Det dysfunktionella FN

Om du undrar varför såväl bussarna som tunnelbanan flaggar med svenska flaggor i dag heter förklaringen den så kallade FN-dagen. Man kan fråga sig varför vi ska flagga något så dysfunktionellt som FN.

Förenta Nationerna lyckas i pricip aldrig leva upp till de vackra orden i FN-stadgan. Ändå har FN under decennier varit något närmast heligt i Sverige. När FN kallar, ställer vi upp. Att hänvisa till ett FN-mandat tystar ofta kritikerna. Detta trots att dess legimititet sedan länge borde vara borta.

Listan över misslyckanden är lång, men det gäller även listan över händelser där FN faktiskt aktivt har bidragit till oskyldiga människors död. Som när FN-soldater lämnade över civila till mördarna vid Srebrenica. Eller när FN aldrig fick något mandat att skydda civila och lämnade mängder av människor att dö en grym död i Rwanda. Lägg Darfur till det.

När stater begår övergrepp mot sin befolkning står FN nästan alltid tandlöst. FN är nämligen aldrig bättre än sina beståndsdelar och råkar tyvärr bestå av en stor mängd skurkstater som gärna håller varandra om ryggen och förhindrar ingripanden. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har fått dräpande kritik av Inga-Britt Ahlenius, kritik som även skulle få en härdad politiker att rodna av skam.

Varför vi ska flagga allt detta har jag svårt att förstå. Vi borde i stället börja diskutera vad vi ska skapa som en dag ersätter dagens ineffektiva, korrupta och dysfunktionella FN. Ty någon förbättring av den enorma organisationen är knappast att vänta.