tisdag 31 augusti 2010

Ett parti i ideologisk utarmning

Kent Persson (m) undrar vad vi tycker om Nya Moderaterna. Tja, var ska vi börja...? Jo, vi kan börja med det som trots allt är positivt.

Fredrik Reinfeldt har gjort en sak bra: han har brutit det socialdemokratiska maktinnehavet, det röda abonnemanget på makten. Om vi ska gå efter opinionsvindarna just nu kommer det heller inte bli fråga om en tillfällig time out från maktens korridorer för Socialdemokraterna. Det gnabbas friskt internt i partiet just nu när allt fler mätningar till och med placerar sossarna en bit under 30 procent. Ingen mätning ger de rödgröna övertaget och särskilt illa är läget för S. Detta är positivt ur många aspekter. Socialdemokratin kan inte längre ta makten för given. De tvingas tänka nytt och utvecklas, vilket måste vara en ny och obekant upplevelse för dem. Samtidigt visar det att Sverige har tagit ett steg bort från den socialdemokratiska betongstaten där allt makt utgår från Partiet och Facket och där arbetare knappt vågar tänka tanken att rösta på något annat parti än SAP. Sverige börjar sakta men säkert bli lite mer som andra länder i vissa avseenden.

Priset Moderaterna har fått betala för framgången är dock högt. Reinfeldt har gjort sig av med partiets ideologiska arv. Han pratar inte om frihet längre. Han pratar inte om vikten av självbestämmande. Han pratar om vad skattesänkningar betyder för statens kassa. Reinfeldt representerar ett von oben-perspektiv. Idén om att det är rätt att vi får behålla mer av våra inkomster därför att det är just våra inkomster har fallit bort när Borg, Schlingmann och Reinfeldt kokar politik. Nu är det politikerna, inte företagen, som ska "fixa" jobb. Ty Moderaterna är ju det enda arbetarpartiet.

Partiets ideologiska utarmning får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad Moderaterna egentligen vill. Tidigare visste alla, oavsett om de var sympatisörer eller motståndare, var de hade Moderaterna. Det grundläggande problemet för partiet i dag är att Reinfeldt saknar ideologisk kompass. Han för fram det han tror fungerar i opinionen. Blir det protester, backar han. Detta gör honom och Moderaterna oförutsägbara. Ett parti som tidigare pläderat valfrihetens lov kan därför plötsligt slänga fram ett krav om obligatorisk a-kassa. Ett parti som stått emot vänsterfeminismens framtåg och kritiserat sexköpslagen innan den blev verklighet kan nu föreslå jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen. Helst genuscertifierade dagis också.

Partiet som i opposition ville avskaffa såväl Systembolagets som Svenska Spels monopol omhuldar nu de skattemiljoner som kommer från nämnda statliga monopolverksamheter. Partiet som tidigare var borgerlighetens främsta kritiker av en sönderreglerad arbetsmarknad och fackens stora makt på densamma, prisar i dag LO och tystar kritikerna i den övriga Alliansen.

På partiets hemsida står att läsa att Moderaterna är "en idéburen organisation" samt att målet är att "hela tiden vara ett parti i förändring". Det betyder i klartext att en idé som ansågs bra i går kan vara dålig i morgon, beroende på hur opinionsvinden blåser. Med en sådan politik blir det svårt att sätta en bild i folks medvetande av vad Moderaterna egentligen symboliserar. Det du röstar på i dag kan bli något helt annat i morgon.

Risken för Moderaterna är sålunda att partiet om några år kommer att vara en lika vilsen organisation som Socialdemokraterna är i dag, ett parti som få kan förklara eller förstå sig på. Konsekvensen med målsättningen att bli det samhällsbärande partiet, och därmed fylla Socialdemokraternas gamla mantel, kan vara att Moderaterna med tiden blir precis lika maktfullkomligt och arrogant som någonsin SAP. Tendenser till det har vi redan sett. Vid den tidpunkten kommer svenska folket att rösta bort Reinfeldt av precis samma skäl som de en gång röstade bort Göran Persson. Och det kommer att vara precis lika välförtjänt.

Nyliberalen är ute igen


Efter olyckliga förseningar och semestrar är Nyliberalen äntligen färdig. Den skickades till tryck förra veckan och bör vara prenumeranter till handa vilken dag som helst. I det nya numret kan du läsa om bland annat följande:

Maggie Thauersköld Crusell skriver om hur klimatalarmismen fick sig en törn när oegentligheter i IPCC:s klimatrapporter avslöjades. Kritiken mot bristerna i klimatpanelens arbete har fört med sig att allt fler vågar yttra kritik mot den påstådda konsensus som råder.

Henrik Alexandersson skriver om ett EU där den frihetliga EU-kritiken behövs mer än någonsin. Valet till Europaparlamentet 2014 kan bli sista chansen för EU-kritikerna att göra något av substans innan det är för sent.

En tanke med ekonomiska reformer i liberal riktning är att de skall gynna produktivt entreprenörskap och företagande. I detta hänseende kan man fråga sig om Sverige har kommit särskilt långt. Niklas Elert skriver att samhällets normer och värderingar behöver förändras för att vi i Sverige ska få en ny syn på entreprenören.

Stefan Karlsson förklarar orsakerna till ett svenskt sysselsättningsunder och beskriver hur Alliansens politik har behållit en hög sysselsättning och en ekonomi i gott skick trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Elva år efter införandet av förbudet mot att köpa sex i Sverige släpper staten en utvärdering av hur lagen har fungerat. Eftersom direktiven fullständigt bakband utredarna omöjliggjordes en kritisk granskning. Vad vi fick var ett rent beställningsverk. Hans Engnell anser trots detta att det finns anledning att vara en smula optimistisk om framtiden när det gäller frågan om sexuell integritet.

Valet stundar. En historiskt försvagad socialdemokrati som tvingats ingå valsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet står mot en samkörd borgerlig allians som både genomfört liberala reformer och skrämt bort liberala väljare genom sitt agerande i integritetsfrågorna. Hans Engnell undrar om det egentligen spelar någon roll vilka som vinner.

Plus recensioner, attacker och annat!

Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!

Det går även att köpa lösnummer om du inte vill teckna dig för 4 nummer på en gång. Sätt in 49 kronor+20 kronor i frakt på samma PlusGirokonto och glöm inte namn och adress!

måndag 30 augusti 2010

Det ständigt skyldiga könet

Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?

Ställningen just nu (14 915 röstande):

Ja (50.7 %) Alternativ ALT1
Nej (49.3 %) Alternativ ALT2


Respekten för människors integritet. Förmågan att skilja på grupp och individ. Allt tycks vara på upphällningen i Sverige.

När polisen får in en anmälan om en våldtäkt på en Finlandsfärja beslutar de att filma samtliga manliga passagerare när fartyget lägger till i Stockholm. Detta är ett fullständigt barockt beteende från den svenska polisen. Men visst är det effektivt. Gissa om någon skulle vilja riskera att bli misstänkt genom att vägra att bli filmad. Och vad händer med filmen efteråt?

Andra tycker att det är på sin plats att låta alla män lämna DNA-prov bara för att så få anmälda våldtäkter går till fällande dom. Bakgrunden är att Sverige ligger illa till när det gäller antalet anmälda våldtäkter i förhållande till befolkningen. Endast Lesotho är sämre. Bara detta torde säga något om lagstiftningens påverkan. Varför skulle just Sverige vara så drabbat av våldtäkter? Orsaken är alltså rimligen den förändrade sexualbrottslagstiftningen. Det som tidigare sågs som sexuella ofredanden kan nu klassas som våldtäkt (vilket förringar begreppet). Till och med omvänd bevisföring har diskuterats av svenska radikalfeminister.

Förslaget om DNA-register är inte nytt. Det har diskuterats tidigare, av bland andra Madeleine Leijonhufvud (just i våldtäktsfall). Det finns många invändningar. Utöver den uppenbara kränkningen att tvingas lämna DNA-prov trots att man inte är misstänkt för något brott, vore det fruktansvärt opraktiskt. Leif GW Persson har uppskattat att det skulle ta runt 50 år att omvandla Huddingeregistrets lager till DNA-prover och kanske kosta tusen kronor per individ. Detta förutsatt att en myndighet inrättas som endast sysslar med den verksamheten. 99 procent av alla prover skulle aldrig bli intressanta i brottssammanhang. Det skulle således vara 1) integritetskränkande, 2) fruktansvärt kostsamt och 3) tämligen fruktlöst. Eller för att citera Leif GW: "När folk tänker på det där viset och dessutom har en professorstitel att kröna sina tomma skallar med, blir jag jävligt tagen."

I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om "mäns våld mot kvinnor", som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.

Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.

Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.

Björklund, skolan och sexköpslagen

Jan Björklund gjorde ett hyggligt intryck i gårdagens utfrågning i SVT. I de lägen han ställdes mot väggen förmådde FP-ledaren att skämta och ta sig ur situationen.

Björklund har fått mycket kritik för att dels "fiska i grumliga vatten", dels vilja införa något slags militär katederdisciplin i skolan. Det senare är förstås en grov överdrift. I jämförelse med vänsterns flumskola kan dock minsta lilla uppstramning te sig som militär disciplin. När det gäller skolan anser jag att Folkpartiet är rätt ute. Det är både valtaktiskt klokt och politiskt rätt att arbeta för en kunskapsinriktad skola som både ställer krav på elever och erbjuder skoltrötta ungdomar en väg ut i arbetslivet. Den svenska skolan har varit alldeles för inriktad på att ge alla elever högskolebehörighet, vilket långt ifrån alla är intresserade av. Alla är inte teoretiskt lagda.

Det stämmer att Folkpartiet har fiskat invandrarkritiska röster. Inte genom att föreslå minskad invandring utan genom att vilja ställa högre krav på dem som kommer hit. Förslaget om ett språktest för att få medborgarskap lever fortfarande och lockar säkert en del väljare även i detta val, även om det inte blir någon profilfråga denna gång. Nu vill partiet dessutom erbjuda nyanlända en sorts samhällsinformationskurs utöver SFI-undervisningen. Björklund hade lite svårt att förklara exakt vad som skulle ingå i den kursen, förslaget tycks således inte särskilt genomdiskuterat. Men det handlar om ett erbjudande, inget tvång. Alltid något.

I partiet utreds nu frågan om skärpt sexköpslag. Detta är redan ett diffust förslag från Alliansen, men Folkpartiet verkar måna om att ligga steget före. Att det är Johan Pehrson som leder arbetet är minst sagt illavarslande. En indelning av brottet i "sexköp" och "grovt sexköp" föreslås, med en straffsats upp till tre års fängelse. Likaså skadestånd till sexsäljare. Som grädde på moset ska personer skäligen misstänkta för sexköp tvingas lämna DNA-prov. Det är rena rama galenskaperna som Folkpartiet sysslar med här. Liberati behövs mer än någonsin om det ska bli någon rätsida på det här partiet.

söndag 29 augusti 2010

Gauffin Rahmes farliga rådgivning

Madeleine Gauffin Rahme är psykolog och ger råd om sex-, sam- och familjeliv i Svenska Dagbladet. Det är ofta förfärande läsning när en utpräglad sexmoralist ska ge råd till folk som har problem med sex- eller familjelivet.

Först ska konstateras att det inte är första gången sexmoralisten Gaffin Rahme ger vanvettiga råd till ängsliga personer som söker rådgivning. Tidigare undrade en kvinna över barnbarnens "sexualiserade" beteende. Den sexåriga flickan gned sitt underliv mot saker och den åttaårige pojken onanerade ogenerat i soffan. Noterbart var att mamman till barnen anklagade sin egen mor för att ha sexualitetsskräck. Gauffin Rahme ställde genast diagnos. Hon såg barnens beteende som "tvångsmässigt helt utan hämningar". Sex ska vuxna hålla för sig själva, barn ska "aldrig behöva bli vittne" (kan de bli sexskadade, tro?). Gauffin Rahme uppmanade mormodern att kontakta socialtjänsten. Inte att prata med sin dotter, inte att sluta sticka näsan i blöt i en familj som inte verkar ha några stora bekymmer enligt vad som framkommer i berättelsen. Nej, att kontakta de sociala myndigheterna omedelbart var psykologens fasta råd.

Nu har det hänt igen. Gauffin Rahme har fällt sin dom och kommit med en radikal lösning på ett upplevt problem. En kvinna i 30-årsåldern beskriver hur hennes sambo tittar på pornografi i teen-segmentet (bestående av kvinnor som ser ut att vara 18 år och uppåt, det vill säga i den ålder då knappast någon heterosexuell man inte skulle tända på dem). Han intresserar sig även för "incest-porr", vilket i praktiken är sex mellan två personer under rubriken "mor och son", "far och dotter" och så vidare. Det räcker för att etiketteras som "incestuös" pornografi.

Kvinnan känner sig äcklad. Det har hon all rätt att göra om hon vill. Men Gauffin Rahme måste sin vana trogen föreslå någon radikal lösning på problemet. Hon utmålar först kvinnan som "underordnad och förtryckt" och fastslår att hennes sambo har en "sexperversion". Psykologen konstaterar dessutom, vilket avslöjar hennes robusta inkompetens på området: "att inneha barnpornografi är dessutom straffbart". Kvinnan har inte nämnt något om barnpornografi utan endast berättat att sambon tittar på vuxenpornografi etiketterad "teen" och "incest". Men för Gauffin Rahme är "incestporr" detsamma som barnpornografi. Hon svarar alltså på frågor som helt och hållet är utanför hennes kompetensområde.

Psykologen uppmanar kvinnan att lämna sin sambo omgående. Hon anser också att det är en fara att mannen arbetar med barn, men "det är inte ovanligt för män med denna läggning". Vilken läggning? "Incestporr" är inte riktigt vad Gauffin Rahme vill tro att det är. Det är en etikett. På samma sätt finns det allehanda kategorier som "rödhårig", "sekreterare" och "sjuksköterska". Det betyder inte att människorna som deltar i själva verket är sekreterare eller sjuksköterskor. Det handlar om fantasier. Om vi ska fullfölja Gauffin Rahmes resonemang, betyder det inte att den som tittar på sådan porr helst inte bör ha ett arbete där det vistas sekreterare eftersom det kan betyda en otrohetsaffär? Eller undvika att gå till läkare av rädsla för att det kanske dyker upp en sjuksköterska någonstans?

I vanlig ordning görs en förvirrad sammanblandning av sex i verkliga livet och sexuella fantasier i pornografins värld. De är inte desamma! Vi kan illustrera skillnaden mellan fantasi och verklighet så här: Hur många gånger har du inte fantiserat om att ha sex med en person som du i verkliga livet inte har haft eller tänkt dig ha sex med? Rätt många, är min gissning. Vi måste lära oss att separera fantasier från det verkliga livet. Pornografi handlar uteslutande om fantasier. De kan visserligen sporra sexlivet något, men de allra flesta av oss låter tankarna stanna som just tankar. Det är vår förbaskade rätt att få tänka snuskigt.

Madeleine Gauffin Rahme har alltså helt och hållet missförstått kvinnan som vänt sig till henne med ett upplevt problem och gett ett råd som kan rasera en tvåårig samborelation. Jag ryser vid tanken på vad hon säger till de stackare som intet ont anande söker sig hennes praktik med liknande problem. Hon borde syssla med något helt annat än att skicka moraldomar över människors sexualitet. Hennes råd kan, om de följs, inte bara göra en höna av en fjäder utan faktiskt orsaka konkret skada. Madeleine Gauffin Rahme borde byta jobb. Eller Svenska Dagbladet byta "expert".

Utan visioner i valrörelsen

Det är bara tre veckor kvar till valet och ännu saknas valtemperaturen. Var finns glöden? Engagemanget? Och var är visionerna?

Fredrik Reinfeldt vann debatter mot Göran Persson 2006 främst genom att vara något annat än just Persson. Det var också på detta sätt Mona Sahlin fick sitt nuvarande jobb. Från stor manlig buffel till liten kvinna som talar på ett sätt som får allt i hennes värld att framstå som ett enda långt KBT-samtal. Snacka om extreme make over. Men det är outhärdligt att lyssna på. Sahlin är politikens svar på Johannes Paulus II. Det blir helt enkelt inget drag över någonting hon säger.

Reinfeldt är egentligen inte mycket bättre. Han är jämnmodets okrönte konung. Jämnmod kan vara bra i politiken, men i längden blir det tråkigt och intetsägande när inget tycks kunna höja röst- eller känsloläget hos en person. Människan bakom fasaden försvinner. Reinfeldt blir en skyltdocka med talförmåga. Jag har tidigare fruktat vad valdebatter mellan Sahlin och Reinfeldt ska resultera i för slags sömnterapi och kan konstatera att det har blivit precis så sömnigt som vi kunnat frukta.

Detta gör att valrörelsen blir ljummen. Till väljaren förmedlas att även om Sahlin & c/o med ord säger att det är viktigt för Sveriges framtid att vi byter regering, säger kroppsspråket och bristen på glöd något helt annat. De signalerar uppgivenhet och ointresse.

Det är emellertid inte bara personerna i årets valrörelse som kyler ned temperaturen, det är även sakfrågorna. Var finns visionerna om framtiden? Oppositionen har ingen vision. Den vill agera återställare under hela den kommande mandatperioden, kasta ut mer bidrag och höja skatterna. Världen före valet 2006 var tydligen paradiset nära nog. Alliansen å sin sida vill fortsätta reformarbetet, men reformhungern tycks ha mattats av. De stora ideologiska frågorna om arbetsmarknadsregleringar i las, folkhälsofascismen i alkoholmonopolet och fackens starka ställning i Sverige har lagts åt sidan. I stället satsar regeringen på sin egen form av bidragspolitik genom skattesubventioneringar av enskilda branscher.

Har borgerligheten redan efter fyra år vid makten genomfört så mycket av sitt förändringsarbete att de inte längre tror att de kan fylla ännu en mandatperiod? I så fall bör Alliansen gå i opposition och genomgå en vitaliseringskur. Idéerna finns där. I Folkpartiet. I Centerpartiet. Till viss del även inom Kristdemokraterna (på jämställdhetsområdet). Just nu heter bromsklossen Reinfeldt och Nya Moderaterna. Att just Moderaterna i regeringsställning skulle komma att agera bromskloss för ett frihetligare Sverige var det nog få som trodde för knappt tio år sedan.

lördag 28 augusti 2010

Knaskul

På en lördag får man kosta på sig att vara lite tramsig. Lite kul är trots allt Celebrities upside down.

Elton John.

fredag 27 augusti 2010

Manifesto

Alliansens valmanifest innehåller en del bra saker. Folkpartiet är Skolpartiet. Alliansens färdriktning i skolpolitiken är regeringens kanske starkaste kort. Fortsatta skattesänkningar är bra, även om de är begränsade. Men det som framför allt slår mig är att många av de enskilda partiernas bättre förslag har kompromissats bort helt. De stora vinnarna är Moderaterna.

Både Centerpartiet och Folkpartiet har fått ge vika när det gäller kraven på en liberaliserad "arbetsrätt". Kristdemokraterna, vars enda egentligt starka kort är valfriheten hos barnfamiljer, har fått släppa sitt motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring. Folkpartiet har fått släppa kravet på avskaffad värnskatt (ett krav som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avfärdat sedan tidigare). Moderaterna fick ge upp kravet på att slopa det meningslösa enprocentsmålet av BNP för bistånd, men det lär inte ha svidit särskilt hårt. Viktigast för Moderaterna är att upprätthålla imagen av "det nya arbetarpartiet". Där ingår inte att sänka värnskatten. Samtidigt fick Kristdemokraterna igenom mer folkhälsofascism i höjd alkohol- och tobaksskatt. Och inget av allianspartierna lär ha protesterat mot att skärpa straffen för sexköp. Sexmoralismen fortsätter att frodas.

Visst måste ett gemensamt valmanifest mellan fyra partier leda till kompromisser och ansvarsfördelning. Så var det redan när den borgerliga regeringen formades efter segern 2006. Då föll det sig som så att folkhälsofascistiska Kristdemokraterna fick hand om socialpolitiken och batongfetischisterna i Moderaterna lade beslag på rättspolitiken. Vi fick alltså Maria Larsson på folkhälsoområdet och Beatrice Ask som chef på justitiedepartementet. En liberal regering hade förstås avskaffat folkhälsopolitiken och gett justitieministertiteln till en person med juridisk kunskap och ett liberalt sinne. Ask är så långt ifrån detta ideal man kan komma.

Tydligast är kanske ändå de frågor som helt har utlämnats, de som aldrig ens varit uppe på dagordningen. Integriteten, till exempel. Den som anser att den personliga integriteten är av överordnat värde och att övervakningsstaten är ett reellt hot har egentligen bara Piratpartiet att välja. Problemet med det valet är förstås att även Piratpartiet kommer tvingas kompromissa i en regeringsförhandling. Frågan om hur glada amatörer framgångsrikt ska kunna förhandla med slipade veteraner och gå vinnande ur den striden är i högsta grad relevant.

Hands off!

Sverige har gått från att vara ett relativt sexliberalt land, med 1970-talets mått mätt, till ett sexofobiskt samhälle där de sexuella hierarkierna, som Gayle Rubin ser dem, blir allt tydligare. Det är sexuell tvåsamhet - utan hjälpmedel, utan fetischer, utan fantasier - som gäller. Och måste du nu ha en massagestav bör du köpa den av personer i vita rockar på Apoteket. Den godkända svenska sexualiteten har blivit trist.

Konsekvenserna för den svenska nypuritanismen, sprungen ur den radikalfeministiska synen på sexualitet, blir allt tydligare. Senast i raden av bisarra följder är den ladies night-föreställning som undersöks av polisen. Det kan röra sig om, håll i er nu, pornografisk framställning! Självklart måste ordningsmakten bekämpa dylika brott. Någon kan ju ha blivit kåt.

Inget förvånar längre. RFSU har krävt att Sverige bör få en sexminister. Jag tycker att det är en särdeles dålig idé. Fredrick Federley kommenterade att han gillade idén men att han var rädd för att Maria Larsson, i dag moralistisk folkhälsominister, skulle få titeln. Det illustrerar problemet ganska väl. Sexualiteten har redan blivit sönderpolitiserad i Sverige. Att tillsätta en särskild minister skulle endast ytterligare ge grönt ljus till politikerna att lägga sig i.

Snälla, låt bli. Låt oss ha vår sexualitet i fred!

torsdag 26 augusti 2010

Integriteten - vem bryr sig?

"Är det möjligen så att det stora flertalet svenskar struntar i integriteten, sina rättigheter och sin rättssäkerhet – i utbyte mot att bli mutade med sina egna pengar?"
HAX ställer en ytterst relevant fråga. Jag tror att det förhåller sig på just det sättet. Integritetsfrågan skulle aldrig bli någon valfråga. Det har varit uppenbart i över ett år. Enda chansen för Piratpartiet att rida på en framgångsvåg av intensiv integritetsdebatt och diskussioner om övervakningsstatens hot mot allas vår frihet, har hela tiden varit en ny FRA-cirkus. Ett riksdagsval 2008 hade kanske gett partiet en rimlig chans (givet att regeringen hade varit så korkad att den baxat igenom lagen under ett valår). Nu är integritetsfrågan d-ö-d. De etablerade partierna bryr sig inte. Journalisterna bryr sig inte. Och, vad värre är, folket bryr sig inte.

Årets valrörelse handlar således om precis det svenska valrörelser alltid brukar handla: Skatterna. Skolan. Äldrevården. Och vilket parti som kan skapa flest jobb (jag trodde i min enfald att jobben skapades av företagare och entreprenörer...).

Visst är det dystert. Det är förfärligt att svenska folket inte bryr sig om grundläggande fri- och rättigheter som integritet och rättssäkerhet. Det är frustrerande att vi har en journalistkår som uppenbarligen bryr sig lika lite - eller helt enkelt inte orkar ställa makten till svars. Det är oroväckande att frågan om hotad personlig integritet - framför datorn, på gatan, i telefonen, i sovrummet - möts med en axelryckning från väljarna som i stället intresserar sig för storleken på bostadsbidraget eller miljöbilspremien. Utifrån de här premisserna kan faktiskt den totalitära staten skapas, steg för steg. Den stora massan kommer inte att protestera och heller inte förstå vad som hände.

Men jag är inte alls förvånad. Det var väntat att det skulle bli så här. Piratpartiets dominans på bloggar och i debatten på Internet är inte en spegelbild av det politiska livet utanför vårt älskade nät. Där är partiet osynligt och samtalet frånvarande. Vi som i hög grad lever våra liv på nätet luras av integritetsfrågornas dominans i vår del av världen. I själva verket är integritetsdebatten död. I alla fall till efter valet. Då ska datalagringsdirektivet baxas igenom. Undrar vem som kommer att bry sig då?

onsdag 25 augusti 2010

Låna mer, tycker regeringen

Alliansen vill höja studiemedlet med 500 kronor om den vinner valet. Första tanken är: jaha, allt till alla. Först löntagare, sedan pensionärer och nu studenter. Fast riktigt så är det inte. Det är nämligen studenterna som får betala höjningen.

Höjningen av studiemedlet läggs alltså på lånedelen, som är ungefär två tredjedelar av det totala studiemedlet. Regeringen anser således att studenterna ska låna mer. Varför inte möjliggöra så att alla som studerar kan deltidsarbeta mer i stället? Och slippa låna så mycket? Det vore faktiskt rimligare.

tisdag 24 augusti 2010

Valtider

Att politiker lägger dumma förslag är inget nytt. Jag brukar gå igenom den årliga motionsfloran och alltid hitta skrattretande idiotiska förslag som våra folkvalda motionerar om i riksdagen. Men frågan är om inte årets valrörelse är värre än vanligt.

De rödgröna och Alliansen tävlar just nu om vem som kan stryka pensionärerna medhårs mest. Trots att undersökningar visar att pensionärerna inte bryr sig särskilt mycket om fler skattesänkningar fortsätter blocken att bjuda över varandra. Mona Sahlin har dessutom gjort en Reinfeldt: allt som ni satsar på välfärden, satsar vi också. Plus lite till. Med dessa löften borde väl oppositionen egentligen kunna ta semester fram till valdagen. Sedan har vi de riktiga höjdpunkterna som bara måste ha tillkommit på småtimmarna på något lagom dimmigt partikontor. Butler i tunnelbanan. Clowner på äldreboenden. Detta är inte valrörelse, det är freakshow. Även SVT verkar ha en dragning åt det extrema. Annars skulle de knappast bjuda in två av landets tossigaste människor - extremistfeministen Gudrun Schyman och rasisten Jimmie Åkesson - för att debattera jämställdhet. Vem i hela friden fick ut något vettigt av att titta på den debatten?

Demokrati är viktigt, brukar politikerna säga. Gör din plikt, gå och rösta. Det är dock lite svårt att ta valet på största allvar just nu. Och det är helt och hållet politikernas förtjänst.

Valrörelse.

måndag 23 augusti 2010

När man bara inte känner för det

Kissprover på barn och unga har Thomas Bodström inga problem med. Han gick med på att låta sig drogtestas när P3 Nyheter erbjöd ett test, men ändrade sig snart. Orsaken? Han "kände inte för det".

Nu har jag ingen anledning att misstänka att Bodström hade spår av droger i sin kropp. Men det är inte heller utifrån misstanke som ungdomar i dag drogtestas i allt fler skolor. Ungdomarna själva beskriver dessutom att testet inte alls upplevs som frivilligt. Vilket jag kan förstå. Om de flesta går med på att lämna urinprov för drogtest, kommer den minoritet som inte vill göra det av integritetsskäl (det är inte kul att kissa när en främmande person står och tittar på) automatiskt att bli misstänkta.

Men heter man Bodström är det lugnt. Bara man inte känner för det. Kom ihåg den repliken.

Ja, men då så...

På väg hem från jobbet. Genar genom Vanadislunden. Lägger märke till en valaffisch. Jaha, de har kommit upp nu. Det är visst Moderaternas, ty den är fjåsigt ljusblå. Men... vad står det på den...? "Vi älskar Vasastan". Bara så.

Är tanken att jag som förbipasserande ska bli intresserad av Moderaterna för att de säger sig älska Vasastan? Varför inte "Vi gillar glass"? Eller "Godis är gott"? Jag gillar både glass och godis. Faktiskt mest godis. Nästan mer än Vasastan.

söndag 22 augusti 2010

En desperat socialdemokrati

Socialdemokraterna är frustrerade. Högerspöket de har lyckats skrämma väljare med i tidigare riksdagsval finns inte längre. Inte heller de stora skattesänkningsförslagen finns i denna valrörelse. Och inte kan de hota med bristande regeringsduglighet vid en borgerlig seger. Då återstår bara för Socialdemokraterna att hitta på skattesänkningsförslag och hot mot välfärden, vilket är vad partiet nu har gjort.

S hävdar att Moderaterna vill genomföra skattesänkningar på 100 miljarder under den kommande mandatperioden, att dessa pengar ska tas från den offentliga sektorn och 100 000 personer sägas upp. För den som bara lyssnar till vad Socialdemokraterna har att säga finns risken att de går på denna lögn. Men dessa väljare har sannolikt ändå redan bestämt sig för vilket parti de ska rösta på. För övriga väljare borde detta ses som ett tecken på en svimfärdig socialdemokrati i ett desperat sökande efter konflikter för att egga massorna och få energi i valrörelsen. Ett desperat grepp, således.

Genom att själva hitta på vad motståndaren vill driva för politik tror de sig kunna måla upp den konflikt de längtar efter - välfärd mot skattesänkningar. Det kommer inte att fungera den här gången. Dels eftersom skattesänkningar inte alls har samma negativa klang som före Alliansens fyra år vid makten. Alliansen har redan genomfört historiska skattesänkningar och folk som arbetar har fått det bättre. Dels eftersom Socialdemokraternas konflikt bygger på varm luft. Det blir svårt att driva denna lögn i hamn ända till valdagen. Fredrik Reinfeldt kommer att avkräva bevis från Mona Sahlin.

Samtidigt kan vi notera ett anmärkningsvärt opinionslyft för Alliansen i den senaste Sifomätningen. För första gången på evigheter får regeringsblocket egen majoritet. Noterbart är att Moderaterna fortfarande är största parti, att samtliga borgerliga partier tycks lämna fyraprocentsspärren bakom sig, att Folkpartiet fortsatt har rätt bra siffror samt att Miljöpartiet sjunker tillbaka. Det sistnämnda kan visa sig bli valvinnaren för Alliansen eftersom inget tyder på något lyft för vare sig Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet.

Trots att förändringarna är inom felmarginalen sätter en sådan här mätning humöret för dagen och gör det lite lättare att stiga upp för Alliansens valarbetare och en sovmorgon lite mer lockande för de rödgrönas dito.

lördag 21 augusti 2010

Inga spärrar

Vänsterpartiet vill ta bort spärrarna i Stockholms tunnelbana. Det sparar tid för resenärerna, tror de. Som om spärrarna fanns där för att vi går för snabbt i tunnelbanan. Spärrarna är inga väghinder!

De finns där för att människor annars struntar i att betala. De struntar i att betala även om det finns spärrar i de fall det går att klättra över dem. Därför har SL börjat installera spärrar som inte går att klättra över. Idén att var och en ska betala för den tjänst de använder är det sannolikt få rimliga människor som har något emot.

Förslaget är förstås ett led i visionen att kollektivtrafiken ska vara "gratis" (på samma sätt som förslaget att förbjuda vinst i friskolor är ett led i att få bort friskolorna hela och hållet eftersom ingen vill driva en verksamhet med förlust). "Gratis" betyder förstås att utgifterna läggs på skattsedeln i stället. Även vänsterpartisterna själva skulle behöva få lite spärrar installerade.

Guangzhous tunnelbana är både billig, bekväm och effektiv.
Dylika glasdörrar skulle vara något att tänka på i
Stockholms tunnelbana
efter alla olyckor och självmord.

Den där förbannade magkänslan

Jag sätter nästan morgonteet i halsen av skratt. Torsdagens stora nyhet i landet där vuxna människors sexuella relationer är en statsangelägenhet, de två socialdemokrater som misstänks för att ha köpt sig ett sexuellt möte, följdes snart upp av en granskning av "hur sexköpet gick till". Uj, rena thrillern!

Expressen
har till och med tagit sig tid att göra en karta som visar var de misstänkta tog ut pengar, var de drack öl och slutligen var sexet skulle ha ägt rum. Som vore det jämförbart med det spektakulära helikopterrånet. Eller ett mord, från planering till aktion! Expressen sprider ett löjets skimmer över sin egen rapportering. Tidningen parodierar sin egen verksamhet utan att själv märka det. Vilket är lite underhållande på sitt sätt.

I Sverige är det inte det rent juridiska straffet för sexköp som svider mest, det handlar i normalfall endast om böter (mig veterligen har ingen ännu dömts till fängelse enbart för sexköp). Det är den sociala domen som kommer efteråt, när omgivningen får veta att deras vän, bekant, arbetskamrat eller partikamrat har betalat för att ha frivilligt sex med en annan vuxen människa som är värst. Vid vilket annat bötesbrott sker en sådan häxjakt på människor?

Sexköpsfrågan befinner sig där narkotikafrågan var för kanske fem eller tio år sedan: i ett läge där det är omöjligt att debattera sakligt. Känslor tar överhanden. Myter dominerar föreställningarna om vad prostitution är, vilka sexköparna är och inte minst vilka sexsäljarna är. Det problematiska är att förutfattade meningar inte går att besegra enbart med sakliga argument. Försök att övertyga en sverigedemokrat om att partiets invandringspolitik bygger på myter, lögner och förutfattade meningar utan grund. Det går inte eftersom hela deras politik bygger på en magkänsla. Även försvaret av sexköpsförbudet bygger i hög grad på en magkänsla. Magkänslan säger att den som säljer sex gör det av desperation, att det är så otänkbart att sälja sex att den som gör förmodligen inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk (sexsäljaren är alltså narkotikamissbrukare) och att det även måste finnas någon annan förklaring till att personen i fråga sjunkit så lågt (sexsäljaren blev våldtagen av sin far som barn).

Ur detta perspektiv blir köparen av sexuella tjänster en hjärtlös och cynisk person med en förfärlig människosyn. Det argumenteras att det egentligen inte alls handlar om sex (eftersom sex är det där fina mellan sambos, förlovade och gifta) utan om ett slags utnyttjande. Sex mot betalning blir således alltid ett övergrepp enligt denna bisarra logik.

Självfallet har personer med denna inställning aldrig intresserat sig för att prata med vare sig sexsäljare eller sexköpare. De är rädda för svaren. De skulle aldrig komma på tanken att med ett öppet sinne intervjua de människor som är delaktiga i att köpa och sälja sexuella tjänster. De är inte intresserade av detta. De vill betrakta företeelsen utifrån, på tryggt avstånd, med sina egna glasögon och sin egen magkänsla som redskap. Då kan det inte bli annat än fel. Föga förvånande blir debatten lidande. Det krävs som bekant två för en givande debatt.

fredag 20 augusti 2010

Moralisternas seger

Dick Wase avsäger sig sin riksdagskandidatur för Piratpartiet. Detta efter att det blivit känt att han är sexliberal. Han gjorde misstaget att nämna orden "barn" och "sex" i samma mening utan att samtidigt skandera moralistiska slagord. Då är man ganska chanslös mot medierna. Dick har tidigare insett detta men trodde kanske att hans kandidatur i Piratpartiet inte skulle uppröra någon. Dick är en sann sexliberal som har kritiserat sexköpslagen (och den så kallade utvärderingen av lagen) skarpt och ifrågasatt moralismen bakom sexofobiska lagar. Givetvis var detta för bra för att inte snaskmedia skulle haka på.

I själva sakfrågan om barns sexualitet har Dick Wase helt rätt. Det är främst omgivningens moralpanik som skadar barnen. Inte nakenhet. Inte sexuell nyfikenhet. Inte ens med nödvändighet intergenerationellt sex. Nu förespråkar jag inte att vuxna ska kunna ha sex med barn hur som helst, men jag anser att vi bör avdramatisera sex och inte sätta fingret över munnen så fort saken kommer på tal och barn är närvarande. Barn är nyfikna. Förklara för dem i stället för att låta dem förstå att sex är något skamligt och fult. Låt dem själva utforska sina gränser. Detta handlar i grunden om värderingar och synen på föräldraskapet. En konkret politisk åtgärd vore dock att sänka den så kallade "byxmyndighetsåldern" från 15 till kanske 12 eller 13. Barn utvecklas tidigare i dag än när den ålderdomliga 15-årsgränsen sattes.

Tyvärr går utvecklingen i rakt motsatt riktning. I dag klassas nakenhet bland alla som är under 18 år som barnpornografi. Är det den pedofila läggningen man vill åt är det en smula underligt eftersom det då borde räcka med en 12-årsgräns. Pedofiler är intresserade av förpubertala barn, inte 17-åringar. Men så tänker inte lagstiftaren (som förmodligen inte ens är medveten om skillnaden mellan pedofili, hebefili och efebofili och knappast heller bryr sig). I takt med att synen på vilka som egentligen är barn och ej rent kroppsligt förändras, flyttas även gränsen för skam och skuld uppåt i åldrarna.

Hysterin kring barns sexualitet skapar onödiga tabun. Då får vi föräldrar som går i taket när deras sjuåriga dotter får en handskriven invit från en jämnårig pojke (som inget av barnen begriper), då får vi barnporrdomar mot personer som har serieteckningar hemma, då får vi poliser som stormar in och griper en mamma som tagit kort på när hon ammar sitt barn.

Det måste bli ett slut på detta. Det är inte personer som Dick Wase, som söker sans och balans i debatten, utan personer med nolltoleransideologi som vill tabubelägga vår sexualitet som är problemet.

torsdag 19 augusti 2010

Ingen opposition

Med en månad kvar till valet klargör Centerpartiet att de släpper integritetsfrågorna. Ingen är nog särskilt förvånad, Centern har varit tyst i dessa frågor ända sedan riksdagen baxade igenom FRA-lagen. Endast enstaka centerpartister har fortsatt att lyfta dem och försökt påverka. Heder åt dem. Men kommer de att stanna kvar i partiet?

Jag tycker fortfarande att Centerpartiet på många sätt är det enda borgerliga partiet i många frågor. Därför är det synd att partiet inte orkar bråka i så fundamentalt viktiga frågor som integritetsfrågorna. Kanske ligger en valtaktisk kalkylering bakom detta beslut. Frågan om personlig integritet kommer inte att vinna något val åt Centerpartiet. Det inser nog även de mest ivriga FRA- och IPRED-motståndare. Men det betyder mycket för ett partis profil att ta ställning även i jobbiga frågor, att våga bråka. Maud Olofsson skickar nu signalen att partiet hukar sig för Reinfeldt (ni vet han som anser att alla tjänar på att debatten lägger sig).

Att som Maud Olofsson endast säga att partiet värnar integriteten och sedan inte leva upp till dessa ord i handling leder förstås ingenvart. Kortsiktigt och valtaktiskt är det säkert rätt. Frågan om personlig integritet finns inte med på väljarnas radar och antalet personer som byter parti och går över till Piratpartiet på grund av detta är försvinnande litet. Bloggbävningen 2008 var ingen folklig proteströrelse. Frågan samlade visserligen människor från alla politiska läger, men för den genomsnittlige väljaren var den förmodligen rätt obegriplig. Och oviktig. Så illa är det faktiskt. Men långsiktigt gör sig Centern ovän med just den liberala väljargrupp som de flirtar med i andra frågor. Det går faktiskt att vara vän av arbetsmarknadsavregleringar och vän av personlig integritet samtidigt.

I min värld hör även den sexuella integriteten till hela integritetspaketet. Men inget borgerligt parti vill som bekant garantera oss vuxna människor full sexuell integritet och frihet. Och, bör nämnas, inte heller Piratpartiet.

Landet fåntratt

Jag har svårt att förstå detta ständiga tabu kring sex. I USA, porrens hemland, får man inte säga fula ord i TV. Då piper det och helst ska även munnen blurras så att man inte ser vilket elakt ord som uttalas. Men hårdporr går bra. Allt på sin plats, resoneras det nog.

I Sverige är vi rätt frispråkiga. Att säga "kuk" och "fitta" i TV är inget konstigt. Till och med TV-hallåor (är det inte ett rätt poänglöst yrke, förresten?) kan dra till med könsord ibland om de ska beskriva ett ungdomsprogram om sex eller en film. I vårt land är i stället pornografin tabu.

När jag var liten sparv fanns det porrtidningar på den lokala ICA-butiken. De stod längst upp i tidningshyllan, men jag minns att jag föreställde mig hur någon på butiken med generad uppsyn måste ha packat upp de där tidningarna och ställt dem i hyllan. Och hur någon, kanske mindre generad, person på byn måste ha köpt dem tillsammans med mjölken och tandkrämen. Och toarullen. Sedan försvann tidningarna från hyllan. Jag vet inte om det berodde på en förändrad policy hos ICA eller om det var något slags förändrad attityd i samhället som helhet. Att attityden har förändrats står dock klart.

1999 blev det förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Sedan dess har det kommit att betraktas som ett av de värsta brotten en människa kan begå. Justitieminister Beatrice Ask föreslog att misstänkta sexköpare skulle delges misstanke om brott i gredelina kuvert så att omgivningen, allra helst barnen, kunde bidra till ett socialt straff på hemmaplan. Staten skulle således bidra till ett skamstraff. Detta föreslog Ask för sexköp, inte för våldtäkt, ekonomisk brottslighet eller mord. Ett brott som i praktiken ger böter anses ha blivit så socialt stigmatiserande att omgivningens negativa reaktioner på brottet enligt ledande politiker ska verka avskräckande. Ett slags dubbel rättvisa, kanske.

I andra länder kan både män och kvinnor gå på strippklubbar, ta någon öl och ha trevligt. I Sverige kallas det "porrklubb" och anses vara ett tillhåll för folk med dålig människosyn. Till dessa hör uppenbarligen den socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan, som 1998 gick på klubben Chat Noir. Nu tar han bestämt avstånd från de två socialdemokratiska politiker som togs på bar gärning av polis när de hade trevligt med två sexsäljare. I vanlig ordning står de politiskt korrekta i kö för att ta avstånd. Tänk vad sex kan vara intressant, tänk vad lite sex kan uppröra! Jag förstår verkligen inte upprördheten mot att vuxna människor gör saker tillsammans på frivillig väg.

Kampen mot det orena sexet har gjort Sverige till ett sexfientligt samhälle. Den så kallade utvärderingen av sexköpslagen (beställningsjobbet) banar väg för fortsatt intolerans. Trots att vi gärna pratar vitt och brett om sex är det fortfarande endast sexet på rätt villkor, på rätt sätt och mellan rätt människor som är accepterat. Sverige har fanimej blivit snöpt.

onsdag 18 augusti 2010

Terrakottakrigarna till Stockholm


På lördag öppnar Östasiatiska museets utställning där några soldater ur den berömda terrakottaarmén (bīng​mǎ​yǒng, 兵马俑) ingår.

Jag såg armén på plats utanför Xi'an för tre år sedan. Den är verkligen imponerande att skåda, trots att långt ifrån alla krigare är framgrävda. Qin Shi Huangdis grav är dessutom helt outgrävd. Ingen vet vad som finns där inne annat än att det är ett stort valv med ovanligt höga nivåer av kvicksilver. Kanske väntar en ännu större arkeologisk sensation inne i själva gravkammaren, men kineserna vägrar att gräva ut den. Tills vidare får vi därför nöja oss med att fantisera.

Biljetter till utställningen kan bokas här. Den har öppet till den 16 januari, men passa på att se den så snart som möjligt. Ju närmare jul vi kommer, desto snabbare brukar tiden rinna iväg...

Terrakottasoldaterna ska förstås helst ses i sin prakt på plats
i Xi'an. Men för den som inte har möjlighet till det kan säkert
utställningen på Östasiatiska museet vara intressant.

En ensam maskros

De flesta partier prioriterar jobben i valrörelsen. Det är också den enskilda fråga som ligger topp tre bland väljarna, ung som gammal, fattig som rik. Moderaterna slänger fram ett tremiljarderspaket i arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att ytterligare visa att regeringen tar frågan på allvar.

Men detta är inget för Miljöpartiet. För dem är klimatet viktigast. Socialdemokraterna måste ha satt Konsumkaffet i halsen när deras samarbetsparti rangordnade valets viktigaste frågor. Å andra sidan är det inte förvånande att ett parti som vill ge folk betalt för att vara lediga och i grunden är tillväxtkritiskt inte prioriterar jobbfrågan utan hellre vill flumma ut i en politik som ska kontrollera klimatet.

Splittringarna inom det rödgröna lägret är så pass stora att de nog gör bäst i att skriva ett väldigt kort gemensamt valmanifest...

tisdag 17 augusti 2010

"Jan Guillou ska döpa om sig till Ego Boy..."

På måndag återvänder Fångarna på fortet i TV4. Det är väl så där lagom intressant. Desto roligare är att mitt favorithumorprogram Time Out kommer tillbaka med nya avsnitt! På måndag kväll smäller det!

Pubertetsvänstern

Den 28 augusti är det "heterohatets dag" då Göteborgs Queerinstitut ska protestera mot heterosamhället, kapitalismen, patriarkatet, Alliansen och säkert Bingolotto också.

Det är lite svårt att tro att detta verkligen är på allvar. Det är både för bisarrt och självmålsaktigt för att vara seriöst menat. Alternativt är det fjortisar som ligger bakom spektaklet. Förutom att informera om sitt budskap vill Göteborgs Queerinstitut (skattefinansierat?) inrätta särskilda heterofria zoner. Det är lite oklart vad det betyder konkret, men byt ut "hetero" mot "jude" och du förstår säkert galenskapen.

Göteborgs Queerinstitut, om det nu verkligen finns på riktigt, är en samling fåntrattar som bäst kan beskrivas som sekteristisk pubertetsvänster. De vill inte "liberal tolerans", de vill "revolution!". Och så vidare. De är också okunniga. Antagandet att "alla som röstar på Alliansen är straighta" stämmer inte så värst bra när Alliansen är den första svenska regering som haft en öppet homosexuell minister.

Fjortisarna vill "störta heterosamhället i gruset". Men jag kan inte påstå att jag som heterosexuell känner mig särskilt orolig...

måndag 16 augusti 2010

Ja, vad var det vi sa...

I Texas har en mamma delgivits misstanke om barnpornografibrott efter att ha lämnat in bilder på framkallning, bilder på vilka hon ammar sitt barn. "Misstänkt", tyckte mannen i fotobutiken. Polisen höll med, stormade in i huset och hade med sig en socialarbetare för att ta kvinnans barn.

"Om du hade sett bilderna, hade du förstått vad jag menar", säger den ansvarige polisen. Problemet är förstås att ingen utomstående får granska bilderna. Vad tusan som helst kan komma att klassas som barnpornografi utan att vi vet varför. När får vi ett liknande fall i Sverige?

Jag tror jag får stroke snart...

Hellre en butler på Odenplan än en piga på Östermalm?

Socialdemokraterna är på väg att bli ett allt mer förvirrat och svårbegripligt parti. Tidigare visste man som väljare var man hade dem. De gillade höga skatter för de höga skatternas skull. Skattesänkningar kom inte på tal. Nu går de, i praktiken, till val på att acceptera lejonparten av Alliansens, enligt SAP självt, orättvisa skattesänkningar som främst gynnar de som har mest. Partiet går dessutom till val på att ytterligare sänka skatten för pensionärerna. Fredrik Reinfeldt har en poäng när han retoriskt frågar vilket parti som folk litar mest på när det gäller att genomföra skattesänkningar i Sverige. S eller M?

Socialdemokraterna i Stockholm går till val på att underlätta bland annat tvätt och matinköp åt stressade och upptagna stockholmare. I sak är det inget fel i att upplåta lokaler i exempelvis tunnelbanan åt privata företag för att serva personer till och från arbetet med olika tjänster. Det är egentligen bättre än att med skattepengar subventionera vissa enskilda branscher bara för att "skapa jobb" (var det inte lite så man resonerade i Sovjetunionen och Kina förr i tiden?).

Men samtidigt går det lite på tvärs med Socialdemokraternas egen inställning till vad som är lämpligt och inte lämpligt att anlita företag för. Ombyggnationer i hemmet är helt OK. Städning är det tydligen inte. Nu är plötsligt kemtvätt OK. Det är lite komplicerat att som väljare hitta någon sorts logik i dessa olika ställningstaganden. Jag är rädd för att den som söker logik inte kommer att hitta någon. De olika utspelen är lika ologiska som att Socialdemokraterna i alla år har motsatt sig, och fortfarande motsätter sig, ett tillgängligare apotek när de nu tar exemplet "hämta barnens mediciner från apoteket" som en av många stressfaktorer i vardagen.

Om man ska använda Socialdemokraternas egen retorik mot olika hushållsnära tjänster, blir tonen som bekant en annan. Då är det bestämt dags att inrätta en butlerköpslag. Man ska inte kunna köpa människor på detta sätt. Folk ska sköta sin egen tvätt, inte köpa tjänsten av någon annan. Kampen mot människohandeln måste intensifieras! Det är framför allt kvinnor, nej flickor (små barn!) som kommer att stryka den tvätt du lämnar in vid tunnelbanestationen.

Sedan kan jag i mitt stilla sinne undra vilka som är så förbaskat upptagna att de inte hinner handla upp all mat på helgen eller någon annan ledig dag efter arbetstid (många mataffärer har öppet till 22) eller ens sköta tvätten åt sig själv. Men visst, service i tunnelbanan för den som vill - varför inte?

söndag 15 augusti 2010

LO:s sandlådekampanj

Att LO är socialdemokratins främsta bundsförvant är inget nytt. Så har det sett ut i evinnerliga tider. Förbundet pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraterna och under ett valår är det förstås extra allt som gäller.

Detta sker i val efter val trots att andelen LO-medlemmar som röstar på Socialdemokraterna sjunker. Det är drygt hälften nu, sannolikt ännu färre i framtiden om Moderaterna lyckas med sin avsikt att ragga gamla S-trogna LO-medlemmar. De 25 procent av medlemmarna som röstar på Alliansen kan inte vara helt nöjda med att deras medlemsavgift går direkt in i Mona Sahlins kampanjkassa. När fackföreningsrörelse och politisk makt växer ihop uppstår ett uppenbart demokratiskt problem. Av detta skäl är en förlust för Socialdemokraterna den 19 september viktig (ur andra aspekter spelar den mindre roll). Ju färre LO-medlemmar som röstar på det gamla arbetarepartiet, desto svårare kommer det bli för LO att motivera sitt helhjärtade stöd till SAP i framtida val.

Det är intressant att Socialdemokraterna kan vara så lättkränkta när det kommer till de egna ledarna, minsta ont ord om Mona Sahlin får såväl partiets ledning som SSU att gå i taket. Politik ska handla om sak, inte person! vrålar de i falsett. Men när LO gör en kampanj som går ut på att förlöjliga Alliansens ledargestalter är kampanjen bara "tuff och elak". Ja, rent av "rak". Föreställ dig om Timbro hade gjort en liknande kampanj riktad mot Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. Sossarna hade blivit galna.

Jag tycker mig se en syn på motståndaren som gäller hela vänstern, från socialdemokrati och fackföreningsrörelse och ända ut till den extrema sektvänstern. Håna motståndarna, häckla dem, riv ned deras affischer. Bete dig hur du vill, motståndarens ondska motiverar det. Men var själv extremt lättkränkt om någon vågar kritisera dig.

Jokern

Ännu en dag, ännu en mätning. Alliansens leder fortsatt med dryga tre procent, men eftersom felmarginalen och ledningen närmast är identiska blir Sifos senaste opinionsundersökning en i raden av tämligen osäkra och lite meningslösa mätningar inför riksdagsvalet.

Noteras kan dock: Moderaternas höga siffror håller i sig. Socialdemokraternas låga likaså. Miljöpartiet håller på att falla tillbaka något från de tvåsiffriga drömsiffror de haft i vissa mätningar. De borgerliga småpartierna letar sig uppåt något, en vandring jag tror kommer att fortsätta när valrörelsen nu börjar på allvar. Och slutligen: avdelningen "övriga partier" är död. När Sverigedemokraterna nu särredovisas vet vi att gruppen övriga partier främst består av Fi och Piratpartiet, men enligt de senaste mätningarna har inget av partierna ens en procent av väljarstödet. Piratpartiets aktiva fortsätter att envisas med att opinionsinstituten inte når deras väljare. Men någon riksdagsplats lär det inte bli tal om. Gudrun Schyman drömmer om mellan fyra och tio procent för sitt radikalfeministiska spektakelparti men lär få nöja sig med ett resultat som ligger kring det från 2006, runt en halv procent.

Ett resultat hamnar i bakgrunden fullständigt: Sverigedemokraternas väljarstöd. I ännu en mätning klättrar de en bit över riksdagsspärren. Är deras siffror överskattade? Eller kanske tvärtom underskattade? Vad gör Sveriges etablerade partier om SD slår till med ett valresultat på 6 procent? SD är jokern i leken som ingen vill prata om just nu, men som alla säkert tänker på.

Känslan är att Alliansen har medvind med en dryg månad kvar till valdagen. Socialdemokraterna kommer att behöva ett fortsatt starkt miljöparti och en egen stark valspurt för att återvinna makten.

lördag 14 augusti 2010

Moderna pedofiler

Pedofilerna finns överallt på nätet. Och deras metoder för att komma i kontakt med barn blir allt mer sofistikerade.

Sorry, men klippet gick inte att bädda in.

fredag 13 augusti 2010

En mänskligare narkotikapolitik

I Alliansens narkotikapolitiska tunnel synes inget ljus. Borgerligheten tycks helt blockerad och oförmögen att över huvud taget tänka nya tankar så fort narkotika kommer på tal. Det är inte bara en trist och omogen hållning, det är en politik som kostar liv.

Alliansen vill spärra in människor som använder narkotika. Punkt. Utifrån denna hållning är det svårt att föra ett sansat samtal. Vänsterpartiet, å andra sidan, vill avskaffa konsumtionsförbudet, det förbud som ger polisen rätt att ta urinprover på människor för att se om de har olagliga substanser i sig. Det kissades friskt på Uppsala reggaefestival nyligen. Detta anses av somliga vara en kriminalisering av narkomanerna, inte endast av narkotikan. Vänsterpartiet vill bekämpa narkotikan, inte narkomanerna, skriver Alice Åström som svar till obersturmbannführer Beatrice Ask. Problemet är att även Vänsterpartiet hamnar lite fel.

Det är inte narkotikan i sig som ska bekämpas, lika lite som poker ska bekämpas för att undvika spelmissbruk. Det är orsakerna till varför vissa hamnar i ett missbruk som ska undersökas och bekämpas. Vi minns alla skräckhistorierna från skolan. Det är fullt begripligt att personer som hamnat i ett alkoholmissbruk med svåra personliga konsekvenser säger sig vilja förbjuda sprit. Det är inte svårt att förstå varför någon som missbrukat amfetamin i 20 år och fått svåra kroppsliga men anser att knark ska bekämpas. Men vi vet två saker som talar emot ett sådant hållningssätt: 1) Förbud eliminerar inte problem. 2) Den som av olika orsaker missbrukar, hittar alltid någon annan drog.

När det gäller kriget mot narkotikan klingar Carl Bildts bevingade ord tydligt: ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande! Enligt FN:s kommission mot narkotika, UNGASS, skulle världen bli drogfri 2008. Det gick... sådär. I dag rivs hela länder itu till följd av en misslyckad men ändock lika benhårt envis nolltoleranspolitik. På vilket annat område skulle ett sådant kapitalt misslyckande få fortgå? Det finns även en tydligt cynisk aspekt i västvärldens kamp mot narkotikan i exempelvis Sydamerika. Västliga stater och näringar tjänar multum på att exportera "vår" drog, alkoholen, som ersättare till de traditionella droger som brukas i andra kulturer.

Jag arbetar med alkohol- och narkotikamissbrukare. Jag har sett vilket helvete många skaffar sig när drogen blir viktigare än fru, man, barn, vänner, bostad och den egna kroppen. Hur missbruket föder kriminalitet, aggressioner och bidrar till kontrollförlust över den egna tillvaron. Missbruk kan se väldigt olika ut beroende på drog och person, men vägen ut är alltid den egna motivationen. Den som inte har bestämt sig kommer heller inte att bli kvitt sitt beroende. Det hävdas att över hälften av alla som blir drogfria blir det utan någon specifik behandling. De bestämmer sig, helt enkelt. Många behöver nå botten innan de kommer fram till det beslutet. Andra klarar sig bättre. En reflektion efter alla samtal med klienter av alla åldrar är att ingen bara "halkar dit" i ett missbruk. Det finns, vågar jag påstå, väldigt ofta en dysfunktionell familj i bakgrunden. Det finns orsaker till att personen inte bara drack lagom som alla andra eller bara testade droger då och då som alla andra utan faktiskt förlorade kontrollen över sin konsumtion. Det är orsakerna som måste diskuteras i varje enskilt fall.

Jag vill att den svenska narkotikapolitiken ändras i grunden. Det första steget är att anta ett skademinimeringsperspektiv, likt det vi har på det alkoholpolitiska området i Sverige. Det perspektivet har mycket att tillföra den fossil som kallas svensk narkotikapolitik och skulle öppna upp för en mer verklighetsförankrad syn på droganvändning och synliggöra skillnaderna mellan bruk och missbruk. Vilket är centralt. Att Vänsterpartiet vill avskaffa förbudet mot eget bruk och i stället rikta resurserna mot att förbättra hjälpen till missbrukare är utmärkt. Det finns i dag enorma brister inom både socialtjänst och behandlingsverksamhet och mycket har sin grund i den oerhört föråldrade synen på vad narkotika är.

Ingen kan få någon annan att fatta beslutet att sluta missbruka. Men samhället kan stå redo med professionalism, stöd och en hjälpande hand i stället för en batong och handfängsel när den enskilde vill ha hjälp. Den som använder droger ansvarsfullt ska inte behöva bli ett fall för vare sig socialtjänst eller rättsväsende. Sverige har en lång väg att vandra innan vi når dit, men Vänsterpartiets narkotikapolitiska utspel är ett stort steg i rätt riktning.

Den borgerliga batongpolitiken leder ingenvart.

torsdag 12 augusti 2010

"De flesta av våra kungar har varit män"

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har ifrågasatt varför Mao Zedong står, eller snarare sitter, staty utanför Västertorpsbadet. Där har han suttit ända sedan 1976, året den kinesiske ledaren avled. Sjöstedt anser att en skylt som förklarar Maos gärningar är på sin plats.

Jag instämmer i det tveksamma i att ha en staty föreställande Mao Zedong i Sverige. Det finns egentligen ingen anledning. Skulptören Pye Engström hävdar dock att konst handlar om att provocera, vilket är sant. Men jag tvivlar på att hon skulle tycka att det vore lika OK att sätta upp en staty av Heinrich Himmler någonstans (när en klätterklippa i Järfälla döps till Himmler blir det liv i luckan). Därmed faller argumentet om provokation platt. Det roliga är att statyn över huvud taget inte liknar Mao utan snarare påminner om en fetlagd Fredrik Reinfeldt.

Madeleine Sjöstedt anser också att Stockholm har alldeles för många manliga statyer. Hälften av befolkningen är ju kvinnor och bör således representeras proportionerligt. I ABC visar hon ändå viss förståelse för den manliga dominansen bland statyerna då många som bekant avbildar kungligheter. Sjöstedt konstaterar kärnfullt: "De flesta av våra kungar har varit män." Gissningsvis.

Gubben i mitten ska föreställa Mao, sägs det.

Socialmoderaterna

Svensk valrörelse handlar fortfarande i nådens år 2010 om valaffischer och valstugor med kaffe och bulle och knappt ätbara karameller. Redan nu, en dryg månad före valet, syns valaffischer på reklampelare och busshållplatser. Folkpartiets affischer är precis som vanligt tydliga men lite stela. Jag tror på tydlighet, ja eller nej till saker. Inte långa texter (men känns inte "ja till Europa" lite väl 1995?).

Moderaterna är, som vanligt kan tilläggas, en tråkigare historia. Visserligen har jag inte sett någon kandidat låta sig fotograferas med en knarkhund ännu, men partiets budskap på affischerna inför valet känns väldigt lite borgerlighet. Och väldigt mycket sosse. Moderaterna tar med bestämdhet avstånd från frihetsbudskapen, nu är det "Tillsammans", "Trygghet" och "Föregångsland" som gäller. Begreppen hade lika gärna kunnat vara Göran Perssons paroll i valet för fyra år sedan. Det är givetvis ingen slump. Nya Moderaterna sticker inte under stol med att de är ute efter Socialdemokraternas roll som "samhällsbärande" parti och därmed Socialdemokraternas väljare.

Jag vill inte vara någon dysterkvist. Allt är inte dåligt. Budskapet är trots allt inte skrivet med kaviar den här gången och ingen uppmanas heller att rösta på sin frisör. Även det nya arbetarpartiet gör framsteg, minsann.

Jo'rå så att...

Morgondagens Internet

Internet är något oerhört fantastiskt. Det har förändrat allas våra liv - mer eller mindre och på olika sätt. Allt från pensionären som inte behöver gå till banken längre för att betala sina räkningar utan kan sköta allt från vardagsrummet till 25-åringen som har själva sin sysselsättning tack vare nätet. Om någon skulle resa i tiden från 1985 och hamna i vår tid skulle det vara svårt att förklara vad Internet egentligen är och hur det fungerar. Däremot skulle det vara lätt att berätta om vilka nya möjligheter det har öppnat upp och vad det har betytt för oss i våra vardagliga liv.

Som partipolitiskt aktiv skrev jag insändare. Massor av insändare. Lokalposten publicerade dem alla (de var förmodligen glada att få insändare som inte handlade om elaka stockholmare eller folk som borde plocka upp efter sina hundar). Ibland fyllde insändarna hela sidor i tidningen - vilket i dag framstår som rätt obegripligt. Östersunds-Posten var, och är, förstås en liten tidning. Att nå ut till en större publik genom publicering på exempelvis DN Debatt är betydligt svårare. Där släpps inte vem som helst in, oavsett hur angelägen och välskriven artikeln är. Tidningen kan ge tusan i att publicera och efter några dagar kan det vara för sent. Med bloggar har vi inte längre detta problem. Vi behöver inte begära någons tillstånd, vi kan publicera ändå.

Detta har gjort vår värld mer demokratisk. Vem som helst med skrivförmåga kan publicera vad som helst på en egen blogg när som helst. Anonymt. Denna frihet är hotad av politiker som vill att bloggare registreras. Marianne Mikkos förslag visar på två saker: dels att många politiker fortfarande inte förstår vad en blogg är, dels att de vill ha kontroll. Dessa hänger naturligtvis ihop. I politikerns värld är ett fritt Internet något obehagligt, en hal tvål de förtvivlat försöker få grepp om.

Internet skulle ta död på boken, filmen och musiken, sades det. Nu köper vi böcker via Internet. Vi köper filmer och får dem levererade direkt till datorn eller i brevlådan nästa dag. Vi köper musik och kan lyssna på den omedelbart. Internet är inget hot, det erbjuder utveckling av marknader för den som bara ha förmåga att tänka kreativt och se bortom gamla förlegade affärsmodeller. Internet knyter också samman världsdelar. En man i Sverige kan hitta sitt livs kärlek i Asien, en kvinna i Ryssland kan hitta sitt livs kärlek i Kanada. Det hade varit praktiskt taget omöjligt utan att lägga tiotusentals kronor på flygresor för bara 15 år sedan. Nu kan vi kommunicera gratis, lära av varandras kulturer och ha kul längs vägen. Internet är världens bästa informationskälla eftersom människor från världens alla hörn finns representerade. Har du ett problem med datorn, spisen, luftkonditioneringen eller frugan kan du ge dig tusan på att det finns ett forum där just dessa frågor diskuteras och där det finns en kunnig själ som erbjuder tips.

Ett fritt Internet har också gett oss YouTube, en fantastisk källa till information och kultur. Allt från konsumentupplysning i alla unbox-filmer av nya produkter till satir, minnesvärda sportögonblick, musikremixar, föreläsningar, avslöjade statliga övergrepp, rena obegripligheter och mycket, mycket mer. Bara fantasin sätter egentligen gränserna för vad som är möjligt att publicera.

Nu hotas emellertid denna fantastiska, världsomspännande uppfinning av politiker och storföretag - de som vill upphäva nätneutraliteten och tvinga in oss i ett nät i vilket de bestämmer spelreglerna. Det vi riskerar att få är således ett kinesiskt Internet där staten bestämmer vad som är OK och inte - ett statligt kontrollerat intranät är många politikers våta dröm. Kampen mot barnpornografi riskerar att leda i den riktningen ty i stort sett vilken inskränkning som helst kan med lite ansträngning motiveras utifrån att barn måste skyddas och värnas. Pornografi, våldsamma filmer och spel, pokersajter, politiskt inkorrekta bloggar och hemsidor. Även här sätter egentligen bara fantasin gränserna och den varan har politiker som vill reglera dessvärre gott om.

Vissa politiker vill ge sken av att de förstår integritets- och frihetsaspekterna när friheten på nätet diskuteras, men de vill fortfarande ha inskränkningar. För barnens skull. Då har de i själva verket inte förstått någonting. Varken om nätets dynamik och funktion eller vilken enorm skada ett statligt kontrollerat nät skulle få på samhälls- och idéutvecklingen i stort.

Min största farhåga är att vi om tio år nostalgiskt kommer att titta tillbaka på den tid då vi hade ett någorlunda fritt Internet, där vi kunde besöka vilka sidor vi ville, blogga om det vi ville anonymt och slippa självcensurera oss själva. I den här fajten är det nämligen långt ifrån säkert att de goda krafterna kommer att segra.

Internet är kärlek.

Bara början

DN har anmälts för barnpornografibrott för att ha illustrerat en artikel om den barnporrdömde mangaöversättaren med just olagliga bilder.

Det är så här det kommer att bli. Anmälan mot tidningen belyser åter igen hur idiotisk barnporrlagen är och vilka skeva konsekvenser den kommer att få. Men något politiskt intresse att ändra den verkar inte finnas. Ingen vågar ta i frågan av rädsla för att få något slemmigt på fingrarna.

Denna korkade lag borde ersättas av en bättre barnporrlag. Upphör med filtrering av Internet. Bekämpa de verkliga övergreppen i stället för att förbjuda människor att inneha och titta på information. Om det nu var barnen som skulle skyddas...

tisdag 10 augusti 2010

Frihetsfrontens sommarseminarium 2010 - anmälan!

Nu är det hög tid att anmäla sig, om man vill vara med på Frihetsfrontens sommarseminarium!

Bokade talare är:

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet och bloggare

Aaron Israelson, chefredaktör på Nyheter24.se

Bruno Kaufmann, schweizisk statsvetare och journalist

Louise Persson, libertarian och indvidualistfeminist, författare till boken Klassisk feminism

Calle Rehbinder, fotograf, konstnär, tantralärare, sexliberal, riksdagskandidat för Piratpartiet

Lars Vilks, konstnär, konstkritiker, filosofie doktor i konstvetenskap, författare och debattör

Bokning av ytterligare talare pågår och vi kommer fortlöpande sända ut information.

I år hålls seminariet den 20-22 augusti (fredag eftermiddag - söndag lunch) på en kursgård norr om Norrtälje, ca 10 mil norr om Stockholm.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor. Det brukar bli sena nätter och många intressanta diskussioner...

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 690 kr för studerande och 890 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt Forum. Ange e-postadress för utskick av praktisk information inför seminariet, såsom vägbeskrivning. Mat och husrum är inkluderat i priset.

De flesta seminarier tidigare år har varit fulltecknade så för att försäkra dig om en plats bör du betala i god tid.

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Har du frågor, kontakta mats.sylvan@telia.com

Rödgrön "jobbpolitik"?

Den rödgröna oppositionen lovar att satsa på småföretagen om de vinner valet. Tillåt oss tvivla på ärligheten i detta löfte.

Det beror förstås på vad man menar med "satsa". Att tvinga in företagare i bidragsfällor är säkert också ett sätt att "satsa" i de rödgrönas värld. De lär knappast ha någon som helst avsikt att gallra i regeldjungeln, att ta bort las, att underlätta etableringar i många branscher eller att sänka skatterna på arbete. De rödgröna partierna vill helst återinföra de monopol som Alliansen, förtjänstfullt, avskaffat. Dit hör både apoteksmonopolet och monopolet på bilbesiktningar. Även detta vittnar om en mycket förlegad syn på marknaden. Tillgänglighet och kundservice har ingen plats i de rödgrönas vision.

Vänsterpartierna anser inte att en reglerad arbetsmarknad utgör något hinder för företagande utan är en garant för anställningstryggheten. Därmed stänger de även dörren till många av de som står utanför arbetsmarknaden i dag. Det är en synnerligen kontraproduktiv politik på fler sätt. Den försvårar både företagande och marginaliserade gruppers inträde på arbetsmarknaden.

Dessutom bör nämnas att de rödgröna redan har en brant uppförsbacke i sitt försök att övertyga väljarna om att deras jobbpolitik skulle vara mer attraktiv än Alliansens. Om höstens val handlar om jobben kommer oppositionen att förlora.

måndag 9 augusti 2010

På ostfronten intet nytt

En kvinna har anmält en ostreklam för att vara sexistisk. "Smaken sitter i hålen" blev tydligen för mycket för henne.

Det är verkligen inte första gången vi får läsa om sådant här trams. Det som irriterar är inte främst att det finns så pantade människor i vårt land med så mycket fritid att de tar sig tid att anmäla en ostreklam. Det som irriterar mest är att det sitter folk som mot betalning går igenom sådana här anmälningar och dessutom lägger näsan i blöt om hur reklamen för olika produkter får se ut.

Lägg ned Konsumentombudsmannen omedelbart, tack.

Rena rama porren.