Utmaningar väntar Kina 2009

Dissidenten Wei Jingsheng varnar för att den kinesiska regimen kan kollapsa i den rådande finanskrisen på grund av stigande arbetslöshet och därmed ökande missnöje bland befolkningen.

Wei bedömer att arbetslösheten i urbana områden kan vara så hög som 20 procent. Han spår att om regeringen väljer att hjälpa vanliga kineser i kriser kommer "den regerande klassen av storföretagare och byråkrater att störta regeringen och ersätta den med en regering som skyddar deras intressen".

I mina öron låter det en aning överdrivet. Kina är inte det land som har drabbats eller kommer att drabbas allra värst av finanskrisen. Landet har fortsatt att visa en hög tillväxt, som förvisso lär sjunka. Kina har världens största valutareserv och, till skillnad från USA, en stark ekonomi när krisen nu ska mötas. På grund av systemet kan regeringen sätta igång enorma sysselsättningsskapande projekt och ha en helt annan kontroll än en amerikansk administration eller regering i valfritt europeiskt land kan ha. Det har fattats beslut om enorma infrastruktursatsningar som nu ska börja ta fart.

Samtidigt är det sant att krisen slår mot både företagare och vanliga kineser. De kineser jag pratar med regelbundet berättar om sin rädsla att förlora jobbet och att krisen märks av i bland annat fastighetsbranschen. Inget land kommer undan helskinnat i denna kris.

Men regimen kommer inte att kollapsa. Att det kommer att uppstå protester på sina håll när människor förlorar sina jobb råder ingen tvekan om. Vi ser samma sak ske i stabila demokratier i Europa. Men protesterna riktar sig ofta mot lokala företrädare, inte sällan när det förekommit oegentligheter. Problemet kan lösas tillfälligt genom att låta huvuden rulla på det lokala planet.

2009 är emellertid ett speciellt år. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år. Att regimen vill fira sig själv råder inget tvivel om och årsdagen av jordbävningstragedin i Beichuan blir säkert en nationell dag för sorg och eftertanke, men det lär också bli svårt att undvika att oppositionella gör allt för att uppmärksamma 20-årsdagen av händelserna i juni 1989. Hur väl de lyckas återstår att se, det beror naturligtvis helt på regimens svar. Uppropet Charta 08, som kräver frihet och demokrati i Kina, har hittills lockat 7 000 underskrifter. Kampviljan verkar finnas där, men några tusen namnunderskrifter är en förvisso tydlig men ändå försvinnande liten signal om kinesernas frihetstörst.

Kina är på många sätt ett fantastiskt land och spännande land. Det kinesiska folket har upplevt en historisk välståndsklättring de senaste 30 åren och även den personliga friheten är i dag överlägsen den under Mao. Men vägen till verklig demokrati med fria val är lång och snårig. Vi ska heller inte vänta oss att ett framtida demokratiskt Kina nödvändigtvis måste se ut exakt som våra västerländska demokratier.

Förr eller senare kommer den demokratiska processen att sätta igång på allvar även i Mittens rike. Men inte än. I tider av ekonomisk kris kommer det att vara innehållet i plånboken som främst intresserar människorna, inte de politiska friheterna.

Finanskris eller inte - Den långa muren är alltid lika imponerande.