När en strippklubb är tabu

När Dragan Bratic startade sin strippklubb i lilla Särna fick det uppmärksamhet i riksmedierna. Det kan tyckas vara en udda plats för en dylik klubb - Särna är mest en genomfartsort och har bara 900 invånare. Men uppmärksamheten säger också en hel del om den svenska synen på sex.

Klubben i fråga verkar vara både dyr och dålig, men visst är den ett roligt initiativ. Strippklubbar finns det alldeles för få av, vilket gör att de fortfarande är tabu och omgivna av ett väldigt hyschande. Kvällsblaskorna brukar kalla dem "porrklubbar", trots att just pornografisk framställning är förbjuden i det radikalfeministiska Sverige. 1970-talets erotiska scenshower, och förtäckna bordellverksamhet, blev till slut för mycket. I dag är erotiken förpassad till var mans egendom på Internet och mjukporren har ersatts av halvnakna fylleslag i Kanal 5.

DN:s reportage visar på hur känsligt ämnet är. Pratar man om en strippklubb måste man skämta, le genant och fnissa. Svenskar förvandlas med ens till rodnande 12-åringar när ämnet kommer på tal. Ibland undrar man om tiden har stått stilla här. Det är, åtminstone på ytan, väldigt paradoxalt. Ty vi är egentligen alls inte rädda för att prata om sex. Så länge det handlar om sexuell hälsa, hur man skyddar sig, vad som är "okej sex" är Sverige väldigt öppet. Vi fnyser åt amerikanernas konservativa prydhet och rädsla för könsord samtidigt som våra hallåor i statlig public service-TV kan säga både "kuk" och "fitta". Som om det bevisade något.

Ovanstående säger egentligen väldigt lite om hur öppet och tolerant Sverige är när vi samtidigt moraliserar över ungdomars sexualitet, när den officiella bilden är att pornografi är kvinnoförnedrande, när all slags sexhandel likställs med våld mot kvinnor, när själva sexualiteten har politiserats. Ty det måste faktiskt sägas ha skett. Vi klagar gärna och med rätta på katolska länders inskränkta syn på sex men missar att skrapa på vår egen fina fasad och granska vad som faktiskt finns inuti: en strävan efter den politiskt korrekta sexualiteten.

Många vill förstås hävda att Sverige, med politikens hjälp, har kommit längre i utvecklingen än andra länder. Om man har den uppfattningen sticker det lite extra i ögonen när svenskar åker till Tyskland, Thailand eller andra länder och betalar för sexuella tjänster. De bryter mot det heliga svenska kontraktet som säger att sådant sysslar minsann inte svenskar med längre. Föga förvånande framförs förslag om att efter norsk modell förbjuda svenskar att köpa sex även i länder där det är tillåtet och/eller accepterat.

Om vi ska placera in Sverige på ett slags skala liknande det demokratiindex som varje år presenteras över frihetsgraden i världens länder, blir slutomdömet troligen "delvis fritt". Vi har fri abort, god information och kunskap om preventivmedel, vågar prata öppet om sex men tyngs samtidigt av en besvärande moralism som stigmatiserar alla som inte passar in i en väldigt strikt tvåsamhets- och prydhetsmall och som verkar allmänt moraliserande.

Sexualiteten är i allra högsta grad politisk i Sverige. Det visar även exemplet med den lilla strippklubben i Särna.