Först "Dom rödgröna". Och nu "S we can" (som inte bara är ett pinsamt försöka att verka lite sådär käckt Obama utan lika gärna skulle kunna utläsas "Swecan", den svenska cannabisorganisationen).
Socialdemokraterna behöver verkligen anlita en vettig PR-byrå...
lördag 31 januari 2009
"Ingo" till minne
Sverige har haft det inte många andra europeiska länder har haft: en riktig världsmästare i tungviktsboxning. Men boxningen är inte lika "fin" som andra sporter. Ingemar "Ingo" Johanssons titelmatch sändes inte i svensk radio utan kunde lyssnas på genom Radio Luxemburg, något bland annat min far vittnade om. Att "Ingo" förlorade de båda efterföljande mötena med Floyd Patterson spelade liksom ingen roll. Han hade redan skrivit in sig i idrottshistorien.
Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som "Ingo", sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter "Ingo" lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar - det finns ingen riktig mästare - så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.
"Ingos" prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.
Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu...
Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.
Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som "Ingo", sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter "Ingo" lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar - det finns ingen riktig mästare - så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.
"Ingos" prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.
Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu...
Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.fredag 30 januari 2009
Nu är det moderaterna kvar
Kristdemokraterna vänder i kärnkraftsfrågan och vill nu slopa förbudet mot att bygga nya reaktorer, något Naturskyddsföreningen kallar ett "klimatsvek" (blev klimatet ledset?).
Partiet gör därmed gemensam sak med folkpartiet när det gäller en framtida utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Det är glädjande och mycket välkommet. Återstår då ett tydligt ställningstagande från moderaterna. Och så har vi centern kvar, som nog ingen riktigt vet var de står för tillfället.
Men nyckeln finns inte hos centern utan hos moderaterna. Enligt Reinfeldt fungerar allianssamarbetet på så vis att tre betvingar den fjärde. Om bara moderaterna kunde sluta sig till folkpartiets och kristdemokraternas linje skulle alltså centerpartiets kärnkraftsmotstånd kunna tvingas åt sidan och Sverige få en ansvarsfull energipolitik i framtiden. Om bara...
Partiet gör därmed gemensam sak med folkpartiet när det gäller en framtida utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Det är glädjande och mycket välkommet. Återstår då ett tydligt ställningstagande från moderaterna. Och så har vi centern kvar, som nog ingen riktigt vet var de står för tillfället.
Men nyckeln finns inte hos centern utan hos moderaterna. Enligt Reinfeldt fungerar allianssamarbetet på så vis att tre betvingar den fjärde. Om bara moderaterna kunde sluta sig till folkpartiets och kristdemokraternas linje skulle alltså centerpartiets kärnkraftsmotstånd kunna tvingas åt sidan och Sverige få en ansvarsfull energipolitik i framtiden. Om bara...
Svineri
En man har hängts ut på sexbrottssajten Sexbrott.com såsom dömd för våldtäkt. Men domen var förfalskad. Någon har uppenbarligen velat "skämta", eller i värsta fall orsaka stort lidande, för mannen och hans anhöriga genom att förfalska domen och skicka den till de törstiga gamarna på sexbrottssajten.
För det första begriper jag inte vad en dylik sajt har för existensberättigande över huvud taget. Människor som är dömda för brott ska efter avtjänat straff få möjlighet att återvända till vardagen igen utan att behöva utstå föraktfulla blickar, utan att trakasseras eller hotas. För det är just det en sajt som Sexbrott.com manar till. Indirekt. Vem är annars intresserad av vem som har begått vilket brott? För att föra en allmän kriminalpolitisk diskussion behöver vi inte veta vem som har begått ett särskilt brott, vad gärningsmannen har för personnummer och var han bor. Sådana här sajter manar bara till att skapa lynchstämning och "folklig rättvisa", något vi bör betacka oss för.
Sajten har dessutom ett patetiskt forum där enskilda domar diskuteras (även om begreppet "diskutera" kanske är en överdrift i detta fall). Nu ber de ansvariga den drabbade "hemskt mycket om ursäkt". Men det duger naturligtvis inte. Ett dylikt svineri är fullständigt oacceptabelt och lär få ett rättsligt efterspel.
För det första begriper jag inte vad en dylik sajt har för existensberättigande över huvud taget. Människor som är dömda för brott ska efter avtjänat straff få möjlighet att återvända till vardagen igen utan att behöva utstå föraktfulla blickar, utan att trakasseras eller hotas. För det är just det en sajt som Sexbrott.com manar till. Indirekt. Vem är annars intresserad av vem som har begått vilket brott? För att föra en allmän kriminalpolitisk diskussion behöver vi inte veta vem som har begått ett särskilt brott, vad gärningsmannen har för personnummer och var han bor. Sådana här sajter manar bara till att skapa lynchstämning och "folklig rättvisa", något vi bör betacka oss för.
Sajten har dessutom ett patetiskt forum där enskilda domar diskuteras (även om begreppet "diskutera" kanske är en överdrift i detta fall). Nu ber de ansvariga den drabbade "hemskt mycket om ursäkt". Men det duger naturligtvis inte. Ett dylikt svineri är fullständigt oacceptabelt och lär få ett rättsligt efterspel.
I alarmismens tidevarv
Lars Bern (ek kand teknologie doktor och återkommande aktiv i klimatdebatten) och Maggie Thauersköld (som skriver på The Climate Scam) skriver läsvärt på Newsmill om klimatalarmismens effekter på lång sikt. För politikerna. För miljörörelsen. För gammelmedia. Vad händer när folk börjar vakna upp och ifrågasätta de uppgifter de matats med i åratal?
Eftersom nyhetsrapporteringen i de traditionella medierna är synnerligen ensidig, söker människor med minsta lilla skepsis efter mer balanserade nyheter, eller bara alternativa sanningar, på nätet. Så länge det finns kritiskt tänkande människor finns möjligheten att väcka opinionen mot osanningar och överdrifter. Men faktum är att det kräver mer än bara kritiskt tänkande, det kräver konkret grävande för att verkligen se vad som stämmer och inte stämmer. Vilken vanlig medborgare kan på egen hand undersöka huruvida IPCC:s arbetsmetoder är oärliga? Den tiden eller det intresset har väldigt få. Det är därför mycket bekvämare att ta DN:s och SvD:s (förvisso alarmistiska) nyheter som sanning. Så fungerar vi människor.
Artikelförfattarna liknar klimatalarmismen vid kulturrevolutionen i Kina, vilket känns både överdrivet och en aning smaklöst. Men poängen går definitivt hem. Människor med avvikande åsikter i klimatfrågan tystas, hånas och fryses ute. Vi kallas "förnekare", ett medvetet ordval för att blanda oss samman med Förintelseförnekare. Symboliken är tydlig: Förintelseförnekare förnekar världens bäst dokumenterade brott, klimatförnekare skulle således förneka världens vetenskapligt bäst belagda företeelse. Med ord som "konsensus" och "enighet" skapas en bild av att den vetenskapliga världen gemensamt har forskat fram och belagt den globala uppvärmningen och dess orsaker. Vilket inte är sant.
Denna påstådda enighet legitimerar att debatt inte får eller behöver förekomma. Det är denna tystnad som är mest besvärande. Den signalerar att det inte finns några avvikande åsikter, förutom ett fåtal knäppskallar som kan avfärdas och förnekas tillträde till arenan. När politikerna själva är övertygade, eller bara anser det politiskt omöjligt att säga något annat, har det blivit business av det hela. Då kan det delas ut miljöbilspremier och satsas på särskilda miljöinsatser. Då kommer även företagarna med på tåget. Plötsligt driver klimatmyterna sig själva.
Problemet är att vi vet så lite om klimatets utveckling när utsläppen nu ska minskas. Skulle det bli varmare kan alarmisterna, oavsett orsakerna till uppvärmningen, fortsätta att skrika ut sitt klimatevangelium och hävda att vi gjorde för lite för sent. Skulle katastrofen utebli, kan samma alarmister hävda att undergången hade kommit om vi inte hade lyssnat på dem i tid.
Förmodligen kommer vi om 20 år att titta tillbaka på 2000-talets början och ruska på huvudet åt vår enögdhet. Katastrofscenarierna kommer inte att ha inträffat men politiker, företagare, aktivister, författare och debattörer kommer att ha gjort sig både kända och rika på att så många trodde på den där klimatundergången. Att så många bara gapade och svalde. Det är därför hög tid i dag att stänga munnen.
Eftersom nyhetsrapporteringen i de traditionella medierna är synnerligen ensidig, söker människor med minsta lilla skepsis efter mer balanserade nyheter, eller bara alternativa sanningar, på nätet. Så länge det finns kritiskt tänkande människor finns möjligheten att väcka opinionen mot osanningar och överdrifter. Men faktum är att det kräver mer än bara kritiskt tänkande, det kräver konkret grävande för att verkligen se vad som stämmer och inte stämmer. Vilken vanlig medborgare kan på egen hand undersöka huruvida IPCC:s arbetsmetoder är oärliga? Den tiden eller det intresset har väldigt få. Det är därför mycket bekvämare att ta DN:s och SvD:s (förvisso alarmistiska) nyheter som sanning. Så fungerar vi människor.
Artikelförfattarna liknar klimatalarmismen vid kulturrevolutionen i Kina, vilket känns både överdrivet och en aning smaklöst. Men poängen går definitivt hem. Människor med avvikande åsikter i klimatfrågan tystas, hånas och fryses ute. Vi kallas "förnekare", ett medvetet ordval för att blanda oss samman med Förintelseförnekare. Symboliken är tydlig: Förintelseförnekare förnekar världens bäst dokumenterade brott, klimatförnekare skulle således förneka världens vetenskapligt bäst belagda företeelse. Med ord som "konsensus" och "enighet" skapas en bild av att den vetenskapliga världen gemensamt har forskat fram och belagt den globala uppvärmningen och dess orsaker. Vilket inte är sant.
Denna påstådda enighet legitimerar att debatt inte får eller behöver förekomma. Det är denna tystnad som är mest besvärande. Den signalerar att det inte finns några avvikande åsikter, förutom ett fåtal knäppskallar som kan avfärdas och förnekas tillträde till arenan. När politikerna själva är övertygade, eller bara anser det politiskt omöjligt att säga något annat, har det blivit business av det hela. Då kan det delas ut miljöbilspremier och satsas på särskilda miljöinsatser. Då kommer även företagarna med på tåget. Plötsligt driver klimatmyterna sig själva.
Problemet är att vi vet så lite om klimatets utveckling när utsläppen nu ska minskas. Skulle det bli varmare kan alarmisterna, oavsett orsakerna till uppvärmningen, fortsätta att skrika ut sitt klimatevangelium och hävda att vi gjorde för lite för sent. Skulle katastrofen utebli, kan samma alarmister hävda att undergången hade kommit om vi inte hade lyssnat på dem i tid.
Förmodligen kommer vi om 20 år att titta tillbaka på 2000-talets början och ruska på huvudet åt vår enögdhet. Katastrofscenarierna kommer inte att ha inträffat men politiker, företagare, aktivister, författare och debattörer kommer att ha gjort sig både kända och rika på att så många trodde på den där klimatundergången. Att så många bara gapade och svalde. Det är därför hög tid i dag att stänga munnen.
torsdag 29 januari 2009
Armén kommer till stan
Nästa höst kommer den kinesiska terrakottaarmén på besök. Det är Östasiatiska museet som kommer att låna in ett okänt antal av de stora och ståtliga soldaterna, något British Museum redan har gjort och som en följd av det fick över 800 000 besökare.
Ta gärna chansen att se soldaterna när de väl kommer hit. Fast helst ska de förstås beskådas på plats i Xi'an. Armén är en oerhört mäktig syn - trots att den bara delvis är framgrävd. Det är dessutom kittlande att tänka på att kejsare Qin Shi Huang Dis grav finns kvar outgrävd. Förmodligen väntar en ännu större sensation i själva gravvalvet. Om nu någon bara ville börja gräva...
Mäktigt. Men långt ifrån allt.
Ta gärna chansen att se soldaterna när de väl kommer hit. Fast helst ska de förstås beskådas på plats i Xi'an. Armén är en oerhört mäktig syn - trots att den bara delvis är framgrävd. Det är dessutom kittlande att tänka på att kejsare Qin Shi Huang Dis grav finns kvar outgrävd. Förmodligen väntar en ännu större sensation i själva gravvalvet. Om nu någon bara ville börja gräva...
Mäktigt. Men långt ifrån allt.Patraskets seger
Pälshandlarna har det inte lätt. Både i Sverige och i andra länder utsätts de för systematiska trakasserier av så kallade djurrättsvänner. Dessa vandaler klottrar ned butikerna, häller färg eller tjära över ingången, skickar hotfulla brev och SMS och ger sig även på pälshandlarnas egna hem. En av pälshandlarna, som även uppmärksammats i SVT:s Dokument inifrån och Insider i TV3, ger nu upp. Droppen blev när hans egna barn hotades.
Detta är patraskets seger över den vanliga hårt arbetande människan. Visst får man ha åsikter om pälsindustrin. Man får gärna bilda föreningar, ordna demonstrationer, dela ut flygblad och skriva debattinlägg. Men man ska fanimej inte ge sig på vanliga människor!
Djurrättsaktivisterna sätter sig över lagen. De respekterar varken människor eller egendom. Det är ett själviskt, svinaktigt och odemokratiskt beteende som bara förtjänar förakt. Att det ska vara så förbannat svårt att respektera andra människor trots att man har olika åsikter. Man kan få lust att köpa en päls för mindre.
Detta är patraskets seger över den vanliga hårt arbetande människan. Visst får man ha åsikter om pälsindustrin. Man får gärna bilda föreningar, ordna demonstrationer, dela ut flygblad och skriva debattinlägg. Men man ska fanimej inte ge sig på vanliga människor!
Djurrättsaktivisterna sätter sig över lagen. De respekterar varken människor eller egendom. Det är ett själviskt, svinaktigt och odemokratiskt beteende som bara förtjänar förakt. Att det ska vara så förbannat svårt att respektera andra människor trots att man har olika åsikter. Man kan få lust att köpa en päls för mindre.
onsdag 28 januari 2009
Tvångsanslutningen fortfarande kvar
Jag vet att jag inte borde klaga. Det handlar om skitsummor. Men jag ska gnälla lite i alla fall. För innerst inne handlar det om principer. Ingen ska tvingas till medlemskap i någon förening eller organisation.
Som studerande på Socialhögskolan är jag tvungen att betala en terminsavgift till institutionens egen kår - en verksamhet jag inte vill vara med i och som jag inte bryr mig om. Den inställningen har de allra flesta, vilket märks i det låga deltagandet i kårvalen. De problem som förekommer inom utbildningen, varav många är relaterade till att vi råkar tillhöra den första kullen som läser enligt Bolognamodellen med en sjugradig betygsskala (som jag i grunden tycker är mycket bra) och enbart får individuell betygsättning trots att utbildningen praktiskt taget går ut på grupparbeten, tar vi upp med ansvariga för respektive kurs. Det har blivit några fajter. Lärarna brukar hålla med men säga att de inget kan göra för oss och att vi får hoppas på förbättringar när det nya systemet har "satt sig" så att de efterföljande studenterna slipper samma strul. Att driva något genom kåren känns tämligen meningslöst.
När jag nu även pluggar kinesiska måste jag gå med i en studentkår till: den humanistiska. Förutom en inskrivningsavgift, som jag inte har något emot, ska jag alltså betala för ännu en kårs verksamhet som jag inte har något med att göra och som jag inte har tackat ja till att gå med i. Frånsett att jag tvingas slänga pengar på detta i stället för kurslitteratur känner jag mig inte bekväm med att vara tvångsmässig medlem i något.
Detta gamla seglivade tvångssystem som kallas kårobligatorium borde ha avskaffats för länge sedan. Det var nära att det skulle ske, men det blev stolpe ut den gången. När kommer nästa möjlighet att kasta eländet överbord?
Som studerande på Socialhögskolan är jag tvungen att betala en terminsavgift till institutionens egen kår - en verksamhet jag inte vill vara med i och som jag inte bryr mig om. Den inställningen har de allra flesta, vilket märks i det låga deltagandet i kårvalen. De problem som förekommer inom utbildningen, varav många är relaterade till att vi råkar tillhöra den första kullen som läser enligt Bolognamodellen med en sjugradig betygsskala (som jag i grunden tycker är mycket bra) och enbart får individuell betygsättning trots att utbildningen praktiskt taget går ut på grupparbeten, tar vi upp med ansvariga för respektive kurs. Det har blivit några fajter. Lärarna brukar hålla med men säga att de inget kan göra för oss och att vi får hoppas på förbättringar när det nya systemet har "satt sig" så att de efterföljande studenterna slipper samma strul. Att driva något genom kåren känns tämligen meningslöst.
När jag nu även pluggar kinesiska måste jag gå med i en studentkår till: den humanistiska. Förutom en inskrivningsavgift, som jag inte har något emot, ska jag alltså betala för ännu en kårs verksamhet som jag inte har något med att göra och som jag inte har tackat ja till att gå med i. Frånsett att jag tvingas slänga pengar på detta i stället för kurslitteratur känner jag mig inte bekväm med att vara tvångsmässig medlem i något.
Detta gamla seglivade tvångssystem som kallas kårobligatorium borde ha avskaffats för länge sedan. Det var nära att det skulle ske, men det blev stolpe ut den gången. När kommer nästa möjlighet att kasta eländet överbord?
tisdag 27 januari 2009
Svensk försvarspolitik har kapitulerat
Statens grundläggande uppgifter är att tillhandahålla skydd av liv och egendom. Den som är medborgare, och för all del alla som vistas i landet, har rätt att få skydd av statens våldsmonopol, människor som kränker andra genom att stjäla eller bruka våld ska dömas rättssäkert i domstol och den drabbade få någon sorts ersättning för sveda och värk. Vi ska alltså ha polis som griper misstänkta gärningsmän och ett fungerande rättsväsende som dömer dem. Till detta läggs ett övergripande militärt försvar av det territorium som vi valt att kalla Sverige för att skydda befolkningen från yttre hot.
Ovanpå allt detta grundläggande har det byggts en generell välfärdsstat som expanderade enormt under 1900-talets senare hälft och nu på 2000-talet är nere på detaljnivå. Stora politiska och ideologiska spörsmål har trängts bort från dagordningen och ersatts av diskussioner om procentsatser i a-kassan och jämställdhetsextremism på dagisnivå. Hela Sverige tycks har förlorat greppet om vad som egentligen är viktigt och vad som är triviala skitsaker i det stora hela. Några hundra år av fred har försatt Sverige i en illusion av evig trygghet och lycka där allt ont kan byggas bort med politiska insatser och där svenskarna vaccinerats från sådant som drabbar andra länder. Terrorism. Krig. Nationell oro. Det är därför kanske inte att förvånas över att det svenska militära försvaret ligger i dödsryckningar utan att någon reagerar.
Socialdemokraterna har i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet bantat det svenska försvaret betänkligt. Lite förvånande har alliansregeringen fortsatt på denna inslagna väg. Först ska konstateras att det inte är något konstigt i att försvarsmakten måste förändras och utvecklas. Vissa regementsnedläggningar har därför säkert varit naturliga. Det är också viktigt att påpeka att försvarets gradvisa omläggning från invasions- till insatsförsvar är nödvändig och att gamla tiders stora men sega försvarsmakt inte är något alternativ.
Men det måste finnas en gräns för när Sverige inte längre kan freda sitt territorium och med en ytterligare bantning med en tredjedel har den gränsen definitivt nåtts (förmodligen redan långt innan). Det finns inget invasionshot hängande över Sverige i dag, men precis som Pär Ström konstaterar köper vi faktiskt en hemförsäkring trots att risken för brand eller inbrott är tämligen liten. Försvarsförmågan måste finnas där. Maxtaxor på dagis får faktiskt stryka på foten om det skulle behövas...
Svensk riksdag håller på att avsäga sig rätten att försvara sitt eget lands medborgare. Försvarsfrågan borde bli en stor valfråga där alliansen tar på sig ansvaret att rusta upp. Som Aftonbladets webbomröstning visar finns det stöd för ett starkare svenskt försvar (något som Jan Björklund förstås är väl medveten om), men frågan är vad det egentligen säger. Skulle du be alla som röstat att rangordna de viktigaste frågorna lär försvarsfrågan hamna långt efter abstrakta frågor som "välfärden" men även mer konkreta som "barnomsorg" eller "skolan". Försvaret är helt enkelt ingen valvinnare, vilket också är en förklaring till att tidigare regeringar kunnat plocka miljarder för försvarsbudgeten när det saknats på annat håll.
Det finns inget som tyder på att vi under Reinfeldts ledning kommer att få se ett starkare svenskt försvar än när miljöpartiet hade inflytande över regeringspolitiken. Är inte det en borgerlig kapitulation vet jag inte vad som skulle vara det.
Ovanpå allt detta grundläggande har det byggts en generell välfärdsstat som expanderade enormt under 1900-talets senare hälft och nu på 2000-talet är nere på detaljnivå. Stora politiska och ideologiska spörsmål har trängts bort från dagordningen och ersatts av diskussioner om procentsatser i a-kassan och jämställdhetsextremism på dagisnivå. Hela Sverige tycks har förlorat greppet om vad som egentligen är viktigt och vad som är triviala skitsaker i det stora hela. Några hundra år av fred har försatt Sverige i en illusion av evig trygghet och lycka där allt ont kan byggas bort med politiska insatser och där svenskarna vaccinerats från sådant som drabbar andra länder. Terrorism. Krig. Nationell oro. Det är därför kanske inte att förvånas över att det svenska militära försvaret ligger i dödsryckningar utan att någon reagerar.
Socialdemokraterna har i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet bantat det svenska försvaret betänkligt. Lite förvånande har alliansregeringen fortsatt på denna inslagna väg. Först ska konstateras att det inte är något konstigt i att försvarsmakten måste förändras och utvecklas. Vissa regementsnedläggningar har därför säkert varit naturliga. Det är också viktigt att påpeka att försvarets gradvisa omläggning från invasions- till insatsförsvar är nödvändig och att gamla tiders stora men sega försvarsmakt inte är något alternativ.
Men det måste finnas en gräns för när Sverige inte längre kan freda sitt territorium och med en ytterligare bantning med en tredjedel har den gränsen definitivt nåtts (förmodligen redan långt innan). Det finns inget invasionshot hängande över Sverige i dag, men precis som Pär Ström konstaterar köper vi faktiskt en hemförsäkring trots att risken för brand eller inbrott är tämligen liten. Försvarsförmågan måste finnas där. Maxtaxor på dagis får faktiskt stryka på foten om det skulle behövas...
Svensk riksdag håller på att avsäga sig rätten att försvara sitt eget lands medborgare. Försvarsfrågan borde bli en stor valfråga där alliansen tar på sig ansvaret att rusta upp. Som Aftonbladets webbomröstning visar finns det stöd för ett starkare svenskt försvar (något som Jan Björklund förstås är väl medveten om), men frågan är vad det egentligen säger. Skulle du be alla som röstat att rangordna de viktigaste frågorna lär försvarsfrågan hamna långt efter abstrakta frågor som "välfärden" men även mer konkreta som "barnomsorg" eller "skolan". Försvaret är helt enkelt ingen valvinnare, vilket också är en förklaring till att tidigare regeringar kunnat plocka miljarder för försvarsbudgeten när det saknats på annat håll.
Det finns inget som tyder på att vi under Reinfeldts ledning kommer att få se ett starkare svenskt försvar än när miljöpartiet hade inflytande över regeringspolitiken. Är inte det en borgerlig kapitulation vet jag inte vad som skulle vara det.
måndag 26 januari 2009
Fack it
"Vi är tacksamma för de höjda lönerna, men det hade de inte behövt göra. Vi kommer ju hit frivilligt, min chef har ingen pistol som han hotar mig med. Om Kina skulle ha fack som här vore det ett stort problem! Kanske skulle utvecklingen avstanna helt. Om du har mycket konkurrens har du också mycket utveckling."Gong Fei, 26-åring från Shanghai och förman på varvet ZPMC i Göteborg (ur Göteborgs Fria Tidning).
恭喜发财!
I dag inträder det kinesiska nyåret (vårfestivalen), Oxens år. Räkna med att det smälls en sjujäkla massa smällare och raketer i Kina just nu. Ibland undrar jag om inte festligheterna mest är en ursäkt för att bränna smällare.
Egentligen handlar det förstås om att få träffa vänner och familj, som många inte har möjlighet att träffa annars under året eftersom de jobbar annorstädes. Har man någon idé om att vilja åka tåg i lugn och ro ska man alltså inte resa i Kina inför vårfestivalen när runt 200 miljoner kineser förflyttar sig samtidigt. I fjol fastnade miljoner på tågstationer och i vänthallar på grund av ett envist snöoväder.
2009 kan bli ett kämpigt år i Kina precis som på andra håll. När finanskrisen slår mot enskilda länder ser var och en om sitt eget hus. Indien har exempelvis, utan officiell förklaring, stoppat importen av kinesiska leksaker. Enda rimliga skälet är att de vill stödja sin inhemska leksaksproduktion. Det vore olyckligt om denna Reinfeldtska syn på hur kriser ska mötas skulle få globalt genomslag (och här får vi verkligen hoppas att Barack Obama inte sprider protektionismens budskap i världen). Vi ska inte sluta att handla med andra länder bara för att viss inhemsk produktion går knackigt.
Välkommen in i 2009, Kina!
söndag 25 januari 2009
Klimatalarmism ifrågasatt i Agenda
Kvällens Agenda handlade bland annat om amerikansk medias okritiska hyllningar av Barack Obama – både före och efter valet av honom som president. "Fullständigt skandalöst", tyckte frilansjournalisten Elisabet Höglund om att medier som CBS sågs dansa ikapp med Obama-anhängare på Barack Obamas valmöten.
Dessutom innehöll programmet ett minst sagt uppfriskande inslag om klimatalarmismen. Jag fick nästan gnugga mina ögon när personer som Lars Bern tilläts komma till tals och uttala en åsikt utan att klippas sönder eller hånas.
Elisabet Höglund menar att det har varit "väldigt lågt i tak" i den svenska klimatdebatten (inklusive SVT) och det var med den frågan hängande i luften som debatten mellan henne och Pontus Schultz från Veckans Affärer (som menar att ”vi måste gå vidare” och inte hålla på och debattera hela tiden) satte igång. Programmet, i vilket även en föredömligt sansad generaldirektör för Migrationsverket uttalade sig om det uppmärksammande utvisningsärendet Lollo, går att se på SVT:s sajt.
Anna Hedenmos avslutning på klimatdebatten satt för övrigt fint:
”Vi här på Agenda har också blivit kontaktade och uppmanade att inte ha den här debatten över huvud taget. Och det kom från den sidan som menar att människan ligger bakom hela den globala uppvärmningen…”
Dessutom innehöll programmet ett minst sagt uppfriskande inslag om klimatalarmismen. Jag fick nästan gnugga mina ögon när personer som Lars Bern tilläts komma till tals och uttala en åsikt utan att klippas sönder eller hånas.
Elisabet Höglund menar att det har varit "väldigt lågt i tak" i den svenska klimatdebatten (inklusive SVT) och det var med den frågan hängande i luften som debatten mellan henne och Pontus Schultz från Veckans Affärer (som menar att ”vi måste gå vidare” och inte hålla på och debattera hela tiden) satte igång. Programmet, i vilket även en föredömligt sansad generaldirektör för Migrationsverket uttalade sig om det uppmärksammande utvisningsärendet Lollo, går att se på SVT:s sajt.
Anna Hedenmos avslutning på klimatdebatten satt för övrigt fint:
”Vi här på Agenda har också blivit kontaktade och uppmanade att inte ha den här debatten över huvud taget. Och det kom från den sidan som menar att människan ligger bakom hela den globala uppvärmningen…”
ECPAT:s demokratiska tyranni
"Jag kan inte heller acceptera den libertarianism som försvarar de som tiittar på barnpornografi. Kanske är det missriktat, att de inte ser vad barnpornografi är: bilder på sexuella övergrepp på barn. Skulle de försvara nazisters rätt att titta på “snuff movies” (filmer av mord) från Auschwitz? De mänskliga rättigheterna står över tryck- och yttrandefriheten. I en sann demokrati finns det gränser för tryck- och yttrandefriheten."Sarah Philipson, styrelseledamot i ECPAT Sverige
I en sann demokrati är det alltså acceptabelt att inskränka grundläggande fri- och rättigheter. Svart är vitt, förtryck är frihet om vi ska tro ECPAT. Sarah Philipson kan "inte acceptera" nazisters yttrandefrihet och missar därmed hela poängen med vad yttrandefrihet är och bör vara: en frihet för alla, inte bara vissa. Grundläggande fri- och rättigheter är inte sådant vi med mössa i hand ska få utan sådant ingen ska kunna ta ifrån oss. Philipson har inga som helst problem med att sätta sig själv som domare och avgöra vad som är "rätt" åsikter i samhället.
Jämförelsen med Auschwitz som görs ovan är intressant eftersom det rör sig om ett synnerligen väldokumenterat folkmord. Det finns inga bilder eller filmer från gaskamrarna, men det finns bilder på kremeringen (både före och efter) och de bilder av travar av lik som staplades i exempelvis Bergen-Belsen, som var ett läger i förfall när det befriades, har blivit ökända och symboliska för Förintelsens fasor. Jag tipsade tidigare om den utställning om massmorden på östfronten som börjar till veckan. Enligt ECPAT:s logik skulle denna utställning inte kunna genomföras eftersom det vore som att titta på ”snuff movies”, eller i detta fall bilder, av massmord. Bilder av övergrepp ska alltså, enligt ECPAT, vara förbjudna att titta på och inneha.
Anledningen till barnpornografiförbudet är officiellt att barnen kränks gång på gång av att bilder och filmer sprids på nätet och fungerar som onanimaterial åt människor med pedofil läggning. Nu tror jag att det är få eller ens någon som onanerar till bilder av Förintelsens offer, men ska vi diskutera kränkningar måste väl dessa bilder stå först i kön för att förbjudas. Det tycker förmodligen inte ECPAT och då kommer vi in på själva grundfrågan: sex. ECPAT är sexmoralister och händerna-på-täcket-fascister som inte tolererar andra läggningar än den norm de själva sätter för vad som är "normalt". Därför använder de en 18-årsgräns i sin definition av barnsex, inte 15. Och de nöjer sig givetvis inte med att framföra sina ståndpunkter utan kräver lagstiftning så att åsikterna i fråga tvingas på alla. Det är därför föga förvånande att Madeleine Leijonhuvfud, av alla olyckor, tittar in på ECPAT:s blogg med krav på en skärpt barnporrlag.
Läs gärna Dick Wases utmärkta krönika på Newsmill om hur pengar kastas i händerna på sexmoralisterna för vårt goda samvetes skull (samt denna om ECPAT som vår tids häxjägare). Hans slutkläm är verkligen spot on:
"Det är inte porrkonsumenter, torskar, horor, bögar, pedofiler, masturberare, zoofiler, häxor eller kättare som är farliga, det är de som jagar dem som är det. För de inbillar sig att de i kraft av "det rätta" har rätten att tvinga andra människor och att ingripa i liven hos dem som inte vill det. De tror sig i sin moralhybris ha rätten att införa hårda kontrollmekanismer för att slippa förekomst av sådan sex som de själva finner äcklande, som t ex porr och prostitution, och är därför potentiellt lika farliga idag som t ex inkvisitionen var förr."
Verboten?Oseriöst
Opinionsundersökningar går inte att förstå sig på. Eller så är det helt enkelt så att vi inte ska förstå dem utan bara konstatera att de dyker upp varje månad för att sedan användas som slagträ av den ena eller andra politiska sidan, avslaget kommenteras av partisekreterarna för de två största partierna och analyseras sönder på morgontidningarnas ledarsidor. Någon annan funktion fyller de inte, särskilt inte när de visar helt olika resultat.
Svenska Dagbladet slår på trumman för Sifomätningen som ger alliansen det bästa stödet sedan oktober 2006. Det var många på den borgerliga kanten som retades av statsvetaren Sören Holmbergs uttalande om att alliansen var "körd", rekordtidigt innan nästa val. Maria Abrahamsson är en av dem som nu försöker att skriva Holmberg på näsan genom resultatet i den senaste Sifomätningen vars resultat inte ens är statistiskt säkerställda. Ändå ska docenter, statsvetare och politiska tyckare vända ut och in på resultaten och tolka dem.
Enligt Novus Opinion backar nämligen både moderaterna och alliansen som helhet och ligger inte 5,7 procent efter som enligt Sifo utan 10,7. Sentio Research ligger betydligt närmare Novus än Sifo med en skillnad mellan blocken på 12,5 procent. Det mesta tyder alltså fortfarande på ett tämligen stabilt övertag för oppositionen. Det är Sifomätningen som sticker ut och det är den Maria Abrahamsson väljer att gå på för att ge bästa möjliga bild av alliansens chanser att bli återvald.
Om detta är det enda sättet för allianstrogna skribenter att skapa hopp om en valseger 2010, tycker jag faktiskt lite synd om dem.
"Få se nu... Om jag stryker den här undersökningen och bara pratar om den där,
då kanske mitt resonemang funkar..."
Svenska Dagbladet slår på trumman för Sifomätningen som ger alliansen det bästa stödet sedan oktober 2006. Det var många på den borgerliga kanten som retades av statsvetaren Sören Holmbergs uttalande om att alliansen var "körd", rekordtidigt innan nästa val. Maria Abrahamsson är en av dem som nu försöker att skriva Holmberg på näsan genom resultatet i den senaste Sifomätningen vars resultat inte ens är statistiskt säkerställda. Ändå ska docenter, statsvetare och politiska tyckare vända ut och in på resultaten och tolka dem.
Enligt Novus Opinion backar nämligen både moderaterna och alliansen som helhet och ligger inte 5,7 procent efter som enligt Sifo utan 10,7. Sentio Research ligger betydligt närmare Novus än Sifo med en skillnad mellan blocken på 12,5 procent. Det mesta tyder alltså fortfarande på ett tämligen stabilt övertag för oppositionen. Det är Sifomätningen som sticker ut och det är den Maria Abrahamsson väljer att gå på för att ge bästa möjliga bild av alliansens chanser att bli återvald.
Om detta är det enda sättet för allianstrogna skribenter att skapa hopp om en valseger 2010, tycker jag faktiskt lite synd om dem.
"Få se nu... Om jag stryker den här undersökningen och bara pratar om den där,då kanske mitt resonemang funkar..."
lördag 24 januari 2009
Kinesiska idoler
Idol har spridit sig runt klotet. Även Kina har sin egen version av programmet. Eller snarare versioner: Super Girl och Happy Boy.
När man tänker efter är Idol-konceptet som klippt och skuret för de sångälskande kineserna. Och i världens folkrikaste land blir det som är stort plötsligt jävligt stort. 400 miljoner tittare säger en del. Ta er där bak, TV4...
Det är dessutom en fantastisk grej att vanliga kineser kan rösta och påverka, även om det i detta fall bara rör sig om en fånig musiktävling. Kanske, kanske kan viljan att påverka och göra sin egen röst hörd även i andra sammanhang bli starkare.
Rösta på din favorit.
När man tänker efter är Idol-konceptet som klippt och skuret för de sångälskande kineserna. Och i världens folkrikaste land blir det som är stort plötsligt jävligt stort. 400 miljoner tittare säger en del. Ta er där bak, TV4...
Det är dessutom en fantastisk grej att vanliga kineser kan rösta och påverka, även om det i detta fall bara rör sig om en fånig musiktävling. Kanske, kanske kan viljan att påverka och göra sin egen röst hörd även i andra sammanhang bli starkare.
Rösta på din favorit.fredag 23 januari 2009
Knäppt
Som noterat nedan kommer minnet av Förintelsen att högtidlighållas i vanlig ordning den 27 januari. Men inte i Luleå. Den planerade minnesgudstjänsten och fackeltåget ställs in på grund av händelserna i Gaza. Enligt komministern i Domkyrkoförsamingen är det "obekvämt" och "malplacerat" att visa sympati med Förintelsens offer. Det är ett hårresande uttalande.
Det är trist att Israels agerande i Gaza ska behövas kopplas samman med judar som inte har något som helst med krig eller övergrepp att göra på detta sätt. Är folk verkligen så trångsynta?
Miriam Mozel Öström, judinna i Luleå, undrar följdriktigt: "Hur kan man vara rädd att hålla ett fredligt fackeltåg för Förintelsen?". Det kan man undra. Men... det är inte för Förintelsen, väl?
Det är trist att Israels agerande i Gaza ska behövas kopplas samman med judar som inte har något som helst med krig eller övergrepp att göra på detta sätt. Är folk verkligen så trångsynta?
Miriam Mozel Öström, judinna i Luleå, undrar följdriktigt: "Hur kan man vara rädd att hålla ett fredligt fackeltåg för Förintelsen?". Det kan man undra. Men... det är inte för Förintelsen, väl?
Gamla fördomar i kriminalpolitiksdebatten
Tre doktorander och lärare i kriminologi vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet svarar i dag på Curt Norstedts artikel om att brottsligheten har skjutit i taket i Sverige. Norstedt menar att orsakerna finns att finna i slapphet i kriminalvården, färre synliga poliser och att medierna törs inte säga "sanningen" om brottsutvecklingen.
Det finns mycket tyckande i kriminalpolitiksdebatten. Ofta bygger idéer och förslag på fördomar och inte fakta. En vanlig myt är att längre straff minskar brottsligheten, att det "sänder signaler" (argumentet som tas till när argumentlådan i övrigt är tom) om att brott inte accepteras och att ökad strafflängd har en avskräckande effekt. Som om varje brott föregicks av en straffvärdeskalkyl.
USA är känt för en väldigt repressiv hållning och vi ser ofta drakoniska straff utdömas. Följden är att en procent av befolkningen sitter i fängelse. Var hundrade amerikan är alltså inspärrad. Det är ingen framkomlig väg att bara låsa in människor och tro att det löser några problem. Fängelser är som bekant inte särskilt effektiva vad gäller rehabilitering av kriminella. Det är en mycket destruktiv värld, inte minst i amerikanska fängelser men inte heller svenska fängelser fyller någon annan funktion än ren förvaring.
Jag är inte emot fängelser som företeelse men anser att dess rehabiliterande funktion är grovt överskattad och att den som släpps ut inte nödvändigtvis har några bättre möjligheter att klara sig som hederlig Svensson än när celldörren låstes. Dessutom döms människor till fängelse, såväl i Sverige som i andra länder, utan att de utgör något hot mot omgivningen.
När det gäller höjda straff förs det, som påpekas i Brännpunktartikeln, ofta fram som förslag för att göra allmänheten (läs väljarna) nöjd. Det sänder signalen att politikerna "gör något", tar brottsligheten "på allvar". En politiker som inte gör något anses inte ta ansvar och en sådan politiker vill inte människor ha. Höjda straffsatser, fler poliser (vilket varit ett både borgerligt och socialdemokratiskt mantra de senaste 10 åren) och ökade polisiära befogenheter är enkla sätt att ta detta så kallade ansvar och visa handlingskraft.
Det Curt Norstedt och även många borgerliga skribenter och bloggare vill göra är att utmåla Sverige som ett land i moraliskt förfall med hot både inifrån och utifrån ("den organiserade brottsligheten"), kort sagt ett samhälle där vi inte längre kan känna oss trygga. Att risken att bli nedslagen, våldtagen eller i värsta fall mördad fortfarande är tämligen liten även i Stockholms innerstad hjälper inte. Det dessa människor vill göra är att skapa en känsla av osäkerhet och rädsla. Rädda människor ger gärna bort lite av sin frihet för att vinna lite trygghet, bäst tillhandahållen av staten i form av strängare lagar och mer övervakning. För allas vårt bästa, förstås. Att säkerhetsbranschen har blomstrande tider tyder på en hos människor ökande osäkerhet och rädsla, som ofta är helt omotiverad.
Det är i upptrissade och extrema lägen, som efter (det synnerligen ovanliga) mordet på Engla, som de dummaste förslagen föds. Det finns därför all anledning att visa sans och eftertänksamhet i denna debatt. Men det är inte alla som klarar det.
Det finns mycket tyckande i kriminalpolitiksdebatten. Ofta bygger idéer och förslag på fördomar och inte fakta. En vanlig myt är att längre straff minskar brottsligheten, att det "sänder signaler" (argumentet som tas till när argumentlådan i övrigt är tom) om att brott inte accepteras och att ökad strafflängd har en avskräckande effekt. Som om varje brott föregicks av en straffvärdeskalkyl.
USA är känt för en väldigt repressiv hållning och vi ser ofta drakoniska straff utdömas. Följden är att en procent av befolkningen sitter i fängelse. Var hundrade amerikan är alltså inspärrad. Det är ingen framkomlig väg att bara låsa in människor och tro att det löser några problem. Fängelser är som bekant inte särskilt effektiva vad gäller rehabilitering av kriminella. Det är en mycket destruktiv värld, inte minst i amerikanska fängelser men inte heller svenska fängelser fyller någon annan funktion än ren förvaring.
Jag är inte emot fängelser som företeelse men anser att dess rehabiliterande funktion är grovt överskattad och att den som släpps ut inte nödvändigtvis har några bättre möjligheter att klara sig som hederlig Svensson än när celldörren låstes. Dessutom döms människor till fängelse, såväl i Sverige som i andra länder, utan att de utgör något hot mot omgivningen.
När det gäller höjda straff förs det, som påpekas i Brännpunktartikeln, ofta fram som förslag för att göra allmänheten (läs väljarna) nöjd. Det sänder signalen att politikerna "gör något", tar brottsligheten "på allvar". En politiker som inte gör något anses inte ta ansvar och en sådan politiker vill inte människor ha. Höjda straffsatser, fler poliser (vilket varit ett både borgerligt och socialdemokratiskt mantra de senaste 10 åren) och ökade polisiära befogenheter är enkla sätt att ta detta så kallade ansvar och visa handlingskraft.
Det Curt Norstedt och även många borgerliga skribenter och bloggare vill göra är att utmåla Sverige som ett land i moraliskt förfall med hot både inifrån och utifrån ("den organiserade brottsligheten"), kort sagt ett samhälle där vi inte längre kan känna oss trygga. Att risken att bli nedslagen, våldtagen eller i värsta fall mördad fortfarande är tämligen liten även i Stockholms innerstad hjälper inte. Det dessa människor vill göra är att skapa en känsla av osäkerhet och rädsla. Rädda människor ger gärna bort lite av sin frihet för att vinna lite trygghet, bäst tillhandahållen av staten i form av strängare lagar och mer övervakning. För allas vårt bästa, förstås. Att säkerhetsbranschen har blomstrande tider tyder på en hos människor ökande osäkerhet och rädsla, som ofta är helt omotiverad.
Det är i upptrissade och extrema lägen, som efter (det synnerligen ovanliga) mordet på Engla, som de dummaste förslagen föds. Det finns därför all anledning att visa sans och eftertänksamhet i denna debatt. Men det är inte alla som klarar det.
torsdag 22 januari 2009
Folkmord att minnas
På tisdag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsen och kampen för tolerans och människovärde i hela landet (bland annat i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall). I år är det 70 år sedan andra världskrigets utbrott och 15 år sedan folkmordet i Rwanda.
Myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH) högtidlighåller minnet av Förintelsen samma datum varje år men fokuserar i år även på det rwandiska folkmordet, vilket är välkommet.
Jag inser symbolvärdet i sådana här högtidlighållanden och har alls inget emot dem. Men de utelämnar ofta viktiga sanningar om det historiska skeendet. Koncentrationslägren i Auschwitz, där Birkenau är det mest ökända, befriades visserligen av Röda Armén den 27 januari 1945. Men någon fullständig befrielse från fångenskap var det inte tal om för alla eftersom ryssarna sände en hel del av de internerade till fängenskap i egna läger. "Befrielsen" av vår kontinent blev till ockupation och förtryck för hela östra Europa, ett förtryck som varade ända in i 1990-talet.
Nu är det inte FFLH:s uppgift att föra fram förslag på omvälvande förändringar av FN (alternativt ett skrotande av hela det skenheliga världssamvetet), även om det är just sådant vi skulle behöva höra (FN svek som bekant 800 000 oskyldiga människor i Rwanda och det är varken första eller sista gången). Det är emellertid viktigt även för en statlig historiemyndighet att vara noggrann med att inte förenkla för mycket när det gäller skuld och övergrepp från båda sidor i andra världskriget och andra konflikter.
Jag vill även tipsa om utställningen Holocaust by bullets - Brottsplats Ukraina som inleds den 27 januari och pågår till den 26 juli. Den handlar om massavrättningarna på östfronten som tyskarna genomförde genom specialförband (bestående av både tyskar och ukrainare), så kallade Einsatzgruppen (i sin tur indelade i en rad underkategorier). Förintelsen likställs ofta med massmorden i gaskamrar, men det var inte så allt började. Exakt när Förintelsen inleddes är en definitionsfråga som historiker tvistar om. De flesta skulle förmodligen säga att den slutliga lösningen inleddes i och med invasionen på Sovjetunionen sommaren 1941 då dödskalleförbanden följde efter.
Arkebuseringarna på östfronten uppskattas ha skördat 1,5 miljoner liv.
Myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH) högtidlighåller minnet av Förintelsen samma datum varje år men fokuserar i år även på det rwandiska folkmordet, vilket är välkommet.
Jag inser symbolvärdet i sådana här högtidlighållanden och har alls inget emot dem. Men de utelämnar ofta viktiga sanningar om det historiska skeendet. Koncentrationslägren i Auschwitz, där Birkenau är det mest ökända, befriades visserligen av Röda Armén den 27 januari 1945. Men någon fullständig befrielse från fångenskap var det inte tal om för alla eftersom ryssarna sände en hel del av de internerade till fängenskap i egna läger. "Befrielsen" av vår kontinent blev till ockupation och förtryck för hela östra Europa, ett förtryck som varade ända in i 1990-talet.
Nu är det inte FFLH:s uppgift att föra fram förslag på omvälvande förändringar av FN (alternativt ett skrotande av hela det skenheliga världssamvetet), även om det är just sådant vi skulle behöva höra (FN svek som bekant 800 000 oskyldiga människor i Rwanda och det är varken första eller sista gången). Det är emellertid viktigt även för en statlig historiemyndighet att vara noggrann med att inte förenkla för mycket när det gäller skuld och övergrepp från båda sidor i andra världskriget och andra konflikter.
Jag vill även tipsa om utställningen Holocaust by bullets - Brottsplats Ukraina som inleds den 27 januari och pågår till den 26 juli. Den handlar om massavrättningarna på östfronten som tyskarna genomförde genom specialförband (bestående av både tyskar och ukrainare), så kallade Einsatzgruppen (i sin tur indelade i en rad underkategorier). Förintelsen likställs ofta med massmorden i gaskamrar, men det var inte så allt började. Exakt när Förintelsen inleddes är en definitionsfråga som historiker tvistar om. De flesta skulle förmodligen säga att den slutliga lösningen inleddes i och med invasionen på Sovjetunionen sommaren 1941 då dödskalleförbanden följde efter.
Arkebuseringarna på östfronten uppskattas ha skördat 1,5 miljoner liv.De ljusblå feministerna
Det har länge varit tydligt att nya moderaterna är ett feministiskt parti. Partiet har inte bara köpt det socialdemokratiska samhällsbygget rakt av (för att kunna putsa lite på fasaden) utan också de feministiska idéer som präglade Göran Perssons regeringar under vilka vi fick sexköpslagen och ständiga hot om kvotering i både styrelser och föräldraförsäkring. Under Reinfeldts ledning har moderaterna börjat prata om "värdet av feministiska teorier och genusvetenskap".
Alliansen införde en så kallad jämställdhetsbonus som belönade de föräldrar som valde "rätt" och delade på ansvaret att ta hand om barnen. Nu vill partiet fortsätta på den inslagna vägen där det är politikerna, inte föräldrarna själva, som bestämmer hur folk ska fördela sin tid med barnen.
Enligt partisekreterare Per Schlingmann har partiets jämställdhetsgrupp "tankemässigt, idémässigt och policymässigt" brutit ny mark i moderaterna. På Schlingmanns nyspråk är det "väldigt välgörande för den politiska diskussionen i partiet att vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare." På allas vårt gemensamma språk är Schlingmann ett arsle som skiter fullständigt i partiets själ, som ger blanka fan i principer och som tycker att det är spännande och skoj-skoj att experimentera med idéer som hör hemma i den svenska politikens mörkröda vrå. Var går gränsen för vad som kan anses "välgörande" för partiet? Med Schlingmanns hallelujainställning kan vilka tossiga idéer som helst få genomslag i borgerlighetens största parti och därmed, i värsta fall, bli till officiell borgerlig regeringspolitik.
Det finns inga heliga kor i moderaterna i dag och det är väldigt svårt att förstå att den som röstade på moderaterna 2002 också kan tänka sig att rösta på moderaterna 2010. Det är inte längre samma parti. Reinfeldt har lyckats förvandla ett parti som en gång utgick från individens rätt till fria val till ett förmyndarparti bland alla andra. Kalla det tragik.
Alliansen införde en så kallad jämställdhetsbonus som belönade de föräldrar som valde "rätt" och delade på ansvaret att ta hand om barnen. Nu vill partiet fortsätta på den inslagna vägen där det är politikerna, inte föräldrarna själva, som bestämmer hur folk ska fördela sin tid med barnen.
Enligt partisekreterare Per Schlingmann har partiets jämställdhetsgrupp "tankemässigt, idémässigt och policymässigt" brutit ny mark i moderaterna. På Schlingmanns nyspråk är det "väldigt välgörande för den politiska diskussionen i partiet att vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare." På allas vårt gemensamma språk är Schlingmann ett arsle som skiter fullständigt i partiets själ, som ger blanka fan i principer och som tycker att det är spännande och skoj-skoj att experimentera med idéer som hör hemma i den svenska politikens mörkröda vrå. Var går gränsen för vad som kan anses "välgörande" för partiet? Med Schlingmanns hallelujainställning kan vilka tossiga idéer som helst få genomslag i borgerlighetens största parti och därmed, i värsta fall, bli till officiell borgerlig regeringspolitik.
Det finns inga heliga kor i moderaterna i dag och det är väldigt svårt att förstå att den som röstade på moderaterna 2002 också kan tänka sig att rösta på moderaterna 2010. Det är inte längre samma parti. Reinfeldt har lyckats förvandla ett parti som en gång utgick från individens rätt till fria val till ett förmyndarparti bland alla andra. Kalla det tragik.
onsdag 21 januari 2009
Bland moralister och sexutsatta
Fråga mig inte om jag vill ha sex. Risken är nämligen att jag kan känna mig sexutsatt.
Sexutsatt. Jag trodde att sådana kalasord var förbehållna kvällspressen, men tydligen inte. Bakgrunden är att Ungdomsbarometern har presenterat siffror som säger att 6 av tio tjejer i åldern 15 till 18 år har "utsatts för oönskade sexkontakter på nätet". Samtidigt hävdas:
Jag vet inte vilka siffror som gäller här, men det är detsamma. Kontentan är densamma: x antal ungdomar (alla byxmyndiga) menar att de via nätet blivit kontaktade av (eller möjligen själva tagit kontakt med) personer som velat prata om sex. Detta kallas lögnaktigt "grooming" i SvD. Det sägs ingenting om huruvida "prata om sex" innebär försök att skapa sexuella kontakter, det kan således lika gärna handla om lite snuskprat över nätet som en av parterna sedan har avslutat på grund av bristande intresse. Vad är problemet?
Socialminister Hägglund är förstås upprörd. Han kallade till sig företrädare för flera telefon- och internetoperatörer. Syftet var att diskutera hur man kan sänka tröskeln för den som "misstänker att någon uppträtt olämpligt". Vänta här nu. Olämpligt eller olagligt? Ingenstans påtalas att det som har skett skulle vara olagligt. Ändå är politikerna där och petar med sina stinkande moralistiska pekpinnar.
Bilden som målas upp av "otrygga" och "särskilt utsatta" barn spelar förbudsivrare och moraliska överhuvuden som Göran Hägglund i händerna. Helst vill såväl media som politiker måla upp bilden av internet som en farlig savann där små gasellbarn ständigt löper risk att fångas av pedofila lejon. Och då snackar vi alltså inte längre om åldersgruppen 15-18 år utan barn från 12 år och nedåt, som undersökningen inte ens riktade sig mot. Det presenteras som en vanlig företeelse.
Sådana här skräckhistorier riskerar att släppa lös de allra värsta förbudsivrarna och moralisterna och ge dem alla tänkbara verktyg för att censurera, förbjuda och strypa den relativa frihet som fortfarande finns på nätet. Vill vi att Göran Hägglund ska sätta ramarna för hur vi pratar om sex med varandra?
Sexutsatt. Jag trodde att sådana kalasord var förbehållna kvällspressen, men tydligen inte. Bakgrunden är att Ungdomsbarometern har presenterat siffror som säger att 6 av tio tjejer i åldern 15 till 18 år har "utsatts för oönskade sexkontakter på nätet". Samtidigt hävdas:
"I kategorin tjejer mellan 15 och 18 år svarade 21 procent att de någon gång varit med om att en person försökt få dem att prata om sex på nätet, trots att de själva inte ville."
Jag vet inte vilka siffror som gäller här, men det är detsamma. Kontentan är densamma: x antal ungdomar (alla byxmyndiga) menar att de via nätet blivit kontaktade av (eller möjligen själva tagit kontakt med) personer som velat prata om sex. Detta kallas lögnaktigt "grooming" i SvD. Det sägs ingenting om huruvida "prata om sex" innebär försök att skapa sexuella kontakter, det kan således lika gärna handla om lite snuskprat över nätet som en av parterna sedan har avslutat på grund av bristande intresse. Vad är problemet?
Socialminister Hägglund är förstås upprörd. Han kallade till sig företrädare för flera telefon- och internetoperatörer. Syftet var att diskutera hur man kan sänka tröskeln för den som "misstänker att någon uppträtt olämpligt". Vänta här nu. Olämpligt eller olagligt? Ingenstans påtalas att det som har skett skulle vara olagligt. Ändå är politikerna där och petar med sina stinkande moralistiska pekpinnar.
Bilden som målas upp av "otrygga" och "särskilt utsatta" barn spelar förbudsivrare och moraliska överhuvuden som Göran Hägglund i händerna. Helst vill såväl media som politiker måla upp bilden av internet som en farlig savann där små gasellbarn ständigt löper risk att fångas av pedofila lejon. Och då snackar vi alltså inte längre om åldersgruppen 15-18 år utan barn från 12 år och nedåt, som undersökningen inte ens riktade sig mot. Det presenteras som en vanlig företeelse.
Sådana här skräckhistorier riskerar att släppa lös de allra värsta förbudsivrarna och moralisterna och ge dem alla tänkbara verktyg för att censurera, förbjuda och strypa den relativa frihet som fortfarande finns på nätet. Vill vi att Göran Hägglund ska sätta ramarna för hur vi pratar om sex med varandra?
tisdag 20 januari 2009
Bevare oss väl om Bush får "rätt"
Jag berörde nyligen högerns ovilja att kritisera USA för övergrepp i "kriget mot terrorismen". Dick Erixon var en av dem som kände sig träffad. Han har gjort sig känd som en av få som inte bara avhåller sig från att kritisera USA när USA gör något galet - han berömmer dessutom George W Bushs tid vid makten. I dag i Expressen gör han det igen.
Slutsatsen är densamma: Historien kommer att ge Bush rätt. Och i vanlig ordning plockar Erixon uttalanden från amerikanska skribenter och tyckare som "stöd" för sin sak. Vad är väl lite övergrepp på mänskliga rättigheter i ett historiskt perspektiv, tycks han tänka.
Erixon menar att det råder färre militära konflikter i världen i dag än för 50 år sedan. Det är helt sant. Men inte har väl Bush bidragit till denna minskning genom att själv starta två krig! Hans övertro på militär makt gjorde Irak till en samlngsplats för internationell terrorism, något vi inte såg innan invasionen. Bushadministrationen saknar dessutom trovärdighet när den säger sig slåss för demokrati och frihet i världen eftersom Bush sett till att tvåla dit vissa tyranner och samtidigt liera sig med andra. Om nu denna kamp för demokrati, den ideologiska striden mellan gott och ont, verkligen var på allvar skulle Bush, som den stand up guy Dick Erixon ser honom som, naturligtvis ge alla tyranner fingret. Inte bara vissa. I slutändan handlar det om realpolitik och om stormaktens intressen, inte kampen för mänskliga rättigheter. Man bryter inte mot de fri- och rättigheter man vill försvara.
Att påstå att USA agerar för den goda sakens skull och inte utifrån sina egna intressen är oerhört naivt. Jag har tidigare uttryckt den minst sagt impopulära åsikten att det egentligen spelar mindre roll vilken stat som är världens supermakt ur den aspekten att alla supermakter agerar utifrån sina intressen, inte enligt någon högre moralisk kompass. Jag föredrar USA framför Ryssland om jag måste välja - men vi måste vara på det klara med att båda staterna bygger sin politik på egna intressen, båda bryter mot de mänskliga rättigheterna i världen när det passar dem. Så fungerar världspolitiken. Men kritiken riktas från borgerligt håll bara mot den ena av parterna eftersom USA kommit att ses som världens naturliga good guys (och från vänsterhåll som världens självklara bad guys). Denna enögdhet sänker trovärdigheten för båda sidor.
Hur historien kommer att döma Bush har jag ingen aning om. Det har inte Dick Erixon heller. Det är möjligt att bilden av den avgående presidenten kommer att bli mer nyanserad med åren när historiker i lugn och ro kan sätta sig ned och bedöma inte bara beslut utan också de långsiktiga konsekvenserna - medvetna eller omedvetna - av dem.
Samtidigt får inte nuet, konsekvenserna för människor här och nu, blekna och glömmas bort i den historiska kontexten. Det är, för att bara ta ett exempel, fantastiskt att vandra på den kinesiska muren i dag, den är ett bygge som lockar mängder av turister till Kina. Men det krävdes slaveri och en oerhörd mängd mänskliga offer för att upprätta underverket. Risken är att det i framtiden glöms bort vilka offer som krävts i exempelvis Irak, att det glöms hur många irakier som inte får uppleva en demokratisk rättsstat, som jag hoppas att Irak utvecklas till i framtiden, därför att bomber tog deras liv. Även den verkligheten måste vi hålla i minnet när vi diskuterar Irakkrigets följder.
Bush har inte uträttat några underverk. Han har startat två krig som lett till hundratusentals civila dödsoffer. Han har beskurit friheten för vanliga amerikaner och ökat kontrollen av människor. Han har åsidosatt grundläggande rättsprinciper i jakten på terrorister. Han har ansvarat för en ekonomi som i dag befinner sig i moras med en rekordstor statsskuld som lämnas över till Barack Obama. Det är i mina ögon inget CV att skryta med.
Även om jag kan förstå att det utifrån ett liberalt perspektiv går att vara både för och mot Irakkriget, kommer jag aldrig att förstå den tystnad som präglar så många när det gäller övergrepp mot civila och rättsvidrig hantering av brottsmisstänkta från amerikanskt håll. Skandalen med de avvisade egyptierna var faktiskt bara en liten, liten del av USA:s extraordinary rendition-program, den olagliga hanteringen av misstänkta terrorister.
Om Bush, som Dick Erixon påstår, skulle få "rätt" i framtiden betyder det att världen har accepterat en nedmontering av rättsstaten och att använda metoder för att försvara demokratin som tvärtom inskränker den. Bevare oss väl för en sådan utveckling.
Den som är intresserad av ämnet Bushs eftermäle är välkommen till Frihetsfrontens talarkväll på torsdag klockan 19 (se detaljer om lokal här). Det lär nog kunna bli rätt heta diskussioner...
Slutsatsen är densamma: Historien kommer att ge Bush rätt. Och i vanlig ordning plockar Erixon uttalanden från amerikanska skribenter och tyckare som "stöd" för sin sak. Vad är väl lite övergrepp på mänskliga rättigheter i ett historiskt perspektiv, tycks han tänka.
Erixon menar att det råder färre militära konflikter i världen i dag än för 50 år sedan. Det är helt sant. Men inte har väl Bush bidragit till denna minskning genom att själv starta två krig! Hans övertro på militär makt gjorde Irak till en samlngsplats för internationell terrorism, något vi inte såg innan invasionen. Bushadministrationen saknar dessutom trovärdighet när den säger sig slåss för demokrati och frihet i världen eftersom Bush sett till att tvåla dit vissa tyranner och samtidigt liera sig med andra. Om nu denna kamp för demokrati, den ideologiska striden mellan gott och ont, verkligen var på allvar skulle Bush, som den stand up guy Dick Erixon ser honom som, naturligtvis ge alla tyranner fingret. Inte bara vissa. I slutändan handlar det om realpolitik och om stormaktens intressen, inte kampen för mänskliga rättigheter. Man bryter inte mot de fri- och rättigheter man vill försvara.
Att påstå att USA agerar för den goda sakens skull och inte utifrån sina egna intressen är oerhört naivt. Jag har tidigare uttryckt den minst sagt impopulära åsikten att det egentligen spelar mindre roll vilken stat som är världens supermakt ur den aspekten att alla supermakter agerar utifrån sina intressen, inte enligt någon högre moralisk kompass. Jag föredrar USA framför Ryssland om jag måste välja - men vi måste vara på det klara med att båda staterna bygger sin politik på egna intressen, båda bryter mot de mänskliga rättigheterna i världen när det passar dem. Så fungerar världspolitiken. Men kritiken riktas från borgerligt håll bara mot den ena av parterna eftersom USA kommit att ses som världens naturliga good guys (och från vänsterhåll som världens självklara bad guys). Denna enögdhet sänker trovärdigheten för båda sidor.
Hur historien kommer att döma Bush har jag ingen aning om. Det har inte Dick Erixon heller. Det är möjligt att bilden av den avgående presidenten kommer att bli mer nyanserad med åren när historiker i lugn och ro kan sätta sig ned och bedöma inte bara beslut utan också de långsiktiga konsekvenserna - medvetna eller omedvetna - av dem.
Samtidigt får inte nuet, konsekvenserna för människor här och nu, blekna och glömmas bort i den historiska kontexten. Det är, för att bara ta ett exempel, fantastiskt att vandra på den kinesiska muren i dag, den är ett bygge som lockar mängder av turister till Kina. Men det krävdes slaveri och en oerhörd mängd mänskliga offer för att upprätta underverket. Risken är att det i framtiden glöms bort vilka offer som krävts i exempelvis Irak, att det glöms hur många irakier som inte får uppleva en demokratisk rättsstat, som jag hoppas att Irak utvecklas till i framtiden, därför att bomber tog deras liv. Även den verkligheten måste vi hålla i minnet när vi diskuterar Irakkrigets följder.
Bush har inte uträttat några underverk. Han har startat två krig som lett till hundratusentals civila dödsoffer. Han har beskurit friheten för vanliga amerikaner och ökat kontrollen av människor. Han har åsidosatt grundläggande rättsprinciper i jakten på terrorister. Han har ansvarat för en ekonomi som i dag befinner sig i moras med en rekordstor statsskuld som lämnas över till Barack Obama. Det är i mina ögon inget CV att skryta med.
Även om jag kan förstå att det utifrån ett liberalt perspektiv går att vara både för och mot Irakkriget, kommer jag aldrig att förstå den tystnad som präglar så många när det gäller övergrepp mot civila och rättsvidrig hantering av brottsmisstänkta från amerikanskt håll. Skandalen med de avvisade egyptierna var faktiskt bara en liten, liten del av USA:s extraordinary rendition-program, den olagliga hanteringen av misstänkta terrorister.
Om Bush, som Dick Erixon påstår, skulle få "rätt" i framtiden betyder det att världen har accepterat en nedmontering av rättsstaten och att använda metoder för att försvara demokratin som tvärtom inskränker den. Bevare oss väl för en sådan utveckling.
Den som är intresserad av ämnet Bushs eftermäle är välkommen till Frihetsfrontens talarkväll på torsdag klockan 19 (se detaljer om lokal här). Det lär nog kunna bli rätt heta diskussioner...
måndag 19 januari 2009
Porn buddies
Det finns en oanad intimitet i den manliga vänskapen som kanske inte alla har tänkt på...
Klippet kommer från den fantastiska brittiska sitcomserien Coupling.
Klippet kommer från den fantastiska brittiska sitcomserien Coupling.
Nyheterna tigs ju ihjäl...
Bara var tredje svensk känner till att det är val till Europaparlamentet i år. Det kan tyckas vara en skrämmande siffra, men tittar man på valdeltagandet i de senaste EU-valen är det faktiskt bara drygt en tredjedel som har röstat. Knappt 38 procent röstade 2004.
Detta kan förstås skyllas på folks allmänna okunnighet. Människor vet inte hur mycket deras liv faktiskt påverkas av beslut i EU eller bryr sig helt enkelt inte. Å andra sidan faller skulden lika mycket på gammelmedia, som bara riktar strålkastarljuset mot EU när det är val eller toppmöten (eller någon kris).
Det är väldigt, väldigt tyst om EU i svensk press. Sådana här skandaler, exempelvis, borde uppmärksammas på bästa sändningstid i svensk TV och bli förstasidor hos både morgon- och kvällspress. Journalisterna hade förvandlats till dreglande hundar om det hade inträffar i Sverige. Nu tigs det bara ihjäl. Margot Wallströms pinsamma framträdande gällande Irlands nej till Lissabonfördraget är ett annat exempel som bara har lyfts fram i bloggosfären. Bryr sig inte gammelmedia? Är de rädda för att framstå som EU-bashare? Eller menar de helt enkelt att folk är så ointresserade att det är som att tala för döva öron?
Kanske skulle sådana här nyheter bara ytterligare sänka valdeltagandet. Men om informationen om vad som pågår i EU förbättrades, skulle politikerna i alla fall inte kunna skylla på människors okunskap om allt fler väljer att inte gå till valurnorna.
Detta kan förstås skyllas på folks allmänna okunnighet. Människor vet inte hur mycket deras liv faktiskt påverkas av beslut i EU eller bryr sig helt enkelt inte. Å andra sidan faller skulden lika mycket på gammelmedia, som bara riktar strålkastarljuset mot EU när det är val eller toppmöten (eller någon kris).
Det är väldigt, väldigt tyst om EU i svensk press. Sådana här skandaler, exempelvis, borde uppmärksammas på bästa sändningstid i svensk TV och bli förstasidor hos både morgon- och kvällspress. Journalisterna hade förvandlats till dreglande hundar om det hade inträffar i Sverige. Nu tigs det bara ihjäl. Margot Wallströms pinsamma framträdande gällande Irlands nej till Lissabonfördraget är ett annat exempel som bara har lyfts fram i bloggosfären. Bryr sig inte gammelmedia? Är de rädda för att framstå som EU-bashare? Eller menar de helt enkelt att folk är så ointresserade att det är som att tala för döva öron?
Kanske skulle sådana här nyheter bara ytterligare sänka valdeltagandet. Men om informationen om vad som pågår i EU förbättrades, skulle politikerna i alla fall inte kunna skylla på människors okunskap om allt fler väljer att inte gå till valurnorna.
söndag 18 januari 2009
Superskulden
Kvällens Dokument utifrån, dokumentären Superdebt, handlade om USA:s rekordstora och fortsatt skenande statsskuld. Skulden har växt från 5,6 biljoner år 2000 till 9,7 biljoner 2008. Det är ofattbara summor vi pratar om.
Samtidigt klättrar Kina på den ekonomiska rankingen och är nu världens tredje största ekonomi efter USA och Japan. Den enorma välståndsökningen sedan Deng Xiaopings reformer 1978 har inneburit att 300 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och ekonomin 70-faldigats. Kina har en valutareserv på 1 biljon dollar och världens största handelsöverskott.
"Om Kinas ekonomi fortsätter att växa i samma takt som under de senaste 20 åren och USA:s ekonomi likaså, kommer Kina att passera USA om 20 år. Det är inte en frågan om ifall det sker utan när", säger Tim Condon, chef för Asienavdelningen vid ING Groep NV i Singapore.
Även Kina drabbas förstås av finanskrisen. Ett stimulanspaket på 4 biljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) klubbades i november. Stora investeringar i bland annat infrastruktur ska skapa jobb. Tillväxten avtar i Kina men var, till skillnad från nära nog nolltillväxt i väst, 6,8 procent under sista kvartalet 2008.
För USA kommer det att bli värre innan det kan bli bättre. Inte nog med att landet befinner sig i recession, den nye presidenten har enorma förväntningar på sig. Och de handlar inte om en lägre statsskuld.
Samtidigt klättrar Kina på den ekonomiska rankingen och är nu världens tredje största ekonomi efter USA och Japan. Den enorma välståndsökningen sedan Deng Xiaopings reformer 1978 har inneburit att 300 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och ekonomin 70-faldigats. Kina har en valutareserv på 1 biljon dollar och världens största handelsöverskott.
"Om Kinas ekonomi fortsätter att växa i samma takt som under de senaste 20 åren och USA:s ekonomi likaså, kommer Kina att passera USA om 20 år. Det är inte en frågan om ifall det sker utan när", säger Tim Condon, chef för Asienavdelningen vid ING Groep NV i Singapore.
Även Kina drabbas förstås av finanskrisen. Ett stimulanspaket på 4 biljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) klubbades i november. Stora investeringar i bland annat infrastruktur ska skapa jobb. Tillväxten avtar i Kina men var, till skillnad från nära nog nolltillväxt i väst, 6,8 procent under sista kvartalet 2008.
För USA kommer det att bli värre innan det kan bli bättre. Inte nog med att landet befinner sig i recession, den nye presidenten har enorma förväntningar på sig. Och de handlar inte om en lägre statsskuld.
lördag 17 januari 2009
När högern tystnar
”Högern” är ett samlingsnamn för en grupp människor till vilka jag alltjämt hör. Ändå är detta ett öppet angrepp på människor inom just denna politiska skara bestående av både liberaler och konservativa, socialliberaler och nyliberaler – ett ”skott inifrån” kanske statsministern skulle ha kallat det.
Ämnet jag ska beröra är inte nytt och jag har också berört det tidigare. Det har emellertid åter aktualiserats på ett sätt tydligare än vi sett under de senaste fem åren i och med konflikten i Gaza. Förra gången det begav sig var 2003 när USA med allierade invaderade Irak. Jag ifrågasatte invasionen och gick därmed, som en av få, mot ”högern” bestående av allt från konservativ bombhöger till nyliberala USA-kramare - och en stor grupp knäpptysta som sannolikt hade ett och annat att säga men avstod för att inte stöta sig med den inom högern rådande konsensusen att allt USA gör, är rätt (särskilt utrikespolitiskt). Det är denna sorts enögdhet som besvärar mig och som jag finner så obehaglig. Några väldigt få undantag finns förvisso.
På tisdag lämnar George W Bush officiellt över rodret över en skakad supermakt till Barack Obama. En åtta år lång plåga är slut och det är långt ifrån ett dukat bord som den nye presidenten får sätta sig vid. Bush lämnar över ett USA som är aktivt i två krig och som skakas av den värsta ekonomiska krisen på många decennier. Överskott har under Bushs tid vid makten vänts till rekordstora underskott och USA:s anseende i världen som den fria världens ledare har solkats ned betänkligt av administrationens arroganta nedmontering av rättsstaten. USA har likt alla stormakter även under tidigare ledare begått övergrepp, störtat vissa diktatoriska makthavare och lierat sig med andra, men den systematik med vilken rättsstaten satts ur spel under Bush är exempellös. Amerikanska domstolar har stretat emot men inte förmått hindra presidentens övergrepp på den amerikanska konstitutionen.
Det fanns inte mycket av självkritik i George W Bushs avskedstal. Det är möjligen fel arena för sådant. Bush har emellertid även i tidigare intervjuer framhållit vissa ”besvikelser” men varit noga med att inte uttala ordet ”misslyckande”. Irak är enligt honom en framgång, ”en demokrati i Mellanöstern” och ”en vän till USA”. Att Bush kallar ett delvis ockuperat land för ”vän” säger en del som presidentens syn på internationella relationer. Avskedstalet var ett tal fullt av svulstiga och bombastiska ”offra dig för landet”-retorik i sämsta nationalistiska anda.
Det som är mest alarmerande med Bushs tid vid makten är alltså att USA så systematiskt har valt att frångå rättsstatens principer. Landets militära ledning har sanktionerat användning av tortyr, olaglig internering utan åtal och rättegång. Detta har skapat en situation av fullkomlig rättslöshet för den som drabbats. Eftersom USA officiellt inte använder sig av tortyr finns ingenstans att vända sig för att få skadestånd för omänsklig behandling. Administrationen har jagat människor och varit noga med att internera dem utomlands för att kringgå USA:s konstitution. Genom att kalla fienden för ”illegala kombattanter” har USA lyckats krångla sig runt den självklara rätten att prövas i domstol för påstådda brott. Den som grips är varken krigsfånge eller häktad i vanlig bemärkelse. Personen befinner sig i ett rättsligt vakuum och kan, i enlighet med presidentens önskemål, hållas internerad så länge USA anser nödvändigt. Problemet är att detta beteende har spritt sig över hela den demokratiska världen. Även lilla Sverige har bistått USA. Både demokratier och diktaturer har kunnat begå övergrepp med hänvisning till ”kriget mot terrorismen”. Vem som är "terrorist" avgör varje enskild regering godtyckligt.
Att internera människor i åratal utan åtal och rättegång är ett förfarande som varje människa som tror på rättsstaten borde reagera kraftigt mot, oavsett vad den misstänkte misstänks för. I en rättsstat ska människor fällas i domstol bara efter att bevisning fastslagit skuld. Men borgerliga som gärna kritiserar skurkstater och demonstrerar för fängslade bloggares frihet är knäpptysta så fort Guantánamo kommer på tal. Om man använder sig av så vitt skilda måttstockar för hur olika länder får bete sig, där vissa brott mot mänskliga rättigheter är acceptabla eller kanske rent av önskvärda medan andra är förkastliga – helt beroende på vilken stat som begår dem – tror man verkligen på demokratin?
För Bush är allt väldigt enkelt: det handlar om att skydda det amerikanska folket från yttre hot och i grunden en kamp mellan gott och ont. Sju år utan terrordåd används som argument för att strategin har lyckats. Samtidigt har även det amerikanska folket hamnat under allt strängare övervakning på grund av lagar som Patriot Act. Vanliga amerikaners frihet beskärs, demokratin försvagas i försvar av demokratin. Här kommer åter igen den svenska högerns inkonsekvens fram i ljuset. Hur ofta kritiseras Patriot Act av svenska liberaler? Vi är på tå mot FRA, teledatalagring och Ipred-lagar men blundar när stormakten USA allvarligt inskränker friheten för sina medborgare.
USA har således begått förbrytelser som vi normalt skulle kräva att ansvariga ledare åtalades för. Hade det gällt ledare i ett afrikanskt land hade personen eller personerna i fråga sannolikt varit efterlysta. Det hamnar en hög av lagar och förskräckliga arbetsmetoder i Barack Obamas knä. Han har lovat att stänga Guantánamo, vilket är en bra början. Men det räcker inte. Den nye presidenten måste även se till att extraordinary rendition-programmet stängs och aldrig återuppstår. Kort sagt måste Obama arbeta för att återupprätta respekten för rättsstatens principer igen. Att skyldiga för godkännandet av de systematiska övergreppen ska kunna ställas inför rätta är emellertid inte sannolikt. Kraven ser vi från vänsterhåll och inte från de som kallar sig Amerikavänner. Där fortsätter tystnaden att vara tämligen kompakt.
Jag är trött på dubbelmoralen och hyckleriet. Jag önskar se fler liberaler som tar principerna om demokrati, rättssäkerhet och frihet på allvar och inte inskränker sig till att vrida och vända på dessa begrepp till oigenkännlighet bara för att hamna i USA:s eller Israels försvar. Någonstans där på vägen upphörde ni nämligen att vara liberaler.
Land of the free...
Ämnet jag ska beröra är inte nytt och jag har också berört det tidigare. Det har emellertid åter aktualiserats på ett sätt tydligare än vi sett under de senaste fem åren i och med konflikten i Gaza. Förra gången det begav sig var 2003 när USA med allierade invaderade Irak. Jag ifrågasatte invasionen och gick därmed, som en av få, mot ”högern” bestående av allt från konservativ bombhöger till nyliberala USA-kramare - och en stor grupp knäpptysta som sannolikt hade ett och annat att säga men avstod för att inte stöta sig med den inom högern rådande konsensusen att allt USA gör, är rätt (särskilt utrikespolitiskt). Det är denna sorts enögdhet som besvärar mig och som jag finner så obehaglig. Några väldigt få undantag finns förvisso.
På tisdag lämnar George W Bush officiellt över rodret över en skakad supermakt till Barack Obama. En åtta år lång plåga är slut och det är långt ifrån ett dukat bord som den nye presidenten får sätta sig vid. Bush lämnar över ett USA som är aktivt i två krig och som skakas av den värsta ekonomiska krisen på många decennier. Överskott har under Bushs tid vid makten vänts till rekordstora underskott och USA:s anseende i världen som den fria världens ledare har solkats ned betänkligt av administrationens arroganta nedmontering av rättsstaten. USA har likt alla stormakter även under tidigare ledare begått övergrepp, störtat vissa diktatoriska makthavare och lierat sig med andra, men den systematik med vilken rättsstaten satts ur spel under Bush är exempellös. Amerikanska domstolar har stretat emot men inte förmått hindra presidentens övergrepp på den amerikanska konstitutionen.
Det fanns inte mycket av självkritik i George W Bushs avskedstal. Det är möjligen fel arena för sådant. Bush har emellertid även i tidigare intervjuer framhållit vissa ”besvikelser” men varit noga med att inte uttala ordet ”misslyckande”. Irak är enligt honom en framgång, ”en demokrati i Mellanöstern” och ”en vän till USA”. Att Bush kallar ett delvis ockuperat land för ”vän” säger en del som presidentens syn på internationella relationer. Avskedstalet var ett tal fullt av svulstiga och bombastiska ”offra dig för landet”-retorik i sämsta nationalistiska anda.
Det som är mest alarmerande med Bushs tid vid makten är alltså att USA så systematiskt har valt att frångå rättsstatens principer. Landets militära ledning har sanktionerat användning av tortyr, olaglig internering utan åtal och rättegång. Detta har skapat en situation av fullkomlig rättslöshet för den som drabbats. Eftersom USA officiellt inte använder sig av tortyr finns ingenstans att vända sig för att få skadestånd för omänsklig behandling. Administrationen har jagat människor och varit noga med att internera dem utomlands för att kringgå USA:s konstitution. Genom att kalla fienden för ”illegala kombattanter” har USA lyckats krångla sig runt den självklara rätten att prövas i domstol för påstådda brott. Den som grips är varken krigsfånge eller häktad i vanlig bemärkelse. Personen befinner sig i ett rättsligt vakuum och kan, i enlighet med presidentens önskemål, hållas internerad så länge USA anser nödvändigt. Problemet är att detta beteende har spritt sig över hela den demokratiska världen. Även lilla Sverige har bistått USA. Både demokratier och diktaturer har kunnat begå övergrepp med hänvisning till ”kriget mot terrorismen”. Vem som är "terrorist" avgör varje enskild regering godtyckligt.
Att internera människor i åratal utan åtal och rättegång är ett förfarande som varje människa som tror på rättsstaten borde reagera kraftigt mot, oavsett vad den misstänkte misstänks för. I en rättsstat ska människor fällas i domstol bara efter att bevisning fastslagit skuld. Men borgerliga som gärna kritiserar skurkstater och demonstrerar för fängslade bloggares frihet är knäpptysta så fort Guantánamo kommer på tal. Om man använder sig av så vitt skilda måttstockar för hur olika länder får bete sig, där vissa brott mot mänskliga rättigheter är acceptabla eller kanske rent av önskvärda medan andra är förkastliga – helt beroende på vilken stat som begår dem – tror man verkligen på demokratin?
För Bush är allt väldigt enkelt: det handlar om att skydda det amerikanska folket från yttre hot och i grunden en kamp mellan gott och ont. Sju år utan terrordåd används som argument för att strategin har lyckats. Samtidigt har även det amerikanska folket hamnat under allt strängare övervakning på grund av lagar som Patriot Act. Vanliga amerikaners frihet beskärs, demokratin försvagas i försvar av demokratin. Här kommer åter igen den svenska högerns inkonsekvens fram i ljuset. Hur ofta kritiseras Patriot Act av svenska liberaler? Vi är på tå mot FRA, teledatalagring och Ipred-lagar men blundar när stormakten USA allvarligt inskränker friheten för sina medborgare.
USA har således begått förbrytelser som vi normalt skulle kräva att ansvariga ledare åtalades för. Hade det gällt ledare i ett afrikanskt land hade personen eller personerna i fråga sannolikt varit efterlysta. Det hamnar en hög av lagar och förskräckliga arbetsmetoder i Barack Obamas knä. Han har lovat att stänga Guantánamo, vilket är en bra början. Men det räcker inte. Den nye presidenten måste även se till att extraordinary rendition-programmet stängs och aldrig återuppstår. Kort sagt måste Obama arbeta för att återupprätta respekten för rättsstatens principer igen. Att skyldiga för godkännandet av de systematiska övergreppen ska kunna ställas inför rätta är emellertid inte sannolikt. Kraven ser vi från vänsterhåll och inte från de som kallar sig Amerikavänner. Där fortsätter tystnaden att vara tämligen kompakt.
Jag är trött på dubbelmoralen och hyckleriet. Jag önskar se fler liberaler som tar principerna om demokrati, rättssäkerhet och frihet på allvar och inte inskränker sig till att vrida och vända på dessa begrepp till oigenkännlighet bara för att hamna i USA:s eller Israels försvar. Någonstans där på vägen upphörde ni nämligen att vara liberaler.
Land of the free...Frihetsfrontens talarkväll: januari
Torsdagen den 22 januari är det dags för det nya årets första talarkväll med Frihetsfronten. Dick Erixon kommer och pratar om George W Bushs eftermäle. Det kommer med all säkerhet att bli heta diskussioner - se till att delta du också!
Plats: Restaurang Pan (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla
Stan, Stockholm.
Tid: Torsdag den 22 januari kl 19.
Talare: Dick Erixon, bloggare och samhällsdebattör.
Ämne: Vilket eftermäle kommer Bush att få?
Två mandatperioder med George W Bush i Vita Huset är till ända. Vilket eftermäle kommer han att få? Tuff sheriff eller krigshetsare? Och vad kan vi vänta oss av Barack Obama?
Detta kan bli en mycket intressant kväll med bombhöger, hippielibertarianer och många andra med starka åsikter.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
På Pan kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.
Baren har öppet till framåt nattkröken. För- och eftersits för
intresserade. (Vi finns i baren från 17:30-tiden.)
Varmt välkommen!
Plats: Restaurang Pan (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla
Stan, Stockholm.
Tid: Torsdag den 22 januari kl 19.
Talare: Dick Erixon, bloggare och samhällsdebattör.
Ämne: Vilket eftermäle kommer Bush att få?
Två mandatperioder med George W Bush i Vita Huset är till ända. Vilket eftermäle kommer han att få? Tuff sheriff eller krigshetsare? Och vad kan vi vänta oss av Barack Obama?
Detta kan bli en mycket intressant kväll med bombhöger, hippielibertarianer och många andra med starka åsikter.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
På Pan kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.
Baren har öppet till framåt nattkröken. För- och eftersits för
intresserade. (Vi finns i baren från 17:30-tiden.)
Varmt välkommen!
Bloggaren Tolgfors
En uppmärksam läsare tipsade om att självaste försvarsminister Tolgfors har börjat blogga. Med kommentarsfunktion. Skulle ju kunna bli riktigt livat...
Sten Tolgfors blogg.
Update: Nähä, att kommentera gick ju inte alls. Det hade väl varit att utmana ödet för det stackars statsrådet...
Sten Tolgfors blogg.
Update: Nähä, att kommentera gick ju inte alls. Det hade väl varit att utmana ödet för det stackars statsrådet...
fredag 16 januari 2009
Front mot teledatalagringen
Tekniken att övervaka alla är fel teknik - och fel princip. Den politiska drömmen om det perfekta samhället som kan rädda oss från allt farligt har vilselett en del politiker och polismyndigheter. Kostnaden för denna missriktade dröm är att den personliga integriteten går förlorad i allt större utsträckning.
Mitt i fredagsstressen har jag glömt att tipsa om Camilla Lindbergs och Erik Josefssons Sidan 4-artikel i Expressen. Det är glädjande att Camilla fortsätter att sticka ut hakan - trots konsekvenserna. Hon är som alla liberala riksdagsledamöter borde vara men inte vågar.
"Ich mach's kurtz und schmertzlos"...
Som något slags ritual i det tyska skidskyttelandslaget ingår tydligen att äta något riktigt elakt. Det kunde således inte passa bättre än att i anslutning till VM i Östersund 2008 äta det äckligaste vi har att bjuda på i Sverige: surströmming.
So, los geht's: Tyska skidskyttar äter surströmmning och bland annat stjärnan Magdalena Neuner beskriver fasan efter att en man i skyddsutrustning har öppnat burken...
So, los geht's: Tyska skidskyttar äter surströmmning och bland annat stjärnan Magdalena Neuner beskriver fasan efter att en man i skyddsutrustning har öppnat burken...
Förenklat om depressioner
Enligt Aftonbladet hävdar en rad psykiatriker i tidskriften New Scientist att det stjälper mer än det hjälper att behandla en deprimerad människa med starka antidepressiva mediciner. Lättare depressioner kan tvärtom vara nyttigt eftersom det får oss att stanna upp och reflektera i vardagen. De verkar utgå från tesen "det som inte dödar, härdar". Så går det inte att resonera med depressioner.
Resonemanget bör endast ses med betoning på lättare depressioner. Ett allvarligt depressionstillstånd kan vara rent livsfarligt. Jag upplever att det slängs lite för lätt med begreppet depression. Depression är inte bara lite tillfällig nedstämdhet, det krävs mer än så för att ge en person en depressionsdiagnos. Det handlar om att det under en tid, förutom nedsatt förmåga till glädje, kunnat skönjas sömnstörningar, viktminskning/ökning, oerhörd trötthet och energilöshet samt koncentrationssvårigheter. Därtill kan tillkomma dödslängtan och tankar på självmord i olika utvecklade stadier.
Jag kan emellertid instämma i att antidepressiva mediciner kommit att ses som någon sorts mirakelkur mot varje negativt tillstånd i livet, om det nu är delvis det psykiatrikerna tänker på, och att de utdelas lite väl lättvindigt i vissa fall. Kvällspressen gör sitt bästa för att informera om "lyckopiller" som likt en knapptryckning ska få oss att må bättre. Så fungerar inte antidepressiva mediciner.
Livet går upp och ned för oss alla, men det betyder inte att alla människor genomgår depressioner under sina liv. Den som har drabbats av en depression vet efter tillfrisknandet vad det är frågan om.
Resonemanget bör endast ses med betoning på lättare depressioner. Ett allvarligt depressionstillstånd kan vara rent livsfarligt. Jag upplever att det slängs lite för lätt med begreppet depression. Depression är inte bara lite tillfällig nedstämdhet, det krävs mer än så för att ge en person en depressionsdiagnos. Det handlar om att det under en tid, förutom nedsatt förmåga till glädje, kunnat skönjas sömnstörningar, viktminskning/ökning, oerhörd trötthet och energilöshet samt koncentrationssvårigheter. Därtill kan tillkomma dödslängtan och tankar på självmord i olika utvecklade stadier.
Jag kan emellertid instämma i att antidepressiva mediciner kommit att ses som någon sorts mirakelkur mot varje negativt tillstånd i livet, om det nu är delvis det psykiatrikerna tänker på, och att de utdelas lite väl lättvindigt i vissa fall. Kvällspressen gör sitt bästa för att informera om "lyckopiller" som likt en knapptryckning ska få oss att må bättre. Så fungerar inte antidepressiva mediciner.
Livet går upp och ned för oss alla, men det betyder inte att alla människor genomgår depressioner under sina liv. Den som har drabbats av en depression vet efter tillfrisknandet vad det är frågan om.
torsdag 15 januari 2009
Utmaningar väntar Kina 2009
Dissidenten Wei Jingsheng varnar för att den kinesiska regimen kan kollapsa i den rådande finanskrisen på grund av stigande arbetslöshet och därmed ökande missnöje bland befolkningen.
Wei bedömer att arbetslösheten i urbana områden kan vara så hög som 20 procent. Han spår att om regeringen väljer att hjälpa vanliga kineser i kriser kommer "den regerande klassen av storföretagare och byråkrater att störta regeringen och ersätta den med en regering som skyddar deras intressen".
I mina öron låter det en aning överdrivet. Kina är inte det land som har drabbats eller kommer att drabbas allra värst av finanskrisen. Landet har fortsatt att visa en hög tillväxt, som förvisso lär sjunka. Kina har världens största valutareserv och, till skillnad från USA, en stark ekonomi när krisen nu ska mötas. På grund av systemet kan regeringen sätta igång enorma sysselsättningsskapande projekt och ha en helt annan kontroll än en amerikansk administration eller regering i valfritt europeiskt land kan ha. Det har fattats beslut om enorma infrastruktursatsningar som nu ska börja ta fart.
Samtidigt är det sant att krisen slår mot både företagare och vanliga kineser. De kineser jag pratar med regelbundet berättar om sin rädsla att förlora jobbet och att krisen märks av i bland annat fastighetsbranschen. Inget land kommer undan helskinnat i denna kris.
Men regimen kommer inte att kollapsa. Att det kommer att uppstå protester på sina håll när människor förlorar sina jobb råder ingen tvekan om. Vi ser samma sak ske i stabila demokratier i Europa. Men protesterna riktar sig ofta mot lokala företrädare, inte sällan när det förekommit oegentligheter. Problemet kan lösas tillfälligt genom att låta huvuden rulla på det lokala planet.
2009 är emellertid ett speciellt år. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år. Att regimen vill fira sig själv råder inget tvivel om och årsdagen av jordbävningstragedin i Beichuan blir säkert en nationell dag för sorg och eftertanke, men det lär också bli svårt att undvika att oppositionella gör allt för att uppmärksamma 20-årsdagen av händelserna i juni 1989. Hur väl de lyckas återstår att se, det beror naturligtvis helt på regimens svar. Uppropet Charta 08, som kräver frihet och demokrati i Kina, har hittills lockat 7 000 underskrifter. Kampviljan verkar finnas där, men några tusen namnunderskrifter är en förvisso tydlig men ändå försvinnande liten signal om kinesernas frihetstörst.
Kina är på många sätt ett fantastiskt land och spännande land. Det kinesiska folket har upplevt en historisk välståndsklättring de senaste 30 åren och även den personliga friheten är i dag överlägsen den under Mao. Men vägen till verklig demokrati med fria val är lång och snårig. Vi ska heller inte vänta oss att ett framtida demokratiskt Kina nödvändigtvis måste se ut exakt som våra västerländska demokratier.
Förr eller senare kommer den demokratiska processen att sätta igång på allvar även i Mittens rike. Men inte än. I tider av ekonomisk kris kommer det att vara innehållet i plånboken som främst intresserar människorna, inte de politiska friheterna.
Finanskris eller inte - Den långa muren är alltid lika imponerande.
Wei bedömer att arbetslösheten i urbana områden kan vara så hög som 20 procent. Han spår att om regeringen väljer att hjälpa vanliga kineser i kriser kommer "den regerande klassen av storföretagare och byråkrater att störta regeringen och ersätta den med en regering som skyddar deras intressen".
I mina öron låter det en aning överdrivet. Kina är inte det land som har drabbats eller kommer att drabbas allra värst av finanskrisen. Landet har fortsatt att visa en hög tillväxt, som förvisso lär sjunka. Kina har världens största valutareserv och, till skillnad från USA, en stark ekonomi när krisen nu ska mötas. På grund av systemet kan regeringen sätta igång enorma sysselsättningsskapande projekt och ha en helt annan kontroll än en amerikansk administration eller regering i valfritt europeiskt land kan ha. Det har fattats beslut om enorma infrastruktursatsningar som nu ska börja ta fart.
Samtidigt är det sant att krisen slår mot både företagare och vanliga kineser. De kineser jag pratar med regelbundet berättar om sin rädsla att förlora jobbet och att krisen märks av i bland annat fastighetsbranschen. Inget land kommer undan helskinnat i denna kris.
Men regimen kommer inte att kollapsa. Att det kommer att uppstå protester på sina håll när människor förlorar sina jobb råder ingen tvekan om. Vi ser samma sak ske i stabila demokratier i Europa. Men protesterna riktar sig ofta mot lokala företrädare, inte sällan när det förekommit oegentligheter. Problemet kan lösas tillfälligt genom att låta huvuden rulla på det lokala planet.
2009 är emellertid ett speciellt år. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år. Att regimen vill fira sig själv råder inget tvivel om och årsdagen av jordbävningstragedin i Beichuan blir säkert en nationell dag för sorg och eftertanke, men det lär också bli svårt att undvika att oppositionella gör allt för att uppmärksamma 20-årsdagen av händelserna i juni 1989. Hur väl de lyckas återstår att se, det beror naturligtvis helt på regimens svar. Uppropet Charta 08, som kräver frihet och demokrati i Kina, har hittills lockat 7 000 underskrifter. Kampviljan verkar finnas där, men några tusen namnunderskrifter är en förvisso tydlig men ändå försvinnande liten signal om kinesernas frihetstörst.
Kina är på många sätt ett fantastiskt land och spännande land. Det kinesiska folket har upplevt en historisk välståndsklättring de senaste 30 åren och även den personliga friheten är i dag överlägsen den under Mao. Men vägen till verklig demokrati med fria val är lång och snårig. Vi ska heller inte vänta oss att ett framtida demokratiskt Kina nödvändigtvis måste se ut exakt som våra västerländska demokratier.
Förr eller senare kommer den demokratiska processen att sätta igång på allvar även i Mittens rike. Men inte än. I tider av ekonomisk kris kommer det att vara innehållet i plånboken som främst intresserar människorna, inte de politiska friheterna.
Finanskris eller inte - Den långa muren är alltid lika imponerande.Mänskliga rättigheter het fråga för USA
Human Rights Watch (HRW) presenterade i går sin årliga rapport över de mänskliga rättigheternas ställning i 90 av världens länder. Det är blandade resultat.
USA har bidragit med sin beskärda del genom att som "den moraliska stormakten" i världen tortera misstänkta terrorister och fängsla dem utan åtal i flera år. Det finns förhoppningar om att USA ska välja en annan väg under Barack Obama. Det mesta tyder på att Guantánamo kommer att stängas. Bara det är ett viktigt trendbrott.
Men det är långt ifrån tillräckligt. Samtliga interner måste antingen åtalas eller friges (med skadestånd). Det bör göras en granskning om hur frekvent tortyr har använts i förhör och säkerställas att det inte accepteras i framtiden. USA bör, precis som HRW:s chef Kenneth Roth påpekat, tänka om gällande vilka metoder som används i terroristbekämpningen. Det är varken rätt eller effektivt att begå övergrepp mot misstänkta. Den nya administrationen bör slutligen se till att USA tar plats i den Internationella Brottmålsdomstolen ICC för att göra gemensam sak i kampen för mänskliga rättigheter i hela världen.
Frågan är om det blir någon förändring i USA:s syn på mänskliga rättigheter
under den nye presidenten. Förhoppningarna finns där.
USA har bidragit med sin beskärda del genom att som "den moraliska stormakten" i världen tortera misstänkta terrorister och fängsla dem utan åtal i flera år. Det finns förhoppningar om att USA ska välja en annan väg under Barack Obama. Det mesta tyder på att Guantánamo kommer att stängas. Bara det är ett viktigt trendbrott.
Men det är långt ifrån tillräckligt. Samtliga interner måste antingen åtalas eller friges (med skadestånd). Det bör göras en granskning om hur frekvent tortyr har använts i förhör och säkerställas att det inte accepteras i framtiden. USA bör, precis som HRW:s chef Kenneth Roth påpekat, tänka om gällande vilka metoder som används i terroristbekämpningen. Det är varken rätt eller effektivt att begå övergrepp mot misstänkta. Den nya administrationen bör slutligen se till att USA tar plats i den Internationella Brottmålsdomstolen ICC för att göra gemensam sak i kampen för mänskliga rättigheter i hela världen.
Frågan är om det blir någon förändring i USA:s syn på mänskliga rättigheterunder den nye presidenten. Förhoppningarna finns där.
onsdag 14 januari 2009
Den nyliberala bloggdominansen fortsätter
Det är fortsatt nyliberal bloggdominans när de bästa politiska bloggarna ska utses. Henrik Alexandersson, som blev årets politiska bloggare i den årliga omröstning om Bloggen Bent anordnar, är även nominerad till Aftonbladets och Bloggportalens Stora Bloggpriset.
Nominerade är även Blogge Bloggelito, Oscar Swartz, Opassande och Carl Bildt. Frånsett utrikesministerns blogg tycker jag att det är ett mycket bra urval som har nominerats. Särskilt roligt är det förstås att Frihetsfrontens ordförandes blogg åter igen nomineras. Det ger en signal om att frihetliga idéer faktiskt når ut till människor i detta genomsossefierade land. Det är dessutom både roligt och viktigt att det är de frihetliga högerbloggarna och inte de bombkåta konservativa högerbloggarna som nominerats. Välmotiverade politiska analyser på frihetlig grund står högt i kurs.
Personligen tycker jag också att det är kul att Blogge ständigt hamnar bra till i sådana här omröstningar. Han bloggar om kontroversiella men principiellt viktiga frågor som sexköpslag, moralhysterisk barnporrlagstiftning och yttrandefrihetsfrågor och ger en balanserad bild av Kina. Han skiter fullständigt i vad människor tycker, äcklas av och upprörs över. Det visar att politisk korrekthet inte ger framgång i bloggosfären och att politisk ytlighet inte lönar sig - till skillnad från i partipolitiken. Och bitterheten bland vissa vänsterbloggare gör det hela ännu mer underhållande.
Ljummet, småtråkigt och överdrivet
Partiledardebatten i förmiddags var ungefär som de brukar vara: ganska ljummen och småtråkig men med vissa retoriska glimtar. Reinfeldt var statsmannamässig, Björklund pressade Mona Sahlin om hennes samarbete med gamla övervintrade kommunister i vänsterpartiet. Och Lars Ohly gick till hårda angrepp mot regeringens lealösa hållning i Mellanösternkonflikten.
Lars Ohly är skicklig. Hans fokus i debatten var Gaza och han gjorde ett bra jobb med att visa empati med de civila palestinska offren. Säkert är denna empati verklig och inte spelad. Men som jag har konstaterat tidigare, är det anmärkningsvärt att ingen inom vänstern är tillnärmelsevis lika empatisk och bekymrad när det gäller andra allvarliga konflikter i världen. Intresset för den politiskt framtvingade svälten och totala kollapsen i Zimbabwe, exempelvis, bryr sig ingen om. Massmördandet i Darfur får inte alls Ohly att gå igång. Av den anledningen har jag lite svårt att ta vänsterledarens engagemang för mänskliga värden på fullt allvar.
Ett större engagemang än ett "å ena sidan, å andra sidan"-resonemang hade dock varit att föredra från regeringen. Visst ska Hamas fördömas och det är viktigt att inte vara ensynt och endast skylla på Israel. Men att mer öppet fördöma mördandet av snart tusen civila i Gaza är inte för mycket begärt även av en regering som vill vara Israelvänlig.
Finanskrisen kom som en skänk från ovan för oppositionen. Nu kan de (äntligen!) börja prata om "massarbetslöshet" och lägga hela skulden på den borgerliga regeringen. Jag undrar om väljarna är så korkade att de går på detta. Oppositionen använder de gamla vanliga överdrifterna för att söka beskriva en ideologisk klyfta mellan blocken som egentligen inte finns. Det högerspöke som socialdemokraterna har skrämts med i alla år finns inte längre. Reinfeldt är en lika god socialdemokrat som Mona Sahlin och lika klimatalarmistisk som miljöpartisterna.
Reinfeldt ironiserade över att Mona Sahlin sade sig ha skapat ett tydligt regeringsalternativ med miljöpartiet och vänsterpartiet och räknade upp en lång rad frågor där dessa partier är helt oense. Var är tydligheten? frågade statsministern. Sahlin blev honom svaret skyldig. Men Reinfeldt är själv skyldig till att tydligheten i svensk politik har minskat. Vi har förvisso två olika regeringsalternativ att välja mellan - men de vill i princip samma saker. Det enda som är tydligt är att vi egentligen inte har några reella valmöjligheter.
Lars Ohly är skicklig. Hans fokus i debatten var Gaza och han gjorde ett bra jobb med att visa empati med de civila palestinska offren. Säkert är denna empati verklig och inte spelad. Men som jag har konstaterat tidigare, är det anmärkningsvärt att ingen inom vänstern är tillnärmelsevis lika empatisk och bekymrad när det gäller andra allvarliga konflikter i världen. Intresset för den politiskt framtvingade svälten och totala kollapsen i Zimbabwe, exempelvis, bryr sig ingen om. Massmördandet i Darfur får inte alls Ohly att gå igång. Av den anledningen har jag lite svårt att ta vänsterledarens engagemang för mänskliga värden på fullt allvar.
Ett större engagemang än ett "å ena sidan, å andra sidan"-resonemang hade dock varit att föredra från regeringen. Visst ska Hamas fördömas och det är viktigt att inte vara ensynt och endast skylla på Israel. Men att mer öppet fördöma mördandet av snart tusen civila i Gaza är inte för mycket begärt även av en regering som vill vara Israelvänlig.
Finanskrisen kom som en skänk från ovan för oppositionen. Nu kan de (äntligen!) börja prata om "massarbetslöshet" och lägga hela skulden på den borgerliga regeringen. Jag undrar om väljarna är så korkade att de går på detta. Oppositionen använder de gamla vanliga överdrifterna för att söka beskriva en ideologisk klyfta mellan blocken som egentligen inte finns. Det högerspöke som socialdemokraterna har skrämts med i alla år finns inte längre. Reinfeldt är en lika god socialdemokrat som Mona Sahlin och lika klimatalarmistisk som miljöpartisterna.
Reinfeldt ironiserade över att Mona Sahlin sade sig ha skapat ett tydligt regeringsalternativ med miljöpartiet och vänsterpartiet och räknade upp en lång rad frågor där dessa partier är helt oense. Var är tydligheten? frågade statsministern. Sahlin blev honom svaret skyldig. Men Reinfeldt är själv skyldig till att tydligheten i svensk politik har minskat. Vi har förvisso två olika regeringsalternativ att välja mellan - men de vill i princip samma saker. Det enda som är tydligt är att vi egentligen inte har några reella valmöjligheter.
Så klart
”De slutade att skicka hyllningstelegram inte för att de kom på andra tankar utan för att adressaterna upphörde.”
Jan Björklund (fp) i partiledardebatten om det demokratiskt opålitliga vänsterpartiets historia, ett parti som Mona Sahlin vill bilda regering med. Något svar på om huruvida Sahlin anser att vänstern har rensat ut sin kommunistiska garderob eller ej, fick Björklund inte.
tisdag 13 januari 2009
Låt Saab dö
Saab är ett förlusttyngt bolag och har varit det under mycket lång tid. Inte ens under högkonjunkturen när andra bilmärken gjorde goda vinster lyckades Saab visa positiva siffror. Varför ska ett sådant företag överleva?
Att företag som gör förlust i år efter år slutligen går omkull brukar ingen protestera mot. Det krävs ingen ekonomiexamen för att förstå detta. Men när det gäller ett svenskt företag (som inte alls är särskilt svenskt längre), och svenska jobb är det tydligen annorlunda. då ska det gråtas och gnölas i TV (ty bilfabriksarbetares jobb är tydligen mer värda än alla andras). Då förväntas svenska skattebetalare vara med och betala för att ett misskött företag ska få fortsätta existera. Svenska staten har redan skjutit till pengar, vilket förmodligen är otillräckligt. Saab behöver mer pengar för att överleva. Mer skattepengar till ett sjunkande skepp, alltså.
Det verkar finnas två alternativ just nu: försäljning eller nedläggning. Då infinner sig genast frågan: vilket företag vill i dessa tider köpa ett bilmärke som tillhör ett av världens minsta och inte har visat vinst på...20 år? Återstår nedläggning. Vilket verkar som det mest rimliga.
Låt Saab gå under. Misskötta företag som gör förlust har inget existensberättigande.
Att företag som gör förlust i år efter år slutligen går omkull brukar ingen protestera mot. Det krävs ingen ekonomiexamen för att förstå detta. Men när det gäller ett svenskt företag (som inte alls är särskilt svenskt längre), och svenska jobb är det tydligen annorlunda. då ska det gråtas och gnölas i TV (ty bilfabriksarbetares jobb är tydligen mer värda än alla andras). Då förväntas svenska skattebetalare vara med och betala för att ett misskött företag ska få fortsätta existera. Svenska staten har redan skjutit till pengar, vilket förmodligen är otillräckligt. Saab behöver mer pengar för att överleva. Mer skattepengar till ett sjunkande skepp, alltså.
Det verkar finnas två alternativ just nu: försäljning eller nedläggning. Då infinner sig genast frågan: vilket företag vill i dessa tider köpa ett bilmärke som tillhör ett av världens minsta och inte har visat vinst på...20 år? Återstår nedläggning. Vilket verkar som det mest rimliga.
Låt Saab gå under. Misskötta företag som gör förlust har inget existensberättigande.
Inskränkthet i sexköpsdebatten - igen
Det är fascinerande att det ska vara så omöjligt att göra ett seriöst reportage om prostitution i svensk press. Artikeln i Svenska Dagbladet om prostitution i Danmark innehåller exakt det fördömande tonläge som vi har vant oss vid att se så fort sex och pengar nämns i samma mening. Vi skriver 2009 men människor kan fortfarande inte acceptera varandras sexuella olikheter.
Artikelförfattaren frågar sig varför en av sexsäljarna, som endast arbetar med s/m några timmar en gång i veckan, inte kan göra det gratis om hon tycker att det är så kul? Ja, varför kan inte artikelförfattaren skriva sina artiklar till Svenska Dagbladet gratis om hon tycker att det är så kul? Förstår hon själv hur absurd denna fråga är?
Arbetet ska förfulas ("det känns dock som en avgrund mellan den varma, väldoftande massagekliniken och de blåfrusna flickorna som vi nyligen passerade på Istedgade") och det fria valet förlöjligas ("individens rättigheter och fria val går före allt annat"). Sexsäljare får förvisso komma till tals i artikeln och uttrycka att det jobbigaste med arbetet är den diskriminering som sexsäljarnas tvingas utstå - men sista ordet får prostitutionsmotståndarna: "Prostitution i ett samhälle påverkar alla kvinnor". Sexköp måste alltså förbjudas.
Här lyfts den moraliska aspekten in och behovet av att "sända signaler", som det brukar heta på politikerspråk. Det handlar om att visa att det "inte är OK" och, i förlängningen, att låta den personliga sexualmoralen vara gällande för alla. För jämställdhetens skull. Exakt vad som definieras som jämställdhet i artikeln är oklart.
Socialstyrelsens Kännedom om prostitution från 2007 har tigits ihjäl i Sverige. Det är inte konstigt eftersom den gör en saklig genomgång av prostitutionen i landet och, vilket inte är vanligt, frågar sexsäljarna själva vad de anser om situationen. Det får man normalt inte göra eftersom risken är stor att de svarar "fel", att de inte ser sig som offer, att de inte tycker att de utnyttjas av sina kunder. Rapporten visar också att det inte finns någon kausalitet mellan sexköpslagen och minskad prostitution. Gatuprostitutionen har minskat (nu är två tredjedelar tillbaka igen) samtidigt som verksamheten har bytt skepnad och flyttat ut på nätet. Och feministerna sover gott om natten.
Det finns många märkliga missförstånd kring sexköp. Att sälja en sexuell tjänst är inte att sälja sin kropp. Det är att sälja en tjänst som utförs med kroppen. Precis som vanligt massage. Men det är något med sex som gör att folk flippar ur och släpper alla logiska och rimliga resonemang. Tänk om vi skulle säga till alla sjukgymnaster: ”Nej, tyvärr. Vi tycker inte om ert arbete. Det är äckligt när ni håller på och kladdar och klämmer på människor på det där sättet. Dessutom är det bara ett sätt för patienterna att få lite tillfredsställelse som de borde kunna få gratis på annat håll. Vi förbjuder därför folk att komma till er i fortsättningen. Och kom ihåg att vi gör det här för er skull!”
Människor med denna uppfattning är ofta utan egna erfarenheter, de har aldrig träffat en sexsäljare, än mindre haft ett längre samtal med en, och bygger därför sina uppfattningar på genusanalyser, maktanalyser och fördomar. Alternativt är de bara inte intresserade av vad sexsäljarna säger utan ser allt utifrån maktanalysperspektivet där sexsäljaren är ett offer som inte kan erkänna sitt misslyckande för sig själv. De höjer aldrig blicken för att försöka förstå att alla inte har samma inskränkta sexualmoral som de själva.
Sex är alldeles för komplicerat för att rymmas i radikalfeministiska maktanalyser eller sexköpslagar. Det finns inget one size fits all när det kommer till sex. Prostitutionsdebatten är ett smörgåsbord av fördomar, ihålig argumentation och hysteriska känslor.
Det finns, som jag har påpekat i tidigare bloggposter, ett flertal mycket enkla sakargument för att ha legala sexköp:
Några tidigare poster i ämnet: 1, 2, 3
Artikelförfattaren frågar sig varför en av sexsäljarna, som endast arbetar med s/m några timmar en gång i veckan, inte kan göra det gratis om hon tycker att det är så kul? Ja, varför kan inte artikelförfattaren skriva sina artiklar till Svenska Dagbladet gratis om hon tycker att det är så kul? Förstår hon själv hur absurd denna fråga är?
Arbetet ska förfulas ("det känns dock som en avgrund mellan den varma, väldoftande massagekliniken och de blåfrusna flickorna som vi nyligen passerade på Istedgade") och det fria valet förlöjligas ("individens rättigheter och fria val går före allt annat"). Sexsäljare får förvisso komma till tals i artikeln och uttrycka att det jobbigaste med arbetet är den diskriminering som sexsäljarnas tvingas utstå - men sista ordet får prostitutionsmotståndarna: "Prostitution i ett samhälle påverkar alla kvinnor". Sexköp måste alltså förbjudas.
Här lyfts den moraliska aspekten in och behovet av att "sända signaler", som det brukar heta på politikerspråk. Det handlar om att visa att det "inte är OK" och, i förlängningen, att låta den personliga sexualmoralen vara gällande för alla. För jämställdhetens skull. Exakt vad som definieras som jämställdhet i artikeln är oklart.
Socialstyrelsens Kännedom om prostitution från 2007 har tigits ihjäl i Sverige. Det är inte konstigt eftersom den gör en saklig genomgång av prostitutionen i landet och, vilket inte är vanligt, frågar sexsäljarna själva vad de anser om situationen. Det får man normalt inte göra eftersom risken är stor att de svarar "fel", att de inte ser sig som offer, att de inte tycker att de utnyttjas av sina kunder. Rapporten visar också att det inte finns någon kausalitet mellan sexköpslagen och minskad prostitution. Gatuprostitutionen har minskat (nu är två tredjedelar tillbaka igen) samtidigt som verksamheten har bytt skepnad och flyttat ut på nätet. Och feministerna sover gott om natten.
Det finns många märkliga missförstånd kring sexköp. Att sälja en sexuell tjänst är inte att sälja sin kropp. Det är att sälja en tjänst som utförs med kroppen. Precis som vanligt massage. Men det är något med sex som gör att folk flippar ur och släpper alla logiska och rimliga resonemang. Tänk om vi skulle säga till alla sjukgymnaster: ”Nej, tyvärr. Vi tycker inte om ert arbete. Det är äckligt när ni håller på och kladdar och klämmer på människor på det där sättet. Dessutom är det bara ett sätt för patienterna att få lite tillfredsställelse som de borde kunna få gratis på annat håll. Vi förbjuder därför folk att komma till er i fortsättningen. Och kom ihåg att vi gör det här för er skull!”
Människor med denna uppfattning är ofta utan egna erfarenheter, de har aldrig träffat en sexsäljare, än mindre haft ett längre samtal med en, och bygger därför sina uppfattningar på genusanalyser, maktanalyser och fördomar. Alternativt är de bara inte intresserade av vad sexsäljarna säger utan ser allt utifrån maktanalysperspektivet där sexsäljaren är ett offer som inte kan erkänna sitt misslyckande för sig själv. De höjer aldrig blicken för att försöka förstå att alla inte har samma inskränkta sexualmoral som de själva.
Sex är alldeles för komplicerat för att rymmas i radikalfeministiska maktanalyser eller sexköpslagar. Det finns inget one size fits all när det kommer till sex. Prostitutionsdebatten är ett smörgåsbord av fördomar, ihålig argumentation och hysteriska känslor.
Det finns, som jag har påpekat i tidigare bloggposter, ett flertal mycket enkla sakargument för att ha legala sexköp:
1) En prostituerad kränker ingen annan människa genom sitt yrkesval
Vi ska inte lägga några moraliska aspekter i att en person har valt att sälja en sexuell tjänst till en annan person. Om det handlar om massage av nacken, ryggen eller könsorganen ska inte spela någon roll så länge det sker på frivillig basis.
2) Ett frivilligt avtal mellan två myndiga människor ska inte vara olagligt
Om två vuxna människor bestämmer sig för att ingå en överenskommelse, ska inte staten ha någon rätt att hindra dem. En köpare vill ha en sexuell tjänst och sexsäljaren erbjuder den mot en bestämd summa. Detta är en affärsöverenskommelse jämförbar med den vi alla gör när vi handlar på ICA eller går till frisören.
3) Om sexköpslagen inte hjälper de prostituerade - varför finns den då?
Sexköpslagens effekter är svårbedömda. Enligt Socialstyrelsens Kännedom om prostitution (2007) saknas kausalitet mellan sexköpslagen och minskad prostitution. Allt lagen gör är att "sända signaler", vilket i praktiken innebär ett ökat stigma mot sexsäljarna. De prostituerade har själva aldrig varit en komponent i arbetet med lagstiftningen.
4) Sexköpslagen göder kriminaliteten
Förbjuder du något måste du vara beredd på att det skapas alternativ på den svarta marknaden. Det såg vi inte minst under förbudstiden i USA och vi kan se samma tydliga mönster på narkotikaområdet. När det gäller prostitution ökar utsattheten för de prostituerade eftersom de lätt hamnar i klorna på hallickar och kriminella som tjänar grova stålar på förbudet. En vit marknad skulle möjliggöra för sexsäljare att på ett affärsmässigt sätt ta kontroll över sin egen verksamhet, starta egna bordeller eller massageinstitut och vara sina egna herrar.
5) Lika rättigheter för alla - även sexsäljare
Sexköpslagen förbjuder inte bara vuxna människor att själva bestämma hur och under vika omständigheter de ska ha sex med varandra. Den diskriminerar dessutom en utvald grupp i samhället å det grövsta. Sexsäljarna har inte rätt till samma skyddsnät som alla andra arbetande människor - inte för att de begått något brott utan för att de valt ett yrke som inte är socialt accepterat. Ingen annan yrkesgrupp i samhället skulle acceptera att behandlas på detta sätt. För sexsäljarna är det vardag. En legaliseringen skulle innebär a att sexäljarna kan skatta för sitt arbete och åtnjuta samma förmåner och skyldigheter i samhället som alla andra.
Några tidigare poster i ämnet: 1, 2, 3
måndag 12 januari 2009
Folkpartiet fortsätter EU-heilandet
Det EU-heilande folkpartiet ska heila ännu mer. Inför Europaparlamentsvalet i sommar kommer "liberalerna" att fokusera på EU-kryperi och argumentera för ett svenskt inträde i eurosamarbetet. Jan Björklund är tydlig:
"Något parti måste ta på sig att föra fram en positiv Europavision i Sverige. Folkpartiet gör det gärna, eftersom vi är övertygade om att det europeiska samarbetet är det viktigaste som hänt på vår kontinent under de senaste 100 åren."
Att partiet samtidigt vill satsa på kärnkraften hjälper liksom inte. Det är svårt att se att det ligger någon stor framgångspotential i detta. Sverige är ett överlag EU-skeptiskt land och folkpartiet har inget som helst nytt att komma med i sitt EU-positiva budskap. Argumentet är fortfarande att EU är bra för att... det är bra. Och för fredens skull, förstås.
Var är den liberala kritiken mot EU? Sverige behöver mer liberal EU-kritik, inte mindre.
"Något parti måste ta på sig att föra fram en positiv Europavision i Sverige. Folkpartiet gör det gärna, eftersom vi är övertygade om att det europeiska samarbetet är det viktigaste som hänt på vår kontinent under de senaste 100 åren."
Att partiet samtidigt vill satsa på kärnkraften hjälper liksom inte. Det är svårt att se att det ligger någon stor framgångspotential i detta. Sverige är ett överlag EU-skeptiskt land och folkpartiet har inget som helst nytt att komma med i sitt EU-positiva budskap. Argumentet är fortfarande att EU är bra för att... det är bra. Och för fredens skull, förstås.
Var är den liberala kritiken mot EU? Sverige behöver mer liberal EU-kritik, inte mindre.
Garantera ett starkt försvar
Före talmannen och försvarsministern Björn von Sydow vill stärka det svenska försvaret. Han vill att Sverige behåller sina 100 Jas-plan och runt 100 stridsvagnar. Nedrustningen har alltså gått för långt.
Det är bara att instämma. von Sydow nämner Georgenkriget som det främsta skälet till att avbryta bantningen av det svenska försvaret. Det är både rätt och fel. Rätt i och med att vi under Georgienkrisen såg ett aggressivt och oförutsägbart Ryssland. Ryssland har under Putins tid som president, och nu premiärminister, fått en alltmer aggressiv och arrogant framtoning mot omvärlden. Det går helt enkelt inte att förutse vilka schismer som kan uppkomma i framtiden och hur de kan tänkas påverka Sverige.
Men det är också fel att bara peka på Georgienkriget som ett skäl för ett starkt svensk försvar. Försvaret av svenskt territorium, av svenska liv, är statens primära uppgift. I både dåliga och goda tider. Att banta försvarsförmågan så till den milda grad att någon reell försvarsverksamhet mot utländska hot inte kan förekomma är oförlåtligt och innebär att staten sviker ett av sina grundläggande åtaganden mot folket. Att detta fortsätter att ske under en borgerlig regering är en skam.
Huruvida von Sydows ståndpunkt är förankrad i det socialdemokratiska partiet är oklart. Regeringen borde söka finna en överenskommelse med oppositionens största parti för en långsiktig hållning som innebär att den svenska försvarsförmågan stärks. Utländska insatser i Nordic Battlegroup är viktiga och bör fortsätta - men inte till priset av ett dåligt hemmaförsvar.
Det är bara att instämma. von Sydow nämner Georgenkriget som det främsta skälet till att avbryta bantningen av det svenska försvaret. Det är både rätt och fel. Rätt i och med att vi under Georgienkrisen såg ett aggressivt och oförutsägbart Ryssland. Ryssland har under Putins tid som president, och nu premiärminister, fått en alltmer aggressiv och arrogant framtoning mot omvärlden. Det går helt enkelt inte att förutse vilka schismer som kan uppkomma i framtiden och hur de kan tänkas påverka Sverige.
Men det är också fel att bara peka på Georgienkriget som ett skäl för ett starkt svensk försvar. Försvaret av svenskt territorium, av svenska liv, är statens primära uppgift. I både dåliga och goda tider. Att banta försvarsförmågan så till den milda grad att någon reell försvarsverksamhet mot utländska hot inte kan förekomma är oförlåtligt och innebär att staten sviker ett av sina grundläggande åtaganden mot folket. Att detta fortsätter att ske under en borgerlig regering är en skam.
Huruvida von Sydows ståndpunkt är förankrad i det socialdemokratiska partiet är oklart. Regeringen borde söka finna en överenskommelse med oppositionens största parti för en långsiktig hållning som innebär att den svenska försvarsförmågan stärks. Utländska insatser i Nordic Battlegroup är viktiga och bör fortsätta - men inte till priset av ett dåligt hemmaförsvar.
söndag 11 januari 2009
Livets triumf
SVT2 visade i kväll dokumentären Stranded om det som har blivit känt som ”Miraklet i Anderna”. Flygkraschen i Anderna i oktober 1972 och den följande kampen för överlevnad är en av de största mänskliga triumferna i kampen mot döden och för livet.
Jag minns att jag, när allt var skit och elände för ett antal år sedan, ibland ägnade den fantastiska historien i Anderna en tanke eller två. De utsattes för en övermänsklig utmaning men tog sig an den genom att visa en fantastisk överlevnadsvilja och kärlek till och omtanke om varandra. De överlevde i 72 dagar genom att äta av sina kamraters döda kroppar. Det var livets triumf över döden, över alla till synes omöjliga svårigheter i form av kyla, svält, laviner och ständig död. Fernando ”Nando” Parrado förlorade sin mor i kraschen och systern dog några dagar senare. Men hans far och andra syster var vid liv hemma. Det räckte för att kämpa vidare.
Jag kan rekommendera filmen Alive för alla som ännu inte har sett denna klassiker. Den är trogen boken (som heter Vi lever! i svensk översättning och är väldigt stark). Nando Parrado, som tillsammans med Roberto Canessa lämnade det kraschade planet för att söka hjälp, utkom med en egen bok (Miraklet i Anderna - mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem) för något år sedan.
Sådana här historier, som hade varit helt orimliga i film- eller bokform om de inte hade hänt på riktigt, inspirerar och skänker eftertanke. Visst drabbas vi alla av saker inom ramen för våra egna liv, men det kan ändå vara nyttigt att ibland höja blicken en aning och få ett större perspektiv.
Besök gärna den officiella hemsidan för händelsen, som innehåller bilder, intervjuer och mycket annat.
Delar av planet blandade med minnessaker har lagts vid ett slags altare på berget för att minnas de 29 personer som aldrig kom därifrån.