En mänskligare narkotikapolitik

I Alliansens narkotikapolitiska tunnel synes inget ljus. Borgerligheten tycks helt blockerad och oförmögen att över huvud taget tänka nya tankar så fort narkotika kommer på tal. Det är inte bara en trist och omogen hållning, det är en politik som kostar liv.

Alliansen vill spärra in människor som använder narkotika. Punkt. Utifrån denna hållning är det svårt att föra ett sansat samtal. Vänsterpartiet, å andra sidan, vill avskaffa konsumtionsförbudet, det förbud som ger polisen rätt att ta urinprover på människor för att se om de har olagliga substanser i sig. Det kissades friskt på Uppsala reggaefestival nyligen. Detta anses av somliga vara en kriminalisering av narkomanerna, inte endast av narkotikan. Vänsterpartiet vill bekämpa narkotikan, inte narkomanerna, skriver Alice Åström som svar till obersturmbannführer Beatrice Ask. Problemet är att även Vänsterpartiet hamnar lite fel.

Det är inte narkotikan i sig som ska bekämpas, lika lite som poker ska bekämpas för att undvika spelmissbruk. Det är orsakerna till varför vissa hamnar i ett missbruk som ska undersökas och bekämpas. Vi minns alla skräckhistorierna från skolan. Det är fullt begripligt att personer som hamnat i ett alkoholmissbruk med svåra personliga konsekvenser säger sig vilja förbjuda sprit. Det är inte svårt att förstå varför någon som missbrukat amfetamin i 20 år och fått svåra kroppsliga men anser att knark ska bekämpas. Men vi vet två saker som talar emot ett sådant hållningssätt: 1) Förbud eliminerar inte problem. 2) Den som av olika orsaker missbrukar, hittar alltid någon annan drog.

När det gäller kriget mot narkotikan klingar Carl Bildts bevingade ord tydligt: ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande! Enligt FN:s kommission mot narkotika, UNGASS, skulle världen bli drogfri 2008. Det gick... sådär. I dag rivs hela länder itu till följd av en misslyckad men ändock lika benhårt envis nolltoleranspolitik. På vilket annat område skulle ett sådant kapitalt misslyckande få fortgå? Det finns även en tydligt cynisk aspekt i västvärldens kamp mot narkotikan i exempelvis Sydamerika. Västliga stater och näringar tjänar multum på att exportera "vår" drog, alkoholen, som ersättare till de traditionella droger som brukas i andra kulturer.

Jag arbetar med alkohol- och narkotikamissbrukare. Jag har sett vilket helvete många skaffar sig när drogen blir viktigare än fru, man, barn, vänner, bostad och den egna kroppen. Hur missbruket föder kriminalitet, aggressioner och bidrar till kontrollförlust över den egna tillvaron. Missbruk kan se väldigt olika ut beroende på drog och person, men vägen ut är alltid den egna motivationen. Den som inte har bestämt sig kommer heller inte att bli kvitt sitt beroende. Det hävdas att över hälften av alla som blir drogfria blir det utan någon specifik behandling. De bestämmer sig, helt enkelt. Många behöver nå botten innan de kommer fram till det beslutet. Andra klarar sig bättre. En reflektion efter alla samtal med klienter av alla åldrar är att ingen bara "halkar dit" i ett missbruk. Det finns, vågar jag påstå, väldigt ofta en dysfunktionell familj i bakgrunden. Det finns orsaker till att personen inte bara drack lagom som alla andra eller bara testade droger då och då som alla andra utan faktiskt förlorade kontrollen över sin konsumtion. Det är orsakerna som måste diskuteras i varje enskilt fall.

Jag vill att den svenska narkotikapolitiken ändras i grunden. Det första steget är att anta ett skademinimeringsperspektiv, likt det vi har på det alkoholpolitiska området i Sverige. Det perspektivet har mycket att tillföra den fossil som kallas svensk narkotikapolitik och skulle öppna upp för en mer verklighetsförankrad syn på droganvändning och synliggöra skillnaderna mellan bruk och missbruk. Vilket är centralt. Att Vänsterpartiet vill avskaffa förbudet mot eget bruk och i stället rikta resurserna mot att förbättra hjälpen till missbrukare är utmärkt. Det finns i dag enorma brister inom både socialtjänst och behandlingsverksamhet och mycket har sin grund i den oerhört föråldrade synen på vad narkotika är.

Ingen kan få någon annan att fatta beslutet att sluta missbruka. Men samhället kan stå redo med professionalism, stöd och en hjälpande hand i stället för en batong och handfängsel när den enskilde vill ha hjälp. Den som använder droger ansvarsfullt ska inte behöva bli ett fall för vare sig socialtjänst eller rättsväsende. Sverige har en lång väg att vandra innan vi når dit, men Vänsterpartiets narkotikapolitiska utspel är ett stort steg i rätt riktning.

Den borgerliga batongpolitiken leder ingenvart.