aktivt har bidragit till oskyldiga människors död. Som när FN-soldater lämnade över civila till mördarna vid Srebrenica. Eller när FN aldrig fick något mandat att skydda civila och lämnade mängder av människor att dö en grym död i Rwanda. Lägg Darfur till det.
När stater begår övergrepp mot sin befolkning står FN nästan alltid tandlöst. FN är nämligen aldrig bättre än sina beståndsdelar och råkar tyvärr bestå av en stor mängd skurkstater som gärna håller varandra om ryggen och förhindrar ingripanden. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har fått dräpande kritik av Inga-Britt Ahlenius, kritik som även skulle få en härdad politiker att rodna av skam.
Varför vi ska flagga allt detta har jag svårt att förstå. Vi borde i stället börja diskutera vad vi ska skapa som en dag ersätter dagens ineffektiva, korrupta och dysfunktionella FN. Ty någon förbättring av den enorma organisationen är knappast att vänta.
söndag 23 oktober 2011
Veckan som gick #1
Med förhoppning om att det ska gå att upprätthålla även framöver inleder jag nu en söndagstradition med en summering av veckan som gick.
# Gadaffi död. Den forne libyske diktatorn kastades ut från makten för en tid sedan och har inte varit att räkna med sedan han lämnade Tripoli. Men för dem som levt under Gadaffis förtryck under fyra decennier blev nog nyheten om tyrannens död skäl för en lättnadens suck. Nu kommer han definitivt inte tillbaka.
# Libyens befrielsedag. I dag firades befrielsen från Muammar Gadaffi i Libyen. Ett långt och komplicerat arbete med att skapa en demokratisk rättsstat börjar nu. Libyen är det tredje arablandet som befrias från en förtryckare i år, samtidigt fortsätter protesterna i Syrien och Jemen. Den "arabiska våren" har tagit tyrannerna och omvärlden på sängen. Plötsligt tvangs USA och EU ta avstånd från Mubarak, plötsligt var det inte så positivt att ha kramats och pussats med Gadaffi. Och äntligen lyckades USA, Frankrike och Storbritannien faktiskt göra något bra av sina militära styrkor. Kanske kan detta, åtminstone kortsiktigt, få den demokratiska världen att vara lite mer försiktig innan den hoppar i säng med diktatorer.
# Reinfeldt omvald. Moderaterna blir ännu nyare med sitt nya så kallade idéprogram, en text utan idéer. Fredrik Reinfeldt valdes om som ledare och ska nu leda partiet fram till 2015, över ett tredje segerrikt val, är det tänkt. Att moderatledaren lider av hybris är uppenbart. Tyvärr finns det en uppenbar risk för att han sitter kvar som statsminister även efter 2014, ty han har rätt i en sak: något regeringsalternativ finns inte just nu.
# Saab mot slutet. Efter att kineserna fått kalla fötter hänger den planerade Saabaffären på en skör tråd. Youngman och Páng Dà vill enligt nya uppgifter köpa hela Saab Automobile, dock utan att investera i Victor Mullers ägarbolag Swedish Automobile. Muller sade nej. Senaste budet är att han åter har sträckt ut handen till kineserna. Det mesta tyder dock på konkurs. Vad som händer med resterna av företaget efteråt är en öppen fråga.
# Gadaffi död. Den forne libyske diktatorn kastades ut från makten för en tid sedan och har inte varit att räkna med sedan han lämnade Tripoli. Men för dem som levt under Gadaffis förtryck under fyra decennier blev nog nyheten om tyrannens död skäl för en lättnadens suck. Nu kommer han definitivt inte tillbaka.
# Libyens befrielsedag. I dag firades befrielsen från Muammar Gadaffi i Libyen. Ett långt och komplicerat arbete med att skapa en demokratisk rättsstat börjar nu. Libyen är det tredje arablandet som befrias från en förtryckare i år, samtidigt fortsätter protesterna i Syrien och Jemen. Den "arabiska våren" har tagit tyrannerna och omvärlden på sängen. Plötsligt tvangs USA och EU ta avstånd från Mubarak, plötsligt var det inte så positivt att ha kramats och pussats med Gadaffi. Och äntligen lyckades USA, Frankrike och Storbritannien faktiskt göra något bra av sina militära styrkor. Kanske kan detta, åtminstone kortsiktigt, få den demokratiska världen att vara lite mer försiktig innan den hoppar i säng med diktatorer.
# Reinfeldt omvald. Moderaterna blir ännu nyare med sitt nya så kallade idéprogram, en text utan idéer. Fredrik Reinfeldt valdes om som ledare och ska nu leda partiet fram till 2015, över ett tredje segerrikt val, är det tänkt. Att moderatledaren lider av hybris är uppenbart. Tyvärr finns det en uppenbar risk för att han sitter kvar som statsminister även efter 2014, ty han har rätt i en sak: något regeringsalternativ finns inte just nu.
# Saab mot slutet. Efter att kineserna fått kalla fötter hänger den planerade Saabaffären på en skör tråd. Youngman och Páng Dà vill enligt nya uppgifter köpa hela Saab Automobile, dock utan att investera i Victor Mullers ägarbolag Swedish Automobile. Muller sade nej. Senaste budet är att han åter har sträckt ut handen till kineserna. Det mesta tyder dock på konkurs. Vad som händer med resterna av företaget efteråt är en öppen fråga.
De politiska hushållssysslorna
I Sverige är det en politisk fråga vem som diskar, lagar mat och tvättar. Partier på vänsterkanten ser det som ett strukturellt problem att kvinnor tenderar att göra mer av detta än män och partierna på den borgerliga kanten hänger i allt högre grad på i det strukturella tänkandet.Wendelakrönikören Åsa Erlandson hävdar att hon aldrig träffat en man som gör allt hemma. Må så vara. Men varför är detta så intressant att hon väljer att skriva en krönika om det? Vad vill hon ha sagt? Jo, sannolikt att Sverige är ojämställt och att kvinnor utstår något slags vardagsförtryck då de tar ansvar för barn och hem. Jag har ingen aning om vad hon vill göra åt detta, det framkommer inte. Men eftersom hon uppenbarligen är tillräckligt intresserad av andras familjeliv för att skriva en krönika om det, lär hon vilja se några slags åtgärder.
Vad jag inte riktigt förstår är detta närmast sjukliga intresse för andras familjeliv, närmare bestämt vem som gör vad i hemmet. Medan kvinnor i högre grad än män lagar mat, tvättar och städar - ty så ser det fortfarande ut i många hem - tar män på sig ansvaret för bilen, huset och jobbar normalt mer och drar därmed in den största delen av månadsinkomsten. Denna schablonbild har naturligtvis tusen variationer - kvinnor som fixar med bilen, män som lagar mat och tvättar och så vidare.
Det jag inte begriper är varför dessa familjebestyr betraktas som något slags allmänintresse. Alla par som inte är nöjda med sin uppdelning av hushållssysslor får helt enkelt sätta sig ned och diskutera detta. Varför intresserar det dig hur dina grannar väljer att dela tiden med barnen eller fördela sysslorna framför spisen och i tvättstugan?
För att använda en knytnäve från Paolo Roberto: om du inte är nöjd, om du får göra allting hemma medan din kille sitter och tittar på fotboll, då tycker jag faktiskt att du ska skaffa en annan man.
lördag 22 oktober 2011
Ett förlorat parti
Det finns tydligen ännu vissa människor med några sorts principer kvar i Moderaterna. Dessa hjälpte till att på moderatstämman stjälpa ett typiskt vänsterförslag om att öppna för kvotering till bolagsstyrelserna men också att få bort skrivelsen "jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete" ur det idélösa idéprogram som ska antas i helgen.Moderaterna leds i dag i praktiken av två vänstermänniskor, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Under Reinfeldts ledning har Moderaterna inte bara tagit ett rejält kliv åt vänster - partiet har också urlakats på idéer och principer, sådant vi normalt brukar sammanfatta med ordet "ideologi". Förnyelse har blivit nyspråk för urlakning.
När Nya Moderaterna klubbar det nya idéprogrammet lägger det definitivt tiden som ett allmänborgerligt parti med frihet på agendan bakom sig. Genom att anta ett idéprogram som helt saknar idéer och i stället är sprängfullt med klyschor och plattityder markerar Alliansens största parti att tiden när liberala väljare med stor säkerhet valde Moderaterna på valdagen är förbi.
I stället för att tala visionärt om framtidens samhälle pratar Nya Moderaterna om "god ordning i de offentliga finanserna". Och så ska partiet förstås lösa "vardagsproblem" och vara "lyssnande", vilket i praktiken betyder att politiken ska kunna förändras för att i varje givet läge röstmaximera. Idéprogrammet har förvandlats till en lång DN Debatt-artikel och statsministern själv "varnar" för att ha visioner.
Avideologiseringen är inte unik för Nya Moderaterna. Alla partier är på god väg att bli kampanjorganisationer snarare än idéfabriker. Det hade kunnat vara något positivt om vi, likt USA, hade haft ett starkt fokus på personval och väljarna fått chans att rösta på individer i första hand och dessa hade haft en reell möjlighet att påverka och sticka ut. I Sverige är det dock även fortsatt partierna som bestämmer vilken chans olika kandidater ska ha att bli invalda, vilka som ska släppas fram och vilka som ska hållas kort.
De som är ointresserade av politik brukar ursäkta sig med att partierna är så lika varandra och att det inte gör någon skillnad vilket man röstar på. I dag måste även den mest initierade politiknörd instämma i detta. Dagens partier trängs i dag i en överbefolkad mittfåra. Endast Vänsterpartiet sticker ut något, men något liberalt parti har vi inte i riksdagen.
Förhoppningar finns om att Annie Lööfs centerparti ska fylla den luckan, men det finns goda skäl att vara återhållsam i sina förhoppningar. Än så länge finns inga tydliga indikationer på att Lööf vill göra Centern till en stark liberal kraft.
Moderaternas tid som liberalers hopp är definitivt ute under överskådlig tid. När Fredrik Reinfeldt lämnar över till någon annan kanske Moderaterna har blivit just det "samhällsbärande" parti han velat skapa. Men det har då också blivit idémässigt irrelevant.
fredag 21 oktober 2011
Sista avsnittet i såpan Saab?
Följetongen om Saab fortsätter som en dålig såpopera. Turerna vill aldrig ta slut. När en lösning tycks nära kommer ett bakslag. När slutet tycks uppenbart dyker en ny räddningsplan upp och hoppets stjärna tänds ännu en gång, om än svagare och svagare. Så har det rullat på i månad efter månad. I dag existerar Saab egentligen bara på papper.Victor Muller ska ha cred för att han aldrig ger upp, men i det nya läge som uppstått verkar han rent personligen stå i vägen för Saabs långsiktiga överlevnad. Då borde han faktiskt stiga åt sidan för företagets bästa. Enligt de nya uppgifter som framkommit vill de tilltänkta ägarna Youngman och Páng Dà inte investera i Mullers ägarbolag Swedish Automobile utan köpa hela Saab Automobile direkt. Detta vill inte Muller eftersom han därmed skulle bli helt knuffad åt sidan.
Rekonstruktören Guy Lofalk har begärt att få avbryta rekonstruktionen. Företaget har inga pengar och det har skurit sig mellan Muller och Lofalk och kanske även mellan Muller och de kinesiska investerarna. Muller ska ut på pengajakt igen. Nu har han dock ingen tid att spela med och efter alla brutna löften är det få som sätter någon tillit till hans ord.
Allt tyder på konkurs. Det har det visserligen gjort länge, men att låta relationerna med de livräddande finansiärerna gå i stöpet är att gräva Saabs grav. Att tacka nej till det enda realistiska bud som finns när alternativet är undergång tyder på att Muller sätter sina egna intressen före företagets.
Visst, ingen vet vilka intentioner kineserna egentligen har och vad som långsiktigt skulle hända med fabriken i Trollhättan om de kinesiska företagen tog över helt. Att de vill åt Saabs teknologi är självklart, men är de även intresserade av att företaget överlever eller ser de affären först och främst som en möjlighet att komma över teknologi?
Saab kommer att gå i konkurs, så mycket kan vi nog säga. Det behöver dock inte betyda att företaget försvinner. Det enda rimliga alternativet är att Youngman och Páng Dà köper konkursboet. Detta är Saabfantasternas sista hopp. Då kanske Saab äntligen får en riktig ägare som vet hur man tjänar pengar. Vid en konkurs uppstår visserligen en rad bekymmer, som att rättigheterna till varumärket Saab försvinner, men sådant är trots allt detaljer.
torsdag 20 oktober 2011
Gadaffi dödad
Muammar Gadaffi är död. Bilder av hans misshandlade lik kablas ut över världen, likaså bilder på jublande massor. Förnedringen av den forne diktatorn påminner om vad som hände Benito Mussolini när italienarna fått nog av honom och slutligen tag i honom.
Exakt hur dödandet gick till är oklart, men Gadaffis kropp ska ha fraktats till Misrata. Att sluta sitt fyra decennier långa maktinnehav på detta sätt, dödad och förnedrad i sin egen hemstad, var nog inte vad Gadaffi hade tänkt sig. Men han bör ha insett att spelet var över innan slutstriderna om Sirte började.
Nu återstår att se vad som händer i andra diktaturer som skakas av folkliga protester, den syriska och jemenitiska. Bilderna på Gadaffi är inte goda nyheter för Assad och Saleh. All lycka till frihetskämparna där också.
Mussolini hade inte heller så roligt.
Exakt hur dödandet gick till är oklart, men Gadaffis kropp ska ha fraktats till Misrata. Att sluta sitt fyra decennier långa maktinnehav på detta sätt, dödad och förnedrad i sin egen hemstad, var nog inte vad Gadaffi hade tänkt sig. Men han bör ha insett att spelet var över innan slutstriderna om Sirte började.
Nu återstår att se vad som händer i andra diktaturer som skakas av folkliga protester, den syriska och jemenitiska. Bilderna på Gadaffi är inte goda nyheter för Assad och Saleh. All lycka till frihetskämparna där också.
Mussolini hade inte heller så roligt.Idélösa Moderaterna
Fredrik Reinfeldts nya moderater har stämma nu i helgen och ska anta ett nytt idéprogram - en text helt utan idéer.I en intervju i DN berättar statsministern om sin vision för partiet. För en person med liberala principer, eller några priciper över huvud taget, är det skakande läsning. Vissa delar måste jag läsa två gånger för att inse att han faktiskt tycker så här. Det blir väldigt konkret att Moderaterna som parti är helt förlorat så länge det leds av Reinfeldt.
Enligt Reinfeldt är idéer "exkluderande". Att "dela upp rätt från fel idéer" går emot hans tanke om pragmatism och lyssnande. Moderatledaren menar alltså i praktiken att det är fel att över huvud taget tycka saker av principiella skäl eftersom det kan innebära att någon som tycker annorlunda inte håller med. Och då vill ju den personen inte rösta på partiet. Han förtydligar detta ytterligare när han hävdar att målsättningen är att alla väljare ska kunna tänka sig att rösta på Moderaterna. Det är lite grand som att beskriva sitt parti som vatten. Alla dricker inte mjölk, öl eller te men i princip alla kan trycka i sig ett glas vatten.
Reinfeldt har fastnat för vissa begrepp. "Ansvar" är ett. "Samhällsbärande" ett annat. Och så "pragmatism". Han vill komma bort från idédebatten och i stället hålla alla dörrar öppna. Vädra ut all ideologisk förankring. Vilket väl är det som krävs om Moderaterna framöver ska kunna attrahera allt från sverigedemokrater till vänsterpartister vid valurnorna. Frågan är hur långt partiet kan gå i sin pragmatism. Ska vi ha en pragmatisk rättssäkerhet? Pragmatisk yttrandefrihet? Eller kanske ett pragmatiskt integritetsskydd?
Det de nya Moderaterna inte har förstått är att det ibland behövs principer för att stå emot de mest stolliga förslagen. En tydlig ideologisk idéförankring kan visserligen leda till stelbenthet men den kan också fungera som en skyddsmur mot fascistoid lagstiftning. Tyvärr visar Reinfeldt att vi inte kan vänta oss några principiella ställningstaganden från hans parti framöver. Vi måste snarare vara på vår vakt, ty i sin strävan efter att vara ett parti för alla kommer Moderaterna sannolikt att vara den drivande kraften bakom de flesta dumheter som föreslås och genomdrivs under de kommande åren.
Det finns alltså fler skäl än de Anne-Marie Pålsson anger för att lämna Moderaterna.
En miljon volontärer i Beijing
En miljon volontärer ska patrullera Beijings gator för att se till att folk beter sig "civiliserat", det vill säga inte spottar på gatan eller felparkerar. De kommer inte att ha någon polisiär befogenhet utan ska förmå människor att sluta upp med dumheterna genom vänliga uppmaningar. Lycka till med det.
Jag undrar om spottandet verkligen är ett så stort problem att det måste bekämpas med en miljon volontärer. Volontärerna ska emellertid även öka säkerheten och vara allmänt behjälpliga.
För övrigt kan konstateras att den som köper en elbil i Beijing kommer att få en registreringsskylt på en gång. Att kraftigt begränsa antalet tillgängliga registreringsskyltar genom ett lotteri har annars varit ett av flera sätt att minska bilismen i Kinas största städer. Köper man en elbil ska man alltså slippa detta bekymmer.
Problemet är att elbilarna, trots generösa subventioner, fortfarande är mycket dyrare än vanliga bilar. Elbilsboomen kommer säkert, men det lär dröja ett tag till.
Jag undrar om spottandet verkligen är ett så stort problem att det måste bekämpas med en miljon volontärer. Volontärerna ska emellertid även öka säkerheten och vara allmänt behjälpliga.
För övrigt kan konstateras att den som köper en elbil i Beijing kommer att få en registreringsskylt på en gång. Att kraftigt begränsa antalet tillgängliga registreringsskyltar genom ett lotteri har annars varit ett av flera sätt att minska bilismen i Kinas största städer. Köper man en elbil ska man alltså slippa detta bekymmer.
Problemet är att elbilarna, trots generösa subventioner, fortfarande är mycket dyrare än vanliga bilar. Elbilsboomen kommer säkert, men det lär dröja ett tag till.
onsdag 19 oktober 2011
När en strippklubb är tabu
När Dragan Bratic startade sin strippklubb i lilla Särna fick det uppmärksamhet i riksmedierna. Det kan tyckas vara en udda plats för en dylik klubb - Särna är mest en genomfartsort och har bara 900 invånare. Men uppmärksamheten säger också en hel del om den svenska synen på sex.
Klubben i fråga verkar vara både dyr och dålig, men visst är den ett roligt initiativ. Strippklubbar finns det alldeles för få av, vilket gör att de fortfarande är tabu och omgivna av ett väldigt hyschande. Kvällsblaskorna brukar kalla dem "porrklubbar", trots att just pornografisk framställning är förbjuden i det radikalfeministiska Sverige. 1970-talets erotiska scenshower, och förtäckna bordellverksamhet, blev till slut för mycket. I dag är erotiken förpassad till var mans egendom på Internet och mjukporren har ersatts av halvnakna fylleslag i Kanal 5.
DN:s reportage visar på hur känsligt ämnet är. Pratar man om en strippklubb måste man skämta, le genant och fnissa. Svenskar förvandlas med ens till rodnande 12-åringar när ämnet kommer på tal. Ibland undrar man om tiden har stått stilla här. Det är, åtminstone på ytan, väldigt paradoxalt. Ty vi är egentligen alls inte rädda för att prata om sex. Så länge det handlar om sexuell hälsa, hur man skyddar sig, vad som är "okej sex" är Sverige väldigt öppet. Vi fnyser åt amerikanernas konservativa prydhet och rädsla för könsord samtidigt som våra hallåor i statlig public service-TV kan säga både "kuk" och "fitta". Som om det bevisade något.
Ovanstående säger egentligen väldigt lite om hur öppet och tolerant Sverige är när vi samtidigt moraliserar över ungdomars sexualitet, när den officiella bilden är att pornografi är kvinnoförnedrande, när all slags sexhandel likställs med våld mot kvinnor, när själva sexualiteten har politiserats. Ty det måste faktiskt sägas ha skett. Vi klagar gärna och med rätta på katolska länders inskränkta syn på sex men missar att skrapa på vår egen fina fasad och granska vad som faktiskt finns inuti: en strävan efter den politiskt korrekta sexualiteten.
Många vill förstås hävda att Sverige, med politikens hjälp, har kommit längre i utvecklingen än andra länder. Om man har den uppfattningen sticker det lite extra i ögonen när svenskar åker till Tyskland, Thailand eller andra länder och betalar för sexuella tjänster. De bryter mot det heliga svenska kontraktet som säger att sådant sysslar minsann inte svenskar med längre. Föga förvånande framförs förslag om att efter norsk modell förbjuda svenskar att köpa sex även i länder där det är tillåtet och/eller accepterat.
Om vi ska placera in Sverige på ett slags skala liknande det demokratiindex som varje år presenteras över frihetsgraden i världens länder, blir slutomdömet troligen "delvis fritt". Vi har fri abort, god information och kunskap om preventivmedel, vågar prata öppet om sex men tyngs samtidigt av en besvärande moralism som stigmatiserar alla som inte passar in i en väldigt strikt tvåsamhets- och prydhetsmall och som verkar allmänt moraliserande.
Sexualiteten är i allra högsta grad politisk i Sverige. Det visar även exemplet med den lilla strippklubben i Särna.
Klubben i fråga verkar vara både dyr och dålig, men visst är den ett roligt initiativ. Strippklubbar finns det alldeles för få av, vilket gör att de fortfarande är tabu och omgivna av ett väldigt hyschande. Kvällsblaskorna brukar kalla dem "porrklubbar", trots att just pornografisk framställning är förbjuden i det radikalfeministiska Sverige. 1970-talets erotiska scenshower, och förtäckna bordellverksamhet, blev till slut för mycket. I dag är erotiken förpassad till var mans egendom på Internet och mjukporren har ersatts av halvnakna fylleslag i Kanal 5.
DN:s reportage visar på hur känsligt ämnet är. Pratar man om en strippklubb måste man skämta, le genant och fnissa. Svenskar förvandlas med ens till rodnande 12-åringar när ämnet kommer på tal. Ibland undrar man om tiden har stått stilla här. Det är, åtminstone på ytan, väldigt paradoxalt. Ty vi är egentligen alls inte rädda för att prata om sex. Så länge det handlar om sexuell hälsa, hur man skyddar sig, vad som är "okej sex" är Sverige väldigt öppet. Vi fnyser åt amerikanernas konservativa prydhet och rädsla för könsord samtidigt som våra hallåor i statlig public service-TV kan säga både "kuk" och "fitta". Som om det bevisade något.
Ovanstående säger egentligen väldigt lite om hur öppet och tolerant Sverige är när vi samtidigt moraliserar över ungdomars sexualitet, när den officiella bilden är att pornografi är kvinnoförnedrande, när all slags sexhandel likställs med våld mot kvinnor, när själva sexualiteten har politiserats. Ty det måste faktiskt sägas ha skett. Vi klagar gärna och med rätta på katolska länders inskränkta syn på sex men missar att skrapa på vår egen fina fasad och granska vad som faktiskt finns inuti: en strävan efter den politiskt korrekta sexualiteten.
Många vill förstås hävda att Sverige, med politikens hjälp, har kommit längre i utvecklingen än andra länder. Om man har den uppfattningen sticker det lite extra i ögonen när svenskar åker till Tyskland, Thailand eller andra länder och betalar för sexuella tjänster. De bryter mot det heliga svenska kontraktet som säger att sådant sysslar minsann inte svenskar med längre. Föga förvånande framförs förslag om att efter norsk modell förbjuda svenskar att köpa sex även i länder där det är tillåtet och/eller accepterat.
Om vi ska placera in Sverige på ett slags skala liknande det demokratiindex som varje år presenteras över frihetsgraden i världens länder, blir slutomdömet troligen "delvis fritt". Vi har fri abort, god information och kunskap om preventivmedel, vågar prata öppet om sex men tyngs samtidigt av en besvärande moralism som stigmatiserar alla som inte passar in i en väldigt strikt tvåsamhets- och prydhetsmall och som verkar allmänt moraliserande.
Sexualiteten är i allra högsta grad politisk i Sverige. Det visar även exemplet med den lilla strippklubben i Särna.
Det ska kosta att bo centralt
Stockholmshem vill driva igenom en hyreshöjning på 6,5 procent i Stockholms innerstad. Det har retat upp Hyresgästföreningen, som hoppat av förhandlingarna, och vissa boende något oerhört. En av dem intervjuas i DN. Han har en femma på Södermalm och klagar över att hyreshöjningen skulle innebära 650 kronor mer i månadskostnad.
Mannen i fråga verkar dock inte främst klaga över den högre hyran - han är förbannad på att det över huvud taget kan ske en höjning. Sådant ska inte "allmännyttan" syssla med, resonerar han och tillägger att "de ska inte råna mig och mina vänner på pengar".
Råna? Låt oss slå fast en sak här: Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholm och det är ännu mindre någon rättighet att bo billigt i innerstan. Nu finns det ändå gott om människor som gör det (medan andra betalar skyhöga hyror). Att hyresnivån sätts efter läge och standard är fullt rimligt. Ja, vad ska annars bestämma hyran?
Hyresgästföreningen är aktiv just nu. I våras knackade de på min dörr och härom veckan dök de upp igen. Jag förklarade båda gångerna att jag dels ska flytta ut från stan så snart jag hittar ett rimligt boende, dels att jag tycker att det är fullt rimligt att den som bor i Stockholms innerstad betalar mer än den som bor i Enskede. Det sistnämnda argumentet brukar de ha svårt att bemöta.
Många som bor i Stockholms innerstad accepterar trångboddhet och stim och stoj för att få bo centralt. Andra värderar närhet till naturen eller större yta. Och har man råd kan man givetvis skaffa sig en femrummare på Södermalm. Men då får man faktiskt vara beredd på att betala och att hyran kommer att gå upp. Inte för att jag riktigt begriper det, men söder är ju hippa stället numera.
Mannen i fråga verkar dock inte främst klaga över den högre hyran - han är förbannad på att det över huvud taget kan ske en höjning. Sådant ska inte "allmännyttan" syssla med, resonerar han och tillägger att "de ska inte råna mig och mina vänner på pengar".
Råna? Låt oss slå fast en sak här: Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholm och det är ännu mindre någon rättighet att bo billigt i innerstan. Nu finns det ändå gott om människor som gör det (medan andra betalar skyhöga hyror). Att hyresnivån sätts efter läge och standard är fullt rimligt. Ja, vad ska annars bestämma hyran?
Hyresgästföreningen är aktiv just nu. I våras knackade de på min dörr och härom veckan dök de upp igen. Jag förklarade båda gångerna att jag dels ska flytta ut från stan så snart jag hittar ett rimligt boende, dels att jag tycker att det är fullt rimligt att den som bor i Stockholms innerstad betalar mer än den som bor i Enskede. Det sistnämnda argumentet brukar de ha svårt att bemöta.
Många som bor i Stockholms innerstad accepterar trångboddhet och stim och stoj för att få bo centralt. Andra värderar närhet till naturen eller större yta. Och har man råd kan man givetvis skaffa sig en femrummare på Södermalm. Men då får man faktiskt vara beredd på att betala och att hyran kommer att gå upp. Inte för att jag riktigt begriper det, men söder är ju hippa stället numera.
tisdag 18 oktober 2011
Långsamt snabbtåg
I dag berättas om "SJ:s nya snabbtåg". Det kallas SJ 3000, är mer energieffektivt och har en toppfart på 250 km/t. Problemet är förstås att maxfart på svenska järnvägar är 200 km/t.
Något snabbtåg är det inte tal om. För det skulle krävas snabbtågsspår, en investering på väldigt många miljarder kronor. Pengar som endast Miljöpartiet är villigt att skjuta till (efter att de chockhöjt alla miljöskatter som finns).
Att SJ 3000 är bättre än X2000 är en klen tröst. X2000 är trots allt över 20 år gammalt och liknar snarast ett 1800-talståg ställt jämte de snabbtåg som trafikerar Japan, Kina och delar av Europa.
SJ:s nya tåg är en budgetkompromiss som syftar till att lindra eländet under kommande vargavintrar, inte att ge Sverige ett tåg värdigt 2010-talet.
Något snabbtåg är det inte tal om. För det skulle krävas snabbtågsspår, en investering på väldigt många miljarder kronor. Pengar som endast Miljöpartiet är villigt att skjuta till (efter att de chockhöjt alla miljöskatter som finns).
Att SJ 3000 är bättre än X2000 är en klen tröst. X2000 är trots allt över 20 år gammalt och liknar snarast ett 1800-talståg ställt jämte de snabbtåg som trafikerar Japan, Kina och delar av Europa.
SJ:s nya tåg är en budgetkompromiss som syftar till att lindra eländet under kommande vargavintrar, inte att ge Sverige ett tåg värdigt 2010-talet.
söndag 16 oktober 2011
Antidemokraterna
Det slår aldrig fel. Så fort Sverigedemokraterna eller deras ungdomsförbund ska hålla ett lagligt torgmöte är vänsteraktivisterna där för att störa det. Därtill utan tillstånd, givetvis.
Slynglar, varav många maskerade, säger att de vill visa att det inte är OK att SD får föra ut sin politik. Ett sådant påstående är ganska avslöjande. I praktiken är det ett angrepp på demokratins kärna, nämligen den att alla partier - även sådana med idiotiska budskap - har rätt att föra ut dessa budskap inom lagens ramar.
Att demonstrera för likabehandling av människor genom att negativt särbehandla ett politiskt parti är förstås...märkligt. Genom att störa demokratiska torgmöten visar aktivisterna att de står för antidemokratiska idéer som är långt värre än de som representeras av SD. Det går inte annat än att äcklas av dem.
Slynglar, varav många maskerade, säger att de vill visa att det inte är OK att SD får föra ut sin politik. Ett sådant påstående är ganska avslöjande. I praktiken är det ett angrepp på demokratins kärna, nämligen den att alla partier - även sådana med idiotiska budskap - har rätt att föra ut dessa budskap inom lagens ramar.
Att demonstrera för likabehandling av människor genom att negativt särbehandla ett politiskt parti är förstås...märkligt. Genom att störa demokratiska torgmöten visar aktivisterna att de står för antidemokratiska idéer som är långt värre än de som representeras av SD. Det går inte annat än att äcklas av dem.
Undrens tid inte förbi
Johan Pehrson argumenterade och argumenterade för integritetsinskränkningar mot skolungdomar. Men han förlorade. Bland andra Helena von Schantz såg till att Folkpartiets landsmöte röstade nej till att tillåta drogtester i skolan.
Undrens tid är inte förbi. Men röstsiffrorna 85-82 tyder på ett partiet ingalunda lyckats ta tydlig ställning i en för liberaler så självklar fråga. Johan Pehrson kommer tillbaka, var så säker.
Undrens tid är inte förbi. Men röstsiffrorna 85-82 tyder på ett partiet ingalunda lyckats ta tydlig ställning i en för liberaler så självklar fråga. Johan Pehrson kommer tillbaka, var så säker.
lördag 15 oktober 2011
Stoisk Juholt
Sex av tio S-väljare sluter upp bakom Håkan Juholt (om man vill kan man som SvD vända på steken och hävda att 4 av tio vill att han avgår). Det är svårt att tro att det enorma mediedrevet inte har bidragit till detta. Människor känner sympati för de som sparkas på när de redan ligger ned, kanske gäller det även personer inom politikens empatistörda värld.
Nu är Juholt alls inget offer, han har sig själv att skylla och som ledare för landets största parti måste han vara medveten om vilken oerhört utsatt position han har. Minsta snedsteg bevakas minutiöst. När journalisterna känner vittring av blod ger de inte upp förrän bytet är infångat och slaget till marken. Så fungerar tyvärr dagens medielogik - och gör vi en historisk tillbakablick inser vi att detta ingalunda är ett nytt fenomen. Många är de människor som knäckts av mediernas hets genom åren.
Jag är dock lite imponerad av att Håkan Juholt lyckats stå pall, lugnt svara på journalisternas ofta idiotiska frågor och upprepa att de flesta uppgifter som spridits inte är fakta utan spekulationer och rykten. Månne är det detta lugn och denna övertygelse som har fått partiet att, med stor tvekan, ställa sig bakom honom. Att det inte är ett trevligt alternativ att avsätta en S-ledare efter bara sex månader och att det inte finns någon given ersättare spelar förstås också in.
Media ska inte avsätta politiker, det ska partiernas egna medlemmar göra. Därför är det bra att Juholt nu stannar som S-ledare. Han kommer dock att förföljas av bidragshistorien under resten av sitt partiledarskap - och liv.
Nu är Juholt alls inget offer, han har sig själv att skylla och som ledare för landets största parti måste han vara medveten om vilken oerhört utsatt position han har. Minsta snedsteg bevakas minutiöst. När journalisterna känner vittring av blod ger de inte upp förrän bytet är infångat och slaget till marken. Så fungerar tyvärr dagens medielogik - och gör vi en historisk tillbakablick inser vi att detta ingalunda är ett nytt fenomen. Många är de människor som knäckts av mediernas hets genom åren.
Jag är dock lite imponerad av att Håkan Juholt lyckats stå pall, lugnt svara på journalisternas ofta idiotiska frågor och upprepa att de flesta uppgifter som spridits inte är fakta utan spekulationer och rykten. Månne är det detta lugn och denna övertygelse som har fått partiet att, med stor tvekan, ställa sig bakom honom. Att det inte är ett trevligt alternativ att avsätta en S-ledare efter bara sex månader och att det inte finns någon given ersättare spelar förstås också in.
Media ska inte avsätta politiker, det ska partiernas egna medlemmar göra. Därför är det bra att Juholt nu stannar som S-ledare. Han kommer dock att förföljas av bidragshistorien under resten av sitt partiledarskap - och liv.
Blåbruna Folkpartiet
Folkpartiet har landsmöte. Förutom ätbara förslag som att sänka marginalskatterna till genomsnittlig EU-nivå och ta bort LAS är det mest vidbränd antiliberal gröt som serveras. Men det är ju så Folkpartiet har sett ut under väldigt lång tid.
Jan Björklund betonade att partiet står fast vid ett svenskt euromedlemskap, något han betraktade som motsatsen till att vara populistisk. Det är lite lustigt att höra detta från någon vars parti inte direkt försitter chanserna att lägga populistiska och blåbruna förslag i tid och otid. Som gyntester på invandrarflickor (visserligen Nyamko Sabunis eget förslag) och språktester för medborgarskap (svenska språket är tydligen inte så lätt för pursvenska folkpartister heller). Det har kommit att kallas "kravliberalism" men har alls inget med den liberala tankevärlden att göra.
Att vara emot ett svenskt euromedlemskap 2003 och att fortfarande vara det 2011 är emellertid inte populism. Kritikerna har fått rätt hela vägen, men det stoppar inte Björklund. Är man EU-forisk så är man. Han vill naturligtvis se ett starkare EU, det vill säga mer överstatlighet och mindre demokrati. Den post-representativa EU-staten ska fortsätta växa i både storlek och betydelse. En dag kommer vi till den punkt där valen till de nationella parlamenten i praktiken har spelat ut sin roll. Med tanke på att runt tre fjärdedelar av all svensk lagstiftning - utan att medborgarna vet om det - på något vis härrör från EU, är vi snart där.
Att folkpartisterna envisas med att kalla sig liberaler är irriterande. De är lika lite liberaler som Reinfeldt är ideologisk eller Waidelich är kompetent. Därmed inte sagt att det inte finns vettiga folkpartister. Det gör det. Men de är ack så få och deras uppdrag att förändra partiet i liberal riktning ack så hopplöst.
Jan Björklund betonade att partiet står fast vid ett svenskt euromedlemskap, något han betraktade som motsatsen till att vara populistisk. Det är lite lustigt att höra detta från någon vars parti inte direkt försitter chanserna att lägga populistiska och blåbruna förslag i tid och otid. Som gyntester på invandrarflickor (visserligen Nyamko Sabunis eget förslag) och språktester för medborgarskap (svenska språket är tydligen inte så lätt för pursvenska folkpartister heller). Det har kommit att kallas "kravliberalism" men har alls inget med den liberala tankevärlden att göra.
Att vara emot ett svenskt euromedlemskap 2003 och att fortfarande vara det 2011 är emellertid inte populism. Kritikerna har fått rätt hela vägen, men det stoppar inte Björklund. Är man EU-forisk så är man. Han vill naturligtvis se ett starkare EU, det vill säga mer överstatlighet och mindre demokrati. Den post-representativa EU-staten ska fortsätta växa i både storlek och betydelse. En dag kommer vi till den punkt där valen till de nationella parlamenten i praktiken har spelat ut sin roll. Med tanke på att runt tre fjärdedelar av all svensk lagstiftning - utan att medborgarna vet om det - på något vis härrör från EU, är vi snart där.
Att folkpartisterna envisas med att kalla sig liberaler är irriterande. De är lika lite liberaler som Reinfeldt är ideologisk eller Waidelich är kompetent. Därmed inte sagt att det inte finns vettiga folkpartister. Det gör det. Men de är ack så få och deras uppdrag att förändra partiet i liberal riktning ack så hopplöst.
torsdag 13 oktober 2011
Sossarnas totala kollaps
När jag växte upp och blev politiskt medveten var Socialdemokraterna den stora besten, den oslagbara valmaskinen som kunde göra hur många misstag och stå för hur många skandaler som helst men ändå vinna val. Som ung MUF-are imponerades jag av hur S alltid lyckades när det drog ihop sig till val medan de borgerliga hade strålande siffror i mellanvalsår för att sedan falla ihop vid valurnorna. Socialdemokraterna hade svenska folkets förtroende.
Valet 2002 bekräftade bara den bilden ytterligare. S fick nästan 40 procent av rösterna, den av borgerliga djupt avskydde Göran Persson nådde zenit och inget tycktes kunna rubba maktpartiet. Sedan kom euroomröstningen, mordet på Anna Lindh och bildandet av Alliansen. Efter att S förlorade regeringsmakten 2006 och Persson ersattes av Mona Sahlin året efter har det bara gått utför.
Sahlin fick inget riktigt förändringsmandat och blev i slutändan en förlorare. I sitt avslutande linjetal berättade hon vad hon egentligen velat göra för förändringar. För att komma från en avgående S-ledare var det rätt radikalt.
Att bli föreslagen som partiordförande för arbetarepartiet har tidigare varit en stor ära, men efter andra raka valförlusten förlorade jobbet sin glans. Efter en långdragen intern process blev det försvarspolitikern Håkan Juholt, för de flesta tämligen okänd, som utsågs till den som skulle ratta Sveriges största politiska parti. Hur skulle detta gå...?
Inte så bra, visade det sig. Juholt har haft en katastrofal tid som socialdemokratisk partiordförande. Han har velat fram och tillbaka i fråga efter fråga, gett dubbla signaler, rensat ut kompetent folk och ersatt dem med nollor (Waidelich är sannolikt den störste). Allt detta har skapat frågor kring Juholts kompetens och fingertoppskänsla. Han har med önskvärd tydlighet visat att det faktiskt inte räcker att vara riksdagsledamot för att klara av jobbet som partiledare.
Juholt var således ifrågasatt internt redan innan de senaste skandalerna briserade över honom som en kanonad av skit. Nu är sannolikt måttet rågat för partiet. Juholt var långt ifrån något förstahandsval till jobbet och han har inte haft tid att bygga upp något förtroende - och heller inte tagit chansen - under sina sex månader som S-ledare. Även hans få supporters lär ha fått nog. Avgår han, lämnar han sannolikt även riksdagen för gott.
Kanske är allt detta ett symptom på något större, nämligen att Socialdemokraterna är usla i opposition och att partiet inte längre är attraktivt. Fredrik Reinfeldt vred trumfkortet ur händerna på S när han sossade till sitt eget parti och tillsammans med övriga borgerliga partier bildade Alliansen. Sedan dess har arbetarepartiet förgäves kämpat med att hitta tillbaka till någon sorts kritik av "högern". De är inte populära ens bland vanliga arbetare längre. Inte ens sjukförsäkringsdebatten, som tog Alliansen hårt inför valet, hjälpte.
Jämfört med hur det var när jag var ung MUF-are är situationen i dag närmast den omvända. Det är i dag svårt att se hur Socialdemokraterna ska kunna ta tillbaka makten. Tyvärr har S de senaste åren också misslyckats med att vara effektiva i opposition. Det förlorar alla på.
Valet 2002 bekräftade bara den bilden ytterligare. S fick nästan 40 procent av rösterna, den av borgerliga djupt avskydde Göran Persson nådde zenit och inget tycktes kunna rubba maktpartiet. Sedan kom euroomröstningen, mordet på Anna Lindh och bildandet av Alliansen. Efter att S förlorade regeringsmakten 2006 och Persson ersattes av Mona Sahlin året efter har det bara gått utför.
Sahlin fick inget riktigt förändringsmandat och blev i slutändan en förlorare. I sitt avslutande linjetal berättade hon vad hon egentligen velat göra för förändringar. För att komma från en avgående S-ledare var det rätt radikalt.
Att bli föreslagen som partiordförande för arbetarepartiet har tidigare varit en stor ära, men efter andra raka valförlusten förlorade jobbet sin glans. Efter en långdragen intern process blev det försvarspolitikern Håkan Juholt, för de flesta tämligen okänd, som utsågs till den som skulle ratta Sveriges största politiska parti. Hur skulle detta gå...?
Inte så bra, visade det sig. Juholt har haft en katastrofal tid som socialdemokratisk partiordförande. Han har velat fram och tillbaka i fråga efter fråga, gett dubbla signaler, rensat ut kompetent folk och ersatt dem med nollor (Waidelich är sannolikt den störste). Allt detta har skapat frågor kring Juholts kompetens och fingertoppskänsla. Han har med önskvärd tydlighet visat att det faktiskt inte räcker att vara riksdagsledamot för att klara av jobbet som partiledare.
Juholt var således ifrågasatt internt redan innan de senaste skandalerna briserade över honom som en kanonad av skit. Nu är sannolikt måttet rågat för partiet. Juholt var långt ifrån något förstahandsval till jobbet och han har inte haft tid att bygga upp något förtroende - och heller inte tagit chansen - under sina sex månader som S-ledare. Även hans få supporters lär ha fått nog. Avgår han, lämnar han sannolikt även riksdagen för gott.
Kanske är allt detta ett symptom på något större, nämligen att Socialdemokraterna är usla i opposition och att partiet inte längre är attraktivt. Fredrik Reinfeldt vred trumfkortet ur händerna på S när han sossade till sitt eget parti och tillsammans med övriga borgerliga partier bildade Alliansen. Sedan dess har arbetarepartiet förgäves kämpat med att hitta tillbaka till någon sorts kritik av "högern". De är inte populära ens bland vanliga arbetare längre. Inte ens sjukförsäkringsdebatten, som tog Alliansen hårt inför valet, hjälpte.
Jämfört med hur det var när jag var ung MUF-are är situationen i dag närmast den omvända. Det är i dag svårt att se hur Socialdemokraterna ska kunna ta tillbaka makten. Tyvärr har S de senaste åren också misslyckats med att vara effektiva i opposition. Det förlorar alla på.
tisdag 11 oktober 2011
Idiotförslag: förbjud texter om övergrepp
FN:s barnrättskommitté vill att Sverige går vidare med sin barnpornografilagstiftning och även förbjuder ljudinspelningar och texter om övergrepp på barn. Med tanke på att mangateckningar har klassats som barnporr och därmed förbjudits har det hela tiden varit en tidsfråga innan även skildringar av övergrepp i textform skulle komma på tal.
Inget av detta kommer förstås att stoppa verkliga övergrepp på barn. Inget av detta kommer att göra livet lättare för dem som redan drabbats av övergrepp av olika slag. Det är snarare ett övergrepp på yttrandefriheten och därmed på ett av fundamenten i vår demokrati.
Varför ser vi inte förslag på att förbjuda skildringar av alla övergrepp som sker i krig? De skildras i stället detaljerat på bästa sändningstid i TV, kvällstidningar frossar ofta och gärna i våld och död. Så fort det kommer till kombinationen barn/ungdomar+sex händer det något. Det är då förnuftet lämnar rummet. Det är då de riktigt bisarra förslagen läggs fram, de som helt saknar demokratisk förankring, de som går utanför det folk normalt skulle kunna tänka sig för att komma till bukt med ett problem.
Och vad värre är, ingen politiker vågar protestera. Ingen vill vara den som riskerar att utmålas som den rackaren som inte tar övergrepp mot försvarslösa barn på allvar. Justitieministern förklarade efter den beryktade mangadomen att frågan inte var prioriterad. Vansinnet tillåts därmed fortsätta.
Vi förväntas alltså inskränka demokratin - för barnens skull! Smaka på den.
Via Johanna Sjödin
Inget av detta kommer förstås att stoppa verkliga övergrepp på barn. Inget av detta kommer att göra livet lättare för dem som redan drabbats av övergrepp av olika slag. Det är snarare ett övergrepp på yttrandefriheten och därmed på ett av fundamenten i vår demokrati.
Varför ser vi inte förslag på att förbjuda skildringar av alla övergrepp som sker i krig? De skildras i stället detaljerat på bästa sändningstid i TV, kvällstidningar frossar ofta och gärna i våld och död. Så fort det kommer till kombinationen barn/ungdomar+sex händer det något. Det är då förnuftet lämnar rummet. Det är då de riktigt bisarra förslagen läggs fram, de som helt saknar demokratisk förankring, de som går utanför det folk normalt skulle kunna tänka sig för att komma till bukt med ett problem.
Och vad värre är, ingen politiker vågar protestera. Ingen vill vara den som riskerar att utmålas som den rackaren som inte tar övergrepp mot försvarslösa barn på allvar. Justitieministern förklarade efter den beryktade mangadomen att frågan inte var prioriterad. Vansinnet tillåts därmed fortsätta.
Vi förväntas alltså inskränka demokratin - för barnens skull! Smaka på den.
Via Johanna Sjödin
Nu får vi ännu tristare politiker
Håkan Juholt har det tufft. Hans framtid som socialdemokratisk partiordförande kan hänga på en skör tråd. Dagens avslöjande om att han ska ha fuskat med reseersättning vid ett besök i Vitryssland 2006 förbättrar knappast hans chanser att sitta kvar.
Jag är tudelad i detta. Dels tycker jag givetvis att även politiker ska följa lagar och regler. Det är klart att de inte ska fuska med ersättningar eller utnyttja systemet till maximal vinning. Jag gillar ödmjuka människor. Å andra sidan tycker jag genuint illa om mediedrev. Ty det är ett sådant som Juholt nu har hamnat i, endast sex månader in i sitt partiledarskap. Och när journalisterna väl känner lukten av blod, då ger de sig aldrig. Lita på att Juholts hela liv vänds upp och ned just nu i jakten på nytt godis. Än så länge har Juholt stöd av partiet, men han klarar sannolikt inte många fler skandaler av detta slag.
Problemet för Juholt är att även om han överlever denna höststorm, kommer den att påverka människors syn på honom under lång tid framöver. Fuskarstämpeln är ohyggligt svår att tvätta bort. Mona Sahlin är väl det bästa, och tråkigaste, exemplet. Minns begreppet "tobleronepolitik" så sent som inför valet 2010. Det politiska minnet är kort, men skandalerna minns vi.
På sikt får detta samma konsekvenser som tidigare politiska skandaler har fått: kraven på och granskningen av våra politiker skärps. Vilket i förlängningen resulterar i att vi får tråkiga, trista, platta politiker som inte så mycket som släppt en fis i sina liv. Typ Fredrik Reinfeldt.
Jag vill ha personer av kött och blod. Som kört för fort, varit pruttfulla, köpt sex och testat droger. Personer som inte drömde om att bli elitpolitiker när de var 13. Om det är något Juholt ska ha bannor för mer än något annat, är det att hans klanteri får följden att alla morgondagens elitpolitiker blir färglösa och själlösa.
Jag är tudelad i detta. Dels tycker jag givetvis att även politiker ska följa lagar och regler. Det är klart att de inte ska fuska med ersättningar eller utnyttja systemet till maximal vinning. Jag gillar ödmjuka människor. Å andra sidan tycker jag genuint illa om mediedrev. Ty det är ett sådant som Juholt nu har hamnat i, endast sex månader in i sitt partiledarskap. Och när journalisterna väl känner lukten av blod, då ger de sig aldrig. Lita på att Juholts hela liv vänds upp och ned just nu i jakten på nytt godis. Än så länge har Juholt stöd av partiet, men han klarar sannolikt inte många fler skandaler av detta slag.
Problemet för Juholt är att även om han överlever denna höststorm, kommer den att påverka människors syn på honom under lång tid framöver. Fuskarstämpeln är ohyggligt svår att tvätta bort. Mona Sahlin är väl det bästa, och tråkigaste, exemplet. Minns begreppet "tobleronepolitik" så sent som inför valet 2010. Det politiska minnet är kort, men skandalerna minns vi.
På sikt får detta samma konsekvenser som tidigare politiska skandaler har fått: kraven på och granskningen av våra politiker skärps. Vilket i förlängningen resulterar i att vi får tråkiga, trista, platta politiker som inte så mycket som släppt en fis i sina liv. Typ Fredrik Reinfeldt.
Jag vill ha personer av kött och blod. Som kört för fort, varit pruttfulla, köpt sex och testat droger. Personer som inte drömde om att bli elitpolitiker när de var 13. Om det är något Juholt ska ha bannor för mer än något annat, är det att hans klanteri får följden att alla morgondagens elitpolitiker blir färglösa och själlösa.
lördag 8 oktober 2011
Cyniska moderater
"Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut."Missa inte Isobel Hadley-Kamptz' text om Moderaternas cynism i narkotikapolitiken. Moderaterna må ha omprövat det mesta i sin gamla politik, men batongerna svingas fortfarande mot landets alla narkomaner.
Värderingsskiftet
Inför valet 2006 pratades det mycket om att syftet med ett borgerligt maktövertagande var att uppnå ett värderingsskifte i Sverige. Maud Olofsson ville få ett slut på "sosseriet".I opposition var de fyra partier som i dag bildar Alliansen kritiska mot allt från spelmonopol och hög bensinskatt till vänskapskorruption och brist på markkontakt hos de dåvarande makthavarna. Väl installerade i maktens korridorer har de borgerliga partierna i praktiken övertagit socialdemokratins roll som självgod kraft där makten i sig är målet, inte medlet.
Men om det nu har skett ett värderings- och tankeskifte, vad består detta i? Vad har regeringen egentligen uppnått under fem år vid makten som skulle kunna beskrivas som ett värderingsskifte i svensk politik?
Viktigast är jobbskatteavdraget. Det orsakade först proteststormar och de som fick del av det verkade ointresserade. Regeringen visade sig usel på att kommunicera hur mycket mer över i plånboken vanliga löntagare faktiskt fick (problemet löstes av en privatperson som satte upp sajten jobbskatteavdrag.se).
Efter några år började det sjunka in hos människor hur mycket de faktiskt tjänade på regeringens skattesänkningar, hur mycket pengar som staten tidigare hade norpat av deras lön. Detta gällde även personer som normalt beskriver sig som vänster och jobbar inom yrken som huvudsakligen befolkas av personer med vänstersympatier. Sjukhusen fortsatte fungera. Dagis stängde inte. Bussen kom på morgonen som vanligt. Den socialdemokratiska propagandan om hur välfärdsstaten i princip skulle kantra om skatten sänktes visade sig vara falsk. Att ha gjort upp med myten om högskattestaten som den enda vägen till framgång är Alliansens främsta bedrift.
När det gäller att öka egenfinansieringen av a-kassan backade regeringen delvis och fackens protester tystnade efter att ha varit synnerligen aggressiva under de första månaderna. Regeringen har dock hållit fast vid linjen att den som arbetar ska tjäna mer än den som inte arbetar och trots upprepade kampanjer i Aftonbladet om det "nya tuffa Sverige" verkar regeringen inte ha tagit stryk av sin politik. Den ökade antalet röster i valet 2010. Den viktigaste ideologiska frågan i förra valet vanns således av regeringen. Det spelade i slutändan ingen roll hur många gånger Mona Sahlin sade "stupstock".
Men sedan då? Skatten på arbete har sänkts och regeringen kan fortsätta att sänka skatterna framöver. I övrigt är det väldigt skralt med reformer som kan inordnas en strävan efter något slags "tankeskifte". RUT-avdrag och sänkt restaurangmoms är trams, inte borgerliga reformer. Efter en rad viktiga reformer inledningsvis, och ett avskaffat apoteksmonopol, har regeringen Reinfeldt valt att sitta med armarna i kors och prata om värdet av stabila offentliga finanser.
Alliansen har inte gjort ett jota för att motverka övervakningsstatens utbyggnad utan har tvärtom snabbat på den. Alliansen har inte gjort ett dugg för att minska antalet moralistiska lagar utan tvärtom skärpt de redan existerande. Alliansen har heller inte lyft ett finger för att freda mänskliga fri- och rättigheter som trampas på i spåren av EU-statens utbyggnad utan tvärtom fortsatt att hälsa allt från Bryssel med närmast religiös glädje. Det är alltså detta som är borgerlig politik och att "lösa problem i människors vardag".
Och avslutningsvis och inte minst: Reinfeldts regering saknar en framtidsbeskrivning. Hela arbetsbeskrivningen går i dag ut på att förvalta makten, inte att göra något konstruktivt av den. Förutom att svenska folket har insett värdet av att behålla mer pengar efter att skatten är dragen - en förändring icke att förakta - har alliansregeringen valt att i första hand förvalta den socialdemokratiska välfärdsstaten i befintligt skick.
Detta är givetvis inte unikt för Sverige på något sätt. Egentligen är det fråga om en universell lärdom om maktens berusning och förmåga att korrumpera. Politiker är helt enkelt bäst i opposition. Det är därför det är så dystert att det inte går att rösta på oppositionen. Göran Persson satt härom kvällen i SVT:s Hübinette (uselt program, för övrigt) och beklagade att svensk inrikespolitik är tråkig och händelselös. Detta har vi en idélös regering och en hopplös opposition att tacka för.
fredag 7 oktober 2011
Vi som betalar
Det är klart att politiker ska följa lagar och regler. Det är klart att förmåner inte ska överutnyttjas eller missbrukas. Så långt är allt väl med mediernas rapportering om att S-ledaren Håkan Juholt har låtit riksdagen, det vill säga skattebetalarna, betala hela hyran för den fyrarummare han delar med sambon i Västertorp. Nu blir han återbetalningsskyldig och rapporteringen kan upphöra tills nästa politiker avslöjas.
Det är faktiskt ganska tröttsamt att konstatera att journalisterna är så oerhört pigga på att påpeka när politiker brister i att redovisa kronor och ören - mer än en politiker har fallit på grund av detta - medan de generella frågorna om politikernas särskilda förmåner, om bristen på markkontakt (som slarvet eller fusket ofta är ett symptom på) ignoreras.
Berätta vilka förmåner riksdagsledamöterna har och ställ frågan till läsare, lyssnare och tittare om dessa är rimliga. Informera om hur det fungerar i EU - där allt är sju resor värre - och ställ frågan om vi verkligen vill vara med och betala det kalaset.
Många går omkring med en vag uppfattning om att politiker både här och i Bryssel förmodligen har det väldigt bra, men få känner till omfattningen och hur systemen verkligen fungerar. Det är dags att svenska journalister tar sitt uppdrag på lite större allvar.
Det är faktiskt ganska tröttsamt att konstatera att journalisterna är så oerhört pigga på att påpeka när politiker brister i att redovisa kronor och ören - mer än en politiker har fallit på grund av detta - medan de generella frågorna om politikernas särskilda förmåner, om bristen på markkontakt (som slarvet eller fusket ofta är ett symptom på) ignoreras.
Berätta vilka förmåner riksdagsledamöterna har och ställ frågan till läsare, lyssnare och tittare om dessa är rimliga. Informera om hur det fungerar i EU - där allt är sju resor värre - och ställ frågan om vi verkligen vill vara med och betala det kalaset.
Många går omkring med en vag uppfattning om att politiker både här och i Bryssel förmodligen har det väldigt bra, men få känner till omfattningen och hur systemen verkligen fungerar. Det är dags att svenska journalister tar sitt uppdrag på lite större allvar.
Livet i skyltfönster
Johan Ingerö skriver om hotet mot privatlivet i det nya Facebook som utvecklats till ett slags övervakningscentral.
Skillnaden mot statliga integritetsinskränkningar som FRA, datalagringsdirektivet eller EU-beslutet att skicka européers bankdata till USA är förstås att vi kan välja att inte vara med i Facebook. Att undvika datalagring eller att uppgifter om ens banktransaktioner lämnas ut är i princip omöjligt. Facebook går ju att undvika (däremot tycks det inte vara så lätt att gå ur eller ens få kontakt med Facebook när ens konto har blivit spärrat).
Personligen förfasas jag över hur självutlämnande många är på "fejan". Utvecklingen har gått från att delge sina vänner att man har en lasagne i ugnen eller precis har nattat barnen till att försöka visa alla hur lyckad man är som människa och söka stöd och tröst genom att uppmana andra att klicka på "gilla"-symbolen. För många har Facebook närmast blivit ett slags missbruk. Timmarna flyger iväg och det finns ingen hejd på vad man är beredd att dela med sina vänner. Är det ett bekräftelsebehov? Är det ett tecken på att man saknar något i det icke-virtuella livet? Eller är det bara så här vi människor alltid har varit och som det sociala verktyget Facebook nu hjälper oss att visa för fler människor än någonsin tidigare?
Jag har valt att avstå Twitter och funderar nu seriöst på att också försvinna från Facebook. Jag gillar inte det Facebook har utvecklats till. Samtidigt går det inte att förneka att det har blivit ett smidigt sätt att få kontakt med människor just därför att så många finns där. Att återknyta kontakten med gamla bekanta kan vara trevligt och eftersom folk i pricip har slutat att svara på mail är ett meddelande på Facebook ett bra sätt att få tag i folk. Dessutom läggs event som födelsedagsfester, bokreleaser och annat ut som event just på Facebook.
Facebooks betydelse växer stadigt även på andra områden än det rent sociala. Nu kan du inte längre kommentera artiklar på Aftonbladet utan att ha ett Facebookkonto. Den nya bostadssajten Allahyresvärdar.se kräver ett Facebookmedlemskap. Och så vidare.
Så jag lär väl stanna kvar när det väl kommer till kritan. Ty det är ju också så att Facebook blir vad du gör det till. Det finns ingen som tvingar dig att lägga ut detaljer om ditt privatliv eller delge andra exakt var du befinner dig genom att "checka in".
Skillnaden mot statliga integritetsinskränkningar som FRA, datalagringsdirektivet eller EU-beslutet att skicka européers bankdata till USA är förstås att vi kan välja att inte vara med i Facebook. Att undvika datalagring eller att uppgifter om ens banktransaktioner lämnas ut är i princip omöjligt. Facebook går ju att undvika (däremot tycks det inte vara så lätt att gå ur eller ens få kontakt med Facebook när ens konto har blivit spärrat).
Personligen förfasas jag över hur självutlämnande många är på "fejan". Utvecklingen har gått från att delge sina vänner att man har en lasagne i ugnen eller precis har nattat barnen till att försöka visa alla hur lyckad man är som människa och söka stöd och tröst genom att uppmana andra att klicka på "gilla"-symbolen. För många har Facebook närmast blivit ett slags missbruk. Timmarna flyger iväg och det finns ingen hejd på vad man är beredd att dela med sina vänner. Är det ett bekräftelsebehov? Är det ett tecken på att man saknar något i det icke-virtuella livet? Eller är det bara så här vi människor alltid har varit och som det sociala verktyget Facebook nu hjälper oss att visa för fler människor än någonsin tidigare?
Jag har valt att avstå Twitter och funderar nu seriöst på att också försvinna från Facebook. Jag gillar inte det Facebook har utvecklats till. Samtidigt går det inte att förneka att det har blivit ett smidigt sätt att få kontakt med människor just därför att så många finns där. Att återknyta kontakten med gamla bekanta kan vara trevligt och eftersom folk i pricip har slutat att svara på mail är ett meddelande på Facebook ett bra sätt att få tag i folk. Dessutom läggs event som födelsedagsfester, bokreleaser och annat ut som event just på Facebook.
Facebooks betydelse växer stadigt även på andra områden än det rent sociala. Nu kan du inte längre kommentera artiklar på Aftonbladet utan att ha ett Facebookkonto. Den nya bostadssajten Allahyresvärdar.se kräver ett Facebookmedlemskap. Och så vidare.
Så jag lär väl stanna kvar när det väl kommer till kritan. Ty det är ju också så att Facebook blir vad du gör det till. Det finns ingen som tvingar dig att lägga ut detaljer om ditt privatliv eller delge andra exakt var du befinner dig genom att "checka in".
Människors benägenhet att leva sina liv i skyltfönster är inte bara förbryllande på Facebook - det kan också förklara varför integritetsdebatten i Sverige aldrig har nått fler än ett fåtal politiskt intresserade och aktiva. Alla andra är för upptagna med att uppdatera sin Facebookstatus och berätta så mycket som möjligt om sig själva.
Tidigare bloggat: De andras liv om narcissismen på Facebook
torsdag 6 oktober 2011
En knasboll mindre
En republikansk seger i det amerikanska presidentvalet 2008 hade inneburit att världen varit ett andetag från att få en fullkomligt skogstokig person som världens mäktigaste. Efter George W Bushs tid i Vita huset hade det känts en aning... frustrerande.
Sarah Palin har nu meddelat att hon inte ställer upp i presidentvalet nästa år. Det kändes ganska väntat. Att USA inte löper risk att få henne som president betyder dock inte att det saknas knasbollar i de republikanska leden...
Sarah Palin har nu meddelat att hon inte ställer upp i presidentvalet nästa år. Det kändes ganska väntat. Att USA inte löper risk att få henne som president betyder dock inte att det saknas knasbollar i de republikanska leden...
onsdag 5 oktober 2011
Realpolitik
Ryssland och Kina använde som väntat sina veton mot en FN-resolution som skulle fördöma attackerna mot civila i Syrien. Omvärlden kan agera ändå, bland annat genom kännbara ekonomiska sanktioner. Men den syriska oppositionen kommer inte att få det helhjärtade stöd från omvärlden som den hoppats på.
Rysslands och Kinas agerande är nu inte unikt. USA har för vana att ständigt lägga in ett veto mot allt vad Israelkritik heter. Nu senast hotade man dessutom med att stoppa Palestinas chanser att bli ny medlem i FN-klubben som självständig stat.
Västvärldens hållning gentemot förtryckarregimer världen över har alltid varit tvehågsen. Ena stunden bästa kompisar, när sedan sällskapet inte längre passar går det bra att via FN fördöma och ta avstånd från sådana som Mubarak, Gadaffi och al-Assad.
Skillnaden är att Ryssland och Kina inte hycklar lika mycket utan är mer öppna i sitt stöd av förtryck och mord.
Rysslands och Kinas agerande är nu inte unikt. USA har för vana att ständigt lägga in ett veto mot allt vad Israelkritik heter. Nu senast hotade man dessutom med att stoppa Palestinas chanser att bli ny medlem i FN-klubben som självständig stat.
Västvärldens hållning gentemot förtryckarregimer världen över har alltid varit tvehågsen. Ena stunden bästa kompisar, när sedan sällskapet inte längre passar går det bra att via FN fördöma och ta avstånd från sådana som Mubarak, Gadaffi och al-Assad.
Skillnaden är att Ryssland och Kina inte hycklar lika mycket utan är mer öppna i sitt stöd av förtryck och mord.
tisdag 4 oktober 2011
Fåntratten Birro
Marcus Birro har lyckats skämma ut sig maximalt på rekordtid genom att meddela valberedningen att han kandiderar till partiledarposten i Kristdemokraterna, bli kallad till möte på TV4 och få sparken som sidekick i Kvällsöppet, inse sitt misstag och dra tillbaka kandidaturen utan att begripa att skadan redan är skedd, kalla sin gamla arbetsgivare för "jävla idioter" och slutligen gråta ut om att han inte kan bo kvar i sin lägenhet nu när han är en stackars arbetslös.Det är förstås skitsnack. Personer som Birro klarar sig alltid. Han har snart hittat en ny plattform att gnälla från.
Det är en självklarhet att en TV-kanal inte kan ha en programledare i ett politiskt diskussionsprogram som markerat sin partitillhörighet så kraftfullt att han visat intresse för partiledarposten (ja, Gustav Fridolin var fortfarande miljöpartist när han arbetade för Kalla fakta, men han var inte partiledarkandidat). Alla begriper detta utom Birro själv, som i vanlig ordning gör sig till offer.
Dessutom bör konstateras att det nog finns få personer som passar så illa till ett politiskt uppdrag som Marcus Birro. En person som över huvud taget inte klarar av att ta kritik, som ser omgivningen som något som ständigt vill hans sköra person något ont, ska inte vara politiker. Inte på någon nivå.
Läs även: Enligt min humla
måndag 3 oktober 2011
Det är synd om människorna
RUT-avdrag för att slippa städa hemma. Matkasseleverantör till dörren för att slippa handla själv. Och så kan man ju hyra läxhjälp så att man slipper hjälpa barnen själv. Livspussel, livspussel.
I boken Happy, Happy beskriver en rad frånskilda kvinnor hur underbart det är att äntligen få mer tid för sig själva, hur skilsmässan rent av är ett kvinnofrigörande projekt. Vem orkar med relationer när man kan vara nyskild och fri, liksom?
När man tittar på dagens samhälle är det lätt att undra: hur fan överlevde våra föräldrar?
I boken Happy, Happy beskriver en rad frånskilda kvinnor hur underbart det är att äntligen få mer tid för sig själva, hur skilsmässan rent av är ett kvinnofrigörande projekt. Vem orkar med relationer när man kan vara nyskild och fri, liksom?
När man tittar på dagens samhälle är det lätt att undra: hur fan överlevde våra föräldrar?
Porren och vi del 2
Det ska till brittisk TV för att göra lite annorlunda dokumentärer. Från Hjälp, jag kan inte sluta fisa till en intressant dokumentär om kvinnlig intimkirurgi går vi till ett annat hett ämne: porr. I dokumentären Why men watch porn (på SVT Play) deltog 20 män i ett experiment. De fick titta på olika sorters porr och bedöma den i nio steg från "helt ointressant" till "extremt upphetsande". Samtidigt mättes pulsen.En undersökning som omfattar 1 000 brittiska män visar att män från olika samhällsklasser generellt sett gillar olika sorters porr. Personer från överklassen är mer intresserade av bondage och personer som har gått på internatskolor är särskilt intresserade av tjejsex. Detta i sig är förstås inte särskilt relevant. Det relevanta är att personer från alla håll och kanter tittar på porr. Även kvinnor.
Förhoppningsvis bidrar dokumentärer som denna till att motarbeta mytbilden av pornografi som en exploatering av kvinnor och en form av våld i samhället (tillsammans med prostitution). Nu var det dock en brittisk dokumentär som råkade sändas i SVT. Det hade varit svårare att föreställa sig denna dokumentär producerad av svenska filmare för svensk TV. Hade det rymts i public service-uppdraget? Efter en tid av relativ sexuell frihet i Sverige är porren, i nådens år 2011, åter tabu. Att någon har porrsurfat på jobbet ger stora rubriker. Kommuner instiftar antiporrpolicies och bokar enbart hotell som inte har porr som tillval i TV-utbudet. Porrtidningarna är sedan länge bortplockade från ICA och Konsum.
Hur blev det så här? Porr handlar ju om skildringar av sex, själva förutsättningen för vår överlevnad, för tusan! Det är förbluffande att det fortfarande kan anses så kontroversiellt. Här får feminismen bära en stor skuld. I Sverige har nämligen idén om pornografi som en form av kvinnoförtryck och exploatering slagit igenom på politisk nivå. Svenska folket fortsätter att titta på porr men vill inte riktigt låtsas om det då det dels har kommit att förknippas med att vara ensam och oönskad, dels har blivit likställt med att ha en unken kvinnosyn. Män har blivit väldigt försiktiga med att ens nämna ordet i kvinnors sällskap av rädsla för att bli påhoppade.
Jag har tidigare bloggat om boken A billion wicked thoughts, i vilken hävdas att porrindustrin inte formar eller påverkar vår sexualitet. Jag tror att porren visst har en påverkan på vår sexualitet. Inte främst genom att lära ut samlagstekniker - det som ser bekvämt eller spännande ut på film kan visa sig vara nog så omständigt och obekvämt i verkligheten - utan genom att stimulera vår fantasi och fungera som förspel. Det är som bekant inte bara män som tittar på porr.
Amatörporrens genombrott tack vare Internet har dessutom visat att många inte bara gillar att titta - de vill faktiskt även dokumentera sitt sexliv och visa upp det för andra. Det blir allt svårare att hävda att det rör sig om något slags kvinnoexploaterande industri.
Vem röstar på KD?
Kristdemokraterna skakas av en ledarstrid. Mats Odell tar upp kampen mot Göran Hägglund om ledarskapet. Om detta kan man säga mycket, men ett är säkert: partiets problem kommer inte att lösas av att bara byta partiledare.
Göran Hägglund är bättre än sitt parti. Under hans ledning har försök gjorts att vrida KD i en något mer liberal riktning, även om det ingalunda varit frågan om "nya Kristdemokraterna". Men det förnyelsearbetet verkar ha gått i stå. "Verklighetens folk" blev aldrig ett begrepp som satte sig.
Hägglund verkar vara en omtyckt person både bland borgerliga kollegor, media och politiska motståndare. Att vara en reko person räcker dock inte för att lyckas politiskt. Hägglund är inte den bästa kommunikatören, det visade han i senaste valrörelsen där han ofta blev Alliansens svagaste kort i debatterna. KD har missgynnats av allianssamarbetet och Hägglund har haft svårt att ta plats. Den kritiken är riktig. Men om han nu stiger åt sidan - vem kan ta över?
Mats Odell är en kompetent person med stor erfarenhet, men att sätta en 64-årig man på posten är inte direkt en signal om att partiet siktar framåt. Nu var åldern visserligen inget som helst hinder för den galet populäre Alf Svensson, men partiet måste börja in se att det nog aldrig når hans popularitetsnivåer (och 1998 års valresultat) igen.
Huvudproblemet för partiet är att det följt den allmänna avideologiseringstrenden. Till slut, när alla partier mer eller minder trängs i en soppa i mittfåran, nås en punkt när partiets själva existens ifrågasätts. Varför ska någon rösta på KD? Vilka är egentligen partiets verkliga stridsfrågor? Det är inte bara Centerpartiet som behöver bli tydligare.
Göran Hägglund är bättre än sitt parti. Under hans ledning har försök gjorts att vrida KD i en något mer liberal riktning, även om det ingalunda varit frågan om "nya Kristdemokraterna". Men det förnyelsearbetet verkar ha gått i stå. "Verklighetens folk" blev aldrig ett begrepp som satte sig.
Hägglund verkar vara en omtyckt person både bland borgerliga kollegor, media och politiska motståndare. Att vara en reko person räcker dock inte för att lyckas politiskt. Hägglund är inte den bästa kommunikatören, det visade han i senaste valrörelsen där han ofta blev Alliansens svagaste kort i debatterna. KD har missgynnats av allianssamarbetet och Hägglund har haft svårt att ta plats. Den kritiken är riktig. Men om han nu stiger åt sidan - vem kan ta över?
Mats Odell är en kompetent person med stor erfarenhet, men att sätta en 64-årig man på posten är inte direkt en signal om att partiet siktar framåt. Nu var åldern visserligen inget som helst hinder för den galet populäre Alf Svensson, men partiet måste börja in se att det nog aldrig når hans popularitetsnivåer (och 1998 års valresultat) igen.
Huvudproblemet för partiet är att det följt den allmänna avideologiseringstrenden. Till slut, när alla partier mer eller minder trängs i en soppa i mittfåran, nås en punkt när partiets själva existens ifrågasätts. Varför ska någon rösta på KD? Vilka är egentligen partiets verkliga stridsfrågor? Det är inte bara Centerpartiet som behöver bli tydligare.
söndag 2 oktober 2011
Regeringen som inget vill
Alliansen har suttit fem år vid maktens grytor och krubbat. Det är därför inte att förvånas över att den börjar bli mätt.
Centerpartiet har bytt partiledare. Annie Lööf kommer in i ett vältajmat skede när det är långt kvar till nästa val. Hon har gott om tid att sätta sin agenda och bli känd bland väljarna. Förhoppningsvis kommer Centerpartiet att få något slags nytändning. Göran Hägglund hänger löst i Kristdemokraterna. Kommer han att göra som Lars Ohly och backa från omval till slut...?
Jan Björklund sitter trygg som ledare för placeboliberalerna och Fredrik Reinfeldt är helt ohotad som ledare för riksdagens andra största parti. Förnyelse fortsätter att vara ledordet. I oktober ska Nya Moderaterna minsann bli ännu nyare. Då kommer partiet att klubba ett idéprogram helt utan idéer (mer om det i en senare bloggpost). Att inte tycka någonting konkret, att sakna en ideologisk ryggrad, att ständigt förnyas och omdefiniera sig själv är tydligen det nya svarta hos Reinfeldts moderater. Det maskeras som ett försök att "lösa problem i människors vardag", men Moderaternas politik handlar nog ännu mindre om människors vardag i dag än tidigare.
Men vad vill alliansregeringen med makten? "Ordning och reda i de offentliga finanserna" har blivit ett innehållslöst mål som lägger hinder i vägen för allt som kan tänkas kosta pengar. Och när Alliansen väl vågar satsa, ja då skickar den fem värdelösa miljarder till en redan välmående krogbransch. Fullkomligt obegripligt.
Frågan är vad den som lägger sin röst på något av allianspartierna i nästa val egentligen förväntar sig mer än "ordning och reda i de offentliga finanserna"? Kan en enda av Alliansens väljare beskriva vad Reinfeldts regering egentligen vill politiskt? Det kan ju inte vara något som har med frihet att göra. Ty det är så att även om ideologin har avskaffats betyder det inte att politiken i sig har abdikerat. Alliansen stiftar övervakningslagar och jobbar hårt för ett allt mer moralistiskt samhälle. Inget av detta aviserades förstås i valrörelsen och det får heller inte någon större uppmärksamhet, men det är så den politiska färdriktningen ser ut.
Maktskiften hör till demokratins sundaste inslag. 2014 har regeringen Reinfeldt suttit i åtta år. Redan efter fyra år märktes en trötthet och initiativlöshet. Med den fullständiga avideologisering av politiken som Reinfeldt nu bidrar med, kan vi nog räkna med ytterligare några års ökenvandring där finansministern lovar att hålla i slantarna och Reinfeldt att vara ansvarsfull som få. Svensk inrikespolitik har gått från tråkig till stendöd och risken finns att stora delar av valmanskåren hinner dö av tristess innan det blir val igen.
Centerpartiet har bytt partiledare. Annie Lööf kommer in i ett vältajmat skede när det är långt kvar till nästa val. Hon har gott om tid att sätta sin agenda och bli känd bland väljarna. Förhoppningsvis kommer Centerpartiet att få något slags nytändning. Göran Hägglund hänger löst i Kristdemokraterna. Kommer han att göra som Lars Ohly och backa från omval till slut...?
Jan Björklund sitter trygg som ledare för placeboliberalerna och Fredrik Reinfeldt är helt ohotad som ledare för riksdagens andra största parti. Förnyelse fortsätter att vara ledordet. I oktober ska Nya Moderaterna minsann bli ännu nyare. Då kommer partiet att klubba ett idéprogram helt utan idéer (mer om det i en senare bloggpost). Att inte tycka någonting konkret, att sakna en ideologisk ryggrad, att ständigt förnyas och omdefiniera sig själv är tydligen det nya svarta hos Reinfeldts moderater. Det maskeras som ett försök att "lösa problem i människors vardag", men Moderaternas politik handlar nog ännu mindre om människors vardag i dag än tidigare.
Men vad vill alliansregeringen med makten? "Ordning och reda i de offentliga finanserna" har blivit ett innehållslöst mål som lägger hinder i vägen för allt som kan tänkas kosta pengar. Och när Alliansen väl vågar satsa, ja då skickar den fem värdelösa miljarder till en redan välmående krogbransch. Fullkomligt obegripligt.
Frågan är vad den som lägger sin röst på något av allianspartierna i nästa val egentligen förväntar sig mer än "ordning och reda i de offentliga finanserna"? Kan en enda av Alliansens väljare beskriva vad Reinfeldts regering egentligen vill politiskt? Det kan ju inte vara något som har med frihet att göra. Ty det är så att även om ideologin har avskaffats betyder det inte att politiken i sig har abdikerat. Alliansen stiftar övervakningslagar och jobbar hårt för ett allt mer moralistiskt samhälle. Inget av detta aviserades förstås i valrörelsen och det får heller inte någon större uppmärksamhet, men det är så den politiska färdriktningen ser ut.
Maktskiften hör till demokratins sundaste inslag. 2014 har regeringen Reinfeldt suttit i åtta år. Redan efter fyra år märktes en trötthet och initiativlöshet. Med den fullständiga avideologisering av politiken som Reinfeldt nu bidrar med, kan vi nog räkna med ytterligare några års ökenvandring där finansministern lovar att hålla i slantarna och Reinfeldt att vara ansvarsfull som få. Svensk inrikespolitik har gått från tråkig till stendöd och risken finns att stora delar av valmanskåren hinner dö av tristess innan det blir val igen.