Svensk försvarspolitik har kapitulerat

Statens grundläggande uppgifter är att tillhandahålla skydd av liv och egendom. Den som är medborgare, och för all del alla som vistas i landet, har rätt att få skydd av statens våldsmonopol, människor som kränker andra genom att stjäla eller bruka våld ska dömas rättssäkert i domstol och den drabbade få någon sorts ersättning för sveda och värk. Vi ska alltså ha polis som griper misstänkta gärningsmän och ett fungerande rättsväsende som dömer dem. Till detta läggs ett övergripande militärt försvar av det territorium som vi valt att kalla Sverige för att skydda befolkningen från yttre hot.

Ovanpå allt detta grundläggande har det byggts en generell välfärdsstat som expanderade enormt under 1900-talets senare hälft och nu på 2000-talet är nere på detaljnivå. Stora politiska och ideologiska spörsmål har trängts bort från dagordningen och ersatts av diskussioner om procentsatser i a-kassan och jämställdhetsextremism på dagisnivå. Hela Sverige tycks har förlorat greppet om vad som egentligen är viktigt och vad som är triviala skitsaker i det stora hela. Några hundra år av fred har försatt Sverige i en illusion av evig trygghet och lycka där allt ont kan byggas bort med politiska insatser och där svenskarna vaccinerats från sådant som drabbar andra länder. Terrorism. Krig. Nationell oro. Det är därför kanske inte att förvånas över att det svenska militära försvaret ligger i dödsryckningar utan att någon reagerar.

Socialdemokraterna har i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet bantat det svenska försvaret betänkligt. Lite förvånande har alliansregeringen fortsatt på denna inslagna väg. Först ska konstateras att det inte är något konstigt i att försvarsmakten måste förändras och utvecklas. Vissa regementsnedläggningar har därför säkert varit naturliga. Det är också viktigt att påpeka att försvarets gradvisa omläggning från invasions- till insatsförsvar är nödvändig och att gamla tiders stora men sega försvarsmakt inte är något alternativ.

Men det måste finnas en gräns för när Sverige inte längre kan freda sitt territorium och med en ytterligare bantning med en tredjedel har den gränsen definitivt nåtts (förmodligen redan långt innan). Det finns inget invasionshot hängande över Sverige i dag, men precis som Pär Ström konstaterar köper vi faktiskt en hemförsäkring trots att risken för brand eller inbrott är tämligen liten. Försvarsförmågan måste finnas där. Maxtaxor på dagis får faktiskt stryka på foten om det skulle behövas...

Svensk riksdag håller på att avsäga sig rätten att försvara sitt eget lands medborgare. Försvarsfrågan borde bli en stor valfråga där alliansen tar på sig ansvaret att rusta upp. Som Aftonbladets webbomröstning visar finns det stöd för ett starkare svenskt försvar (något som Jan Björklund förstås är väl medveten om), men frågan är vad det egentligen säger. Skulle du be alla som röstat att rangordna de viktigaste frågorna lär försvarsfrågan hamna långt efter abstrakta frågor som "välfärden" men även mer konkreta som "barnomsorg" eller "skolan". Försvaret är helt enkelt ingen valvinnare, vilket också är en förklaring till att tidigare regeringar kunnat plocka miljarder för försvarsbudgeten när det saknats på annat håll.

Det finns inget som tyder på att vi under Reinfeldts ledning kommer att få se ett starkare svenskt försvar än när miljöpartiet hade inflytande över regeringspolitiken. Är inte det en borgerlig kapitulation vet jag inte vad som skulle vara det.