Den där förbannade magkänslan

Jag sätter nästan morgonteet i halsen av skratt. Torsdagens stora nyhet i landet där vuxna människors sexuella relationer är en statsangelägenhet, de två socialdemokrater som misstänks för att ha köpt sig ett sexuellt möte, följdes snart upp av en granskning av "hur sexköpet gick till". Uj, rena thrillern!

Expressen har till och med tagit sig tid att göra en karta som visar var de misstänkta tog ut pengar, var de drack öl och slutligen var sexet skulle ha ägt rum. Som vore det jämförbart med det spektakulära helikopterrånet. Eller ett mord, från planering till aktion! Expressen sprider ett löjets skimmer över sin egen rapportering. Tidningen parodierar sin egen verksamhet utan att själv märka det. Vilket är lite underhållande på sitt sätt.

I Sverige är det inte det rent juridiska straffet för sexköp som svider mest, det handlar i normalfall endast om böter (mig veterligen har ingen ännu dömts till fängelse enbart för sexköp). Det är den sociala domen som kommer efteråt, när omgivningen får veta att deras vän, bekant, arbetskamrat eller partikamrat har betalat för att ha frivilligt sex med en annan vuxen människa som är värst. Vid vilket annat bötesbrott sker en sådan häxjakt på människor?

Sexköpsfrågan befinner sig där narkotikafrågan var för kanske fem eller tio år sedan: i ett läge där det är omöjligt att debattera sakligt. Känslor tar överhanden. Myter dominerar föreställningarna om vad prostitution är, vilka sexköparna är och inte minst vilka sexsäljarna är. Det problematiska är att förutfattade meningar inte går att besegra enbart med sakliga argument. Försök att övertyga en sverigedemokrat om att partiets invandringspolitik bygger på myter, lögner och förutfattade meningar utan grund. Det går inte eftersom hela deras politik bygger på en magkänsla. Även försvaret av sexköpsförbudet bygger i hög grad på en magkänsla. Magkänslan säger att den som säljer sex gör det av desperation, att det är så otänkbart att sälja sex att den som gör förmodligen inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk (sexsäljaren är alltså narkotikamissbrukare) och att det även måste finnas någon annan förklaring till att personen i fråga sjunkit så lågt (sexsäljaren blev våldtagen av sin far som barn).

Ur detta perspektiv blir köparen av sexuella tjänster en hjärtlös och cynisk person med en förfärlig människosyn. Det argumenteras att det egentligen inte alls handlar om sex (eftersom sex är det där fina mellan sambos, förlovade och gifta) utan om ett slags utnyttjande. Sex mot betalning blir således alltid ett övergrepp enligt denna bisarra logik.

Självfallet har personer med denna inställning aldrig intresserat sig för att prata med vare sig sexsäljare eller sexköpare. De är rädda för svaren. De skulle aldrig komma på tanken att med ett öppet sinne intervjua de människor som är delaktiga i att köpa och sälja sexuella tjänster. De är inte intresserade av detta. De vill betrakta företeelsen utifrån, på tryggt avstånd, med sina egna glasögon och sin egen magkänsla som redskap. Då kan det inte bli annat än fel. Föga förvånande blir debatten lidande. Det krävs som bekant två för en givande debatt.