Det finns tydligen ännu vissa människor med några sorts principer kvar i Moderaterna. Dessa hjälpte till att på moderatstämman stjälpa ett typiskt vänsterförslag om att öppna för kvotering till bolagsstyrelserna men också att få bort skrivelsen "jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete" ur det idélösa idéprogram som ska antas i helgen.Moderaterna leds i dag i praktiken av två vänstermänniskor, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Under Reinfeldts ledning har Moderaterna inte bara tagit ett rejält kliv åt vänster - partiet har också urlakats på idéer och principer, sådant vi normalt brukar sammanfatta med ordet "ideologi". Förnyelse har blivit nyspråk för urlakning.
När Nya Moderaterna klubbar det nya idéprogrammet lägger det definitivt tiden som ett allmänborgerligt parti med frihet på agendan bakom sig. Genom att anta ett idéprogram som helt saknar idéer och i stället är sprängfullt med klyschor och plattityder markerar Alliansens största parti att tiden när liberala väljare med stor säkerhet valde Moderaterna på valdagen är förbi.
I stället för att tala visionärt om framtidens samhälle pratar Nya Moderaterna om "god ordning i de offentliga finanserna". Och så ska partiet förstås lösa "vardagsproblem" och vara "lyssnande", vilket i praktiken betyder att politiken ska kunna förändras för att i varje givet läge röstmaximera. Idéprogrammet har förvandlats till en lång DN Debatt-artikel och statsministern själv "varnar" för att ha visioner.
Avideologiseringen är inte unik för Nya Moderaterna. Alla partier är på god väg att bli kampanjorganisationer snarare än idéfabriker. Det hade kunnat vara något positivt om vi, likt USA, hade haft ett starkt fokus på personval och väljarna fått chans att rösta på individer i första hand och dessa hade haft en reell möjlighet att påverka och sticka ut. I Sverige är det dock även fortsatt partierna som bestämmer vilken chans olika kandidater ska ha att bli invalda, vilka som ska släppas fram och vilka som ska hållas kort.
De som är ointresserade av politik brukar ursäkta sig med att partierna är så lika varandra och att det inte gör någon skillnad vilket man röstar på. I dag måste även den mest initierade politiknörd instämma i detta. Dagens partier trängs i dag i en överbefolkad mittfåra. Endast Vänsterpartiet sticker ut något, men något liberalt parti har vi inte i riksdagen.
Förhoppningar finns om att Annie Lööfs centerparti ska fylla den luckan, men det finns goda skäl att vara återhållsam i sina förhoppningar. Än så länge finns inga tydliga indikationer på att Lööf vill göra Centern till en stark liberal kraft.
Moderaternas tid som liberalers hopp är definitivt ute under överskådlig tid. När Fredrik Reinfeldt lämnar över till någon annan kanske Moderaterna har blivit just det "samhällsbärande" parti han velat skapa. Men det har då också blivit idémässigt irrelevant.
Fredrik Reinfeldt är inte direkt någon vänstermänniska, utan kan mer korrekt beskrivas som någon som vill ha makten för maktens egen skull, och som urvattnat sitt parti för att bli så allmänt om möjligt. Alla ska åtminstone kunna tänka sig att rösta på M, menar Reinfeldt.
SvaraRaderaSamtidigt förvånar det mig att du beskriver M som ett parti som liberalers självklara val. Det gamla Högerpartiet var ett nationalistiskt och moralistiskt parti, som värnade kung och fosterland och talade om god moral och dygder. Även efter Bohmans modernisering av partiet var M ett konservativt parti med en repressiv rättspolitik och utan att förespråka några livstilsliberala frågor.
Kort sagt: räcker verkligen lägre skatter och mindre välfärd för att ett parti ska bli liberalers självklara val? För jag kan inte se något som nånsin varit liberalt med Moderaterna utöver den ekonomiska politiken, och då endast efter Bohmans liberalkonservativa sväng då protektionism avskaffades. Borde inte det gamla Folkpartiet, innan den Björlundska auktoritära svängen, varit ett mer naturligt val?