Kristdemokraterna skakas av en ledarstrid. Mats Odell tar upp kampen mot Göran Hägglund om ledarskapet. Om detta kan man säga mycket, men ett är säkert: partiets problem kommer inte att lösas av att bara byta partiledare.
Göran Hägglund är bättre än sitt parti. Under hans ledning har försök gjorts att vrida KD i en något mer liberal riktning, även om det ingalunda varit frågan om "nya Kristdemokraterna". Men det förnyelsearbetet verkar ha gått i stå. "Verklighetens folk" blev aldrig ett begrepp som satte sig.
Hägglund verkar vara en omtyckt person både bland borgerliga kollegor, media och politiska motståndare. Att vara en reko person räcker dock inte för att lyckas politiskt. Hägglund är inte den bästa kommunikatören, det visade han i senaste valrörelsen där han ofta blev Alliansens svagaste kort i debatterna. KD har missgynnats av allianssamarbetet och Hägglund har haft svårt att ta plats. Den kritiken är riktig. Men om han nu stiger åt sidan - vem kan ta över?
Mats Odell är en kompetent person med stor erfarenhet, men att sätta en 64-årig man på posten är inte direkt en signal om att partiet siktar framåt. Nu var åldern visserligen inget som helst hinder för den galet populäre Alf Svensson, men partiet måste börja in se att det nog aldrig når hans popularitetsnivåer (och 1998 års valresultat) igen.
Huvudproblemet för partiet är att det följt den allmänna avideologiseringstrenden. Till slut, när alla partier mer eller minder trängs i en soppa i mittfåran, nås en punkt när partiets själva existens ifrågasätts. Varför ska någon rösta på KD? Vilka är egentligen partiets verkliga stridsfrågor? Det är inte bara Centerpartiet som behöver bli tydligare.
För oss borgare som inte gillar statsfeminismens framfart är KD det enda realistiska alternativet i politiken. Alla andra partier i sjupartigruppen har feminismen inskriven i partiprogrammet. Men tyvärr blir det ändå ofta fel, eftersom feminister och moralkonservativa står på samma sida i t.ex. många sexualfrågor.
SvaraRadera