Gamla fördomar i kriminalpolitiksdebatten

Tre doktorander och lärare i kriminologi vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet svarar i dag på Curt Norstedts artikel om att brottsligheten har skjutit i taket i Sverige. Norstedt menar att orsakerna finns att finna i slapphet i kriminalvården, färre synliga poliser och att medierna törs inte säga "sanningen" om brottsutvecklingen.

Det finns mycket tyckande i kriminalpolitiksdebatten. Ofta bygger idéer och förslag på fördomar och inte fakta. En vanlig myt är att längre straff minskar brottsligheten, att det "sänder signaler" (argumentet som tas till när argumentlådan i övrigt är tom) om att brott inte accepteras och att ökad strafflängd har en avskräckande effekt. Som om varje brott föregicks av en straffvärdeskalkyl.

USA är känt för en väldigt repressiv hållning och vi ser ofta drakoniska straff utdömas. Följden är att en procent av befolkningen sitter i fängelse. Var hundrade amerikan är alltså inspärrad. Det är ingen framkomlig väg att bara låsa in människor och tro att det löser några problem. Fängelser är som bekant inte särskilt effektiva vad gäller rehabilitering av kriminella. Det är en mycket destruktiv värld, inte minst i amerikanska fängelser men inte heller svenska fängelser fyller någon annan funktion än ren förvaring.

Jag är inte emot fängelser som företeelse men anser att dess rehabiliterande funktion är grovt överskattad och att den som släpps ut inte nödvändigtvis har några bättre möjligheter att klara sig som hederlig Svensson än när celldörren låstes. Dessutom döms människor till fängelse, såväl i Sverige som i andra länder, utan att de utgör något hot mot omgivningen.

När det gäller höjda straff förs det, som påpekas i Brännpunktartikeln, ofta fram som förslag för att göra allmänheten (läs väljarna) nöjd. Det sänder signalen att politikerna "gör något", tar brottsligheten "på allvar". En politiker som inte gör något anses inte ta ansvar och en sådan politiker vill inte människor ha. Höjda straffsatser, fler poliser (vilket varit ett både borgerligt och socialdemokratiskt mantra de senaste 10 åren) och ökade polisiära befogenheter är enkla sätt att ta detta så kallade ansvar och visa handlingskraft.

Det Curt Norstedt och även många borgerliga skribenter och bloggare vill göra är att utmåla Sverige som ett land i moraliskt förfall med hot både inifrån och utifrån ("den organiserade brottsligheten"), kort sagt ett samhälle där vi inte längre kan känna oss trygga. Att risken att bli nedslagen, våldtagen eller i värsta fall mördad fortfarande är tämligen liten även i Stockholms innerstad hjälper inte. Det dessa människor vill göra är att skapa en känsla av osäkerhet och rädsla. Rädda människor ger gärna bort lite av sin frihet för att vinna lite trygghet, bäst tillhandahållen av staten i form av strängare lagar och mer övervakning. För allas vårt bästa, förstås. Att säkerhetsbranschen har blomstrande tider tyder på en hos människor ökande osäkerhet och rädsla, som ofta är helt omotiverad.

Det är i upptrissade och extrema lägen, som efter (det synnerligen ovanliga) mordet på Engla, som de dummaste förslagen föds. Det finns därför all anledning att visa sans och eftertänksamhet i denna debatt. Men det är inte alla som klarar det.