Feminismen frodas inom alliansen

Sedan den borgerliga alliansen tog över regeringsmakten har den normalt så gapiga och aggressiva radikalfeminismen i Sverige varit beskedlig och tyst och i det närmaste försvunnit från våra riksmedier. Frågan är vad det beror på - har radikalfeminismen drabbats av ett tillfälligt nederlag eller har den tvärtom redan segrat?

Egentligen kom backlashen för den svenska feminismen långt innan alliansen kom till regeringsbordet. Det började väl någonstans kring ROKS-ordförandens ökända uttalande om att män är djur. Feminismen som sådan var på frammarsch, politiker kände sig tvingade att "komma ut" som feminister i mer eller mindre krystade varianter. Allt som behövdes för att ge radikalfeminismen en rejäl tillbakagång var emellertid att dra ned byxorna på dess mest hårdföra aktivister i TV. Sedan dess tycks den högljudda svenska radikalfeminismen har gått i ide, kanske i väntan på att viljan att granska och syna den ska minska.

Själva begreppet feminism har blivit känsligare att förknippas med (vilket fått följden att många som kallar sig feminister blivit noga med att definiera just "sin" feminism för att inte buntas ihop med andra knäppskallar). De finns förstås där fortfarande. Gudrun Schyman. Tiina Rosenberg. Josefine Brink. Katrine Kielos. Ja, till och med Anders Borg är ju en fullfjädrad feminist i dag, det slutgiltiga beviset för att det faktiskt har slagit runt för honom. Men radikalfeminismens företrädare är inte alls lika närvarande i debatten. Det får mig att undra om idéerna kanske redan slagit igenom i så pass hög grad att den högljudda debatten inte längre behövs. Sexualbrottslagstiftningen har förändrats. Sexköpslagen kommer sannolikt att skärpas, trots att partierna som ligger bakom den sitter i opposition, och egentligen är det bara kvoteringsverktyget som den nuvarande regeringen bestämt vägrar att röra.

Det har i någon mån funnits en trygghet i att ha kristdemokraterna i regeringen, det är nämligen det enda parti man kan vänta sig viss antifeministisk politik från. Partiet kan i teorin fungera som bromskloss när galenpannor inom exempelvis folkpartiet försöker vara lika radikalfeministiska som vänsterpartistiska företrädare. Men i praktiken har vi sett att partiet snarast skjuter på i vissa frågor. Inte utifrån en feministisk grundanalys, men effekten blir densamma: Sexofobiska radikalfeminister bildar ohelig allians med händerna-på-täcket-moralister för the greater good.

I resten av alliansen finns heller ingen tröst att söka. Vi har en moderat justitieminister som uttryckligen förklarar att hon ger blanka fan i vad sexsäljarna i det här landet tycker om sexköpslagen och hur de påverkas av den. Moderaterna bygger vidare på den radikalfeministiska politiken på området. Att ingen protesterar (den gode Göran Lindblad har i alla fall försökt och föga förvånande fått en massa skit för det) och att debatten uteblir är oroväckande. Det finns säkert många inom både kristdemokraterna och moderaterna som inte är överförtjusta över feministiseringen av politiken. Men de håller i sådana fall tyst. Det öppnar upp för ännu fler feministiska beslut inom alliansen i framtiden.

Bjurwaldskt förakt

Jag vet inte riktigt vad Lisa Bjurwald vill få ut av sitt angrepp på hela den svenska bloggosfären. På tre meningar lyckas hon anklaga alla bloggare för att vara korkade analfabeter som dödshotar svenska rikspolitiker. Som om det vore en representativ bild. Med den logiken skulle hela den svenska pressen vara kommunistiska diktaturkramare eftersom det just förekommer sådana artiklar på Aftonbladet Kultur.

Själv menar hon att hon inte alls talar om hela bloggosfären utan bara den "fula" delen. I själva verket visar Bjurwald upp det sedvanliga föraktet för "vanligt folks" åsikter, stärkt i sitt självförtroende av det faktum att hon får sina texter publicerade i DN. Det gör inte hennes texter bättre på något sätt. Svensk dags-, kvälls- och gratispress är fullproppad med krönikörer och skribenter som om de vore bloggare skulle tillhöra den "särskrivande specialklass" som Bjurwald pratar om.

Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om Blondinbella, främst därför att jag inte anser att hon förtjänar ett ögonblicks mer uppmärksamhet. Men visst kan även jag tycka att man är mer än lovligt mediekåt om man skriker ut om ett sexuellt övergrepp på detta sätt.

Bush: Wall Street got drunk

President Bush på skämthumör är alltid underhållande. Här har svenska politiker lite att lära.

"Jag kan inte dö nu, vi ska ju ha parmiddag i morrn"

FRA har anmält Hax till JK (se anmälan här) för yttrandefrihetsbrott och enligt uppgifter som kommit Hax till handa ska polisen ta honom direkt på Arlanda när han landar i kväll. Svensk polis säger att de inte har hört något om ett sådant ingripande, men det är nog med lite darriga ben som Hax kliver av planet om någon timme. Man vet ju aldrig.

Mitt i allt detta kom jag plötsligt att tänka på en av huvudpersonen Franks (Felix Herngrens) märkliga tankar i filmen Vuxna människor: "Jag kan inte dö nu, vi ska ju ha parmiddag i morgon." Hax kan inte bli arresterad. Vi ska ju faktiskt käka middag på onsdag!

Gissa om det kommer att bli liv i luckan om denna Haxjakt resulterar i ett gripande. En redan uppretad bloggosfär kommer åter att enas och åter igen att gå ut på gator och torg. Börja med att överföra den symboliska summan på 103 kronor (en krona för varje namn som fanns på listan över avlyssnade svenskar) till Hax Paypalkonto.

Jag undrar om FRA tänkte igenom situationen innan de gjorde sin anmälan. Det verkar inte riktigt så, JK vill nämligen inte kännas vid den och menar att en anmälan till dem endast är relevant om bloggen är grundlagsskyddad. Total förvirring, alltså.

Andra som bloggar: Mina Moderata Karameller, Johan Ingerö, Lake, Pophöger

FRA JK-anmäler Hax

FRA har anmält Frihetsfrontens ordförande tillika bloggaren Henrik Alexandersson till JK för yttrandefrihetsbrott enligt 2:2 sekretesslagen. I 2:2 anges att sekretess gäller för uppgift "om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs."

Det känns lite... tunt. Men det är väl bara att gratulera. FRA har skapat uppmärksamhet igen och sannolikt skaffat sig ytterligare några fiender.

HAX.

Ingvar Åkesson är kinkig.

Kina, OS och den lilla människan

Bojkotta eller inte bojkotta? Niklas Ekdal tar i söndagens DN upp problematiken kring västvärldens syn på Kina och de olympiska spelen där.

Ett av de vanligaste argumenten mot OS i Beijing är att spelen kommer att bli en propagandaseger för kommunistpartiet och därmed för förtryckarregimen. Lyckad propaganda förutsätter emellertid att någon blir blåst, att någon köper propagandan. Nazisternas propagandageni Joseph Goebbels menade visserligen att propaganda måste vara så slug och subtil att den som tror på den inte vet att han har blivit lurad att tro på den, men fullt så subtil är faktiskt inte kommunstregimen i Kina. Vi känner alla till regimens brott.

Vem är det som ska besegras med propagandan? Inte den vanlige kinesen - alla som bor i Kina känner naturligtvis till alla problem, all korruption, alla brott mot de mänskliga rättigheterna. Och knappast heller vi i väst - det är väl ingen annan än Jan Myrdal som förnekar de brott som den kinesiska regimen gjort och fortsätter att göra sig skyldig till. Att vara där och bevaka, att sätta press på regimen och få den att visa sitt rätta ansikte kan inte vara annat än positivt. Isolation och bojkotter är värdelösa verktyg om man vill påverka på allvar.

En konsekvens av OS-förberedelserna har varit tvångsomflyttningen av människor. OS-området i stadens norra delar är stort och kräver därmed utrymme som upptas av andra. Kineser som råkar bo i närheten av de nybyggda OS-arenorna har dessutom fått sina hyror chockhöjda, ibland så mycket att de omöjligt kan bo kvar. Allt detta är typiska exempel på den lilla människans försvarslöshet, men vi måste påminna oss om att omflyttningar av människor i Beijing har pågått mycket längre än OS-förberedelserna. Staden är i ständig förvandling och oundvikligen kommer vissa att drabbas av utvecklingen.

Ekdal kritiserar Kinas utrikespolitik. De har försvarat både Burmas och Sudans rätt att "styra över sina inre angelägenheter", som det brukar kallas. Här skiljer sig emellertid den framväxande kinesiska stormakten inte från exempelvis Ryssland eller USA. Både dessa jätteländer lierar sig med skurkregimer för att sedan kritisera andra. Vi måste ha detta i åtanke när vi kritiserar Kina.

Niklas Ekdal har helt rätt i en sak: OS 2008 är en fest som folket förtjänar, men inte regimen. Låt oss göra det till en fest för folket.

Kinesisk skönhet.

Tolgfors på argumentåtervinning

Sten Tolgfors gör ett nytt försök att övertyga FRA-kritikerna om att ingen vanlig svensk medborgare kommer att fastna i deras nät. Det är förbluffande att försvarsministern gör detta utan att reflektera över den information som läckte ut härom veckan där det framgår att just vanliga människor spanats på av myndigheten.

Tolgfors skriver exakt samma sak i dag på Brännpunkt som han skrivit och sagt tidigare. Han och generaldirektören Åkesson avlöser varandra i att skriva i stort sett identiska debattartiklar. I och med detta ignorerar de att debatten faktiskt tagit steg framåt sedan den 18 juni. Vi har fått bevis på att FRA visst spanat på vanliga svenska medborgare (och en av dem har anmält händelsen till JK).

Att inte låtsas om detta kommer inte att göra Tolgfors mer övertygande. Det är en sak att påstå att FRA inte får spana på vanligt folk. Att lagen skulle förbjuda dem att göra det kan säkert få somliga att tro att det aldrig kommer att se. Men att hävda att FRA inte kan spana på vanligt folk eftersom sökverktygen på ett förtrollande sätt sorterar bort allt oväsentligt är att ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet.

Det är rent löjeväckande att se Tolgfors skriva att den trafik som inte omfattas av sökbegreppen passerar förbi obehandlad och inte kan lagras när vi nyligen fått se utdrag av så kallad överskottsinformation (som uppenbarligen lagrats) som visar på motsatsen!

Denna debattartikel av Tolgfors ser ut att vara skriven för länge sedan eftersom den fullkomligt struntar i att bemöta de fakta som uppkommit om FRA:s verksamhet den senaste tiden. Uppenbarligen tror försvarsministern att det räcker att upprepa sig för att lugna kritikerna. Därmed gör han regeringen en björntjänst för detta börjar likna en viss ökänd presskonferens med Bosse Ringholm. Slutsatsen kan bara bli en: regeringen har tömt förrådet på argument och börjat återanvända dem.

Det är politiken som behöver ändras

DN föreslår att Fredrik Reinfeldt ska "toppa laget" för att återta initiativet i politiken och vända opinionen. Tanken kan vara lockande, nya ansikten är alltid trevliga att se. Men sanningen att säga är de namn som DN framför inte direkt pulshöjande.

Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen som näringsminister. Just den Signhild som kritiserat regeringens företagarpolitik och gör det i dag igen på Brännpunkt. Hon skulle förlora all trovärdighet som företagarnas företrädare om hon gick in i den regering som Sveriges företagare är så kritiska mot. Och möjligheten att på allvar påverka politiken så mycket att företagaropinionen blidkas, torde vara liten.

Henrik Landerholm som försvarsminister. Sten Tolgfors är en sopa, men han är en lojal sopa. Efter debaclet med Odenberg ville Reinfeldt ha en lojal person som inte hade några lik i garderoben och som skulle följa regeringens socialdemokratiska nedmonteringslinje i försvarsfrågorna utan att protestera. Tolgfors har gjort det han förväntas göra och Det är politikenblir säkert kvar.

Percy Barnevik som infrastrukturminister. Barnevik är framgångsrik i bland annat biståndsorganisationen Hand in Hand och lär ha föga intresse av ett undanskymt ministerjobb i Sverige. Infrastrukturminister, vad fan är det för reträttpost för honom? Jag skulle tro att inte ens var femte svensk, kanske inte ens var tionde, kan säga vem som är infrastrukturminister i den sittande regeringen. Att ersätta Torstensson med Barnevik skulle möjligen ändra på detta och det stämmer säkert att den gode Percy har visioner. Men det spelar ingen roll vilka visionära infrastruktursatsningar han skulle vilja göra, på kassakistan sitter likafullt Anders Borg och dinglar och han släpper inte någon nära sig. Sveriges infrastruktur är mycket eftersatt och det skulle krävas mångmiljardsatsningar under tio år för att komma ikapp. Men sådant vinner man inga val på.

Jag kan gott tänka mig att Reinfeldt kommer att byta ut en och annan minister i höst, det är inget konstigt i det. Men att som DN tro att det räcker att kasta in namnkunniga personer på ett antal poster (av vilka flera dessutom är direkt undanskymda), är att visa en övertro på vad Göran Persson kallade att "toppa laget". Jag tror dessutom att Reinfeldt har fått viss avsmak för käcka utnämningar. Han behöver personer han kan lita på, ja-sägare som inte ställer till med bråk utan följer regeringens linje till punkt och pricka. Personer som Barnevik skulle krympa i en sådan position.

Nej, det som regeringen behöver är inte främst nya personer utan en ny frihetlig politisk inriktning. Och en smula ödmjukhet.

Skatter kommer alltid att höjas

Det finns inget så förrädiskt som tillfälliga skatter och avgifter. De tenderar nämligen att permanentas. När det gäller trängselskatten (biltullarna) i Stockholm har vi dessutom fått ytterligare ett argument för varför nya skatter över huvud taget inte bör införas: nu vill var tredje stockholmare nämligen höja den.

Trängselskatten i Stockholm infördes under en kort provperiod och trängseln minskade markant. Jag tyckte mig till och med märka det utanför mitt fönster på en av Stockholms mest trafikerade gator. Sedan kom omröstningen. Folk i innerstan var för, människor som måste pendla utifrån till sina jobb inne i stan var av naturliga skäl mot. Men pendlarna, som till skillnad från många cyklister och billösa personer i innerstan faktiskt berörs direkt av skatten, fick inte vara med och bestämma. Omröstningarna i kranskommunerna räknades inte i slutresultatet. Så det blev ett ja.

Sedan trängselskatten blev permanentad har vi sett en ökning av trafiken igen. Därför vill var tredje stockholmare, säkerligen till många politikers stora förtjusning, höja skatten. Folk har vant sig vid att betala de där 20 kronorna, precis som de hårt prövade bilisterna har vant sig vid att bli skinnade varje gång de tankar bilen. Annat får stryka på foten för bilen måste man ju ha och till jobbet måste man bara ta sig. Vi lär få räkna med högre trängselskatter i framtiden.

Införda skatter, hur små de än är till en början, kommer alltid att höjas. Momsen är väl det mest slående exemplet på det. Ändå går folk på politikernas löften gång på gång. Det är faktiskt lite fascinerande.

Kärlek är alltid kärlek

Jessica Anderson, 16, ska gifta sig med Clive Richards, 50, så snart hon blivit myndig. Hennes familj rasar och anledningen till att Aftonbladet över huvud taget skriver om detta är förstås att läsarna ska reagera likadant. Med avsky och äckel.

Aftonbladet skulle nämligen inte ha det minsta intresse av att skriva att Kalle, 22, gifter sig med Anneli, 27.

Tidningen frågar läsarna hur stor åldersskillnad som är OK i ett förhållande. Alternativen är 5, 10, 15, 20, 30 samt "åldern spelar ingen roll". Män och kvinnor kan svara separat för att se om något av könen är mer tolerant. När drygt 20 000 män har röstat säger de flesta, 35 procent, att 10 år är något slags gräns för dem. 16 procent säger 5 och 15 år medan 25 procent menar att åldern inte spelar någon roll. För kvinnorna är det nästan exakt samma resultat.

Webbundersökningen ger inte utrymme för att utreda om det spelar någon roll för den som röstar om det är kvinnan eller mannen som är äldst i förhållandet (med tanke på "gubbsjuke"-aspekten). Det vore också intressant att se om detta är en generationsfråga och i sådana fall vilken åldersgrupp som är mest tolerant? Det är inte nödvändigtvis säkert att det är den yngsta.

Var fjärde röstande verkar i alla fall inse att kärlek alltid är kärlek, oavsett ålder. Det lär dock dröja innan vi får ett samhälle där Aftonbladet inte skriver om äktenskap över generationsgränserna längre därför att den sociala acceptansen har gjort sådana nyheter ointressanta.

Släpp inte in sorgen i rättssalen

Vi har sett det tidigare i uppmärksammade rättegångar och nyligen såg vi det igen: anhöriga som berättar hur fantastiska deras älskade var och hur mycket de föraktar gärningsmannen som står åtalad för att ha bragt dem om livet. Hanne Kjöller har helt rätt när hon skriver att rättssalen inte är en plats för sorgbearbetning.

Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett "förlåt", och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.

Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.

Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.

Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.

"Vi räddar liv"

"7000 människor är vid liv i London i kväll tack vare information vi fått fram på det här viset."

Orden kommer från Meryl Streep, som spelar CIA-chef i filmen Rendition (Utlämnad), och syftar förstås på USA:s rättsvidriga hantering av misstänkta terrorister. Vi räddar liv, är kontentan. Det är precis vad FRA vill ha sagt nu när myndigheten går till offensiv för att rädda sitt skinn. FRA ska bland annat ha förhindrat ett politiskt mord.

Det känns fortfarande som om båda sidor i FRA-debatten pratar förbi varandra. Hur räddar FRA liv genom att ha tillgång till svenska medborgares Internettrafik? Detta handlar om principfrågor. Börjar du rucka på dem, finns sedan ingen återvändo. Då har du ursäktat fortsatta inskränkningar i den personliga integriteten och det kan bara bli värre. Kom inte och påstå att framtida politiker kommer att vilja öka den personliga integriteten för oss medborgare. Man ska vara förbannat försiktig med att köpa argumentet "vi räddar liv" när motkravet är att vi ska lämna ifrån oss vårt privatliv.

Det är mycket möjligt att FRA har räddat liv genom åren. Många fler liv skulle säkert räddas om polisen fick obegränsade resurser att avlyssna hela den svenska befolkningen, både på Internet och i mobilnätet, och om utegångsförbud infördes efter klockan 21 varje kväll. Men priset för dessa okänt antal räddade liv skulle vara ett annat slags samhälle, ett samhälle vi inte vill ha. Den biten tycks försvarare av FRA-lagen inte riktigt greppa. De ser inte helheten, de ser inte att varje FRA-lag inte är en isolerad företeelse utan en öppning in på en väg som vi över huvud taget inte ska beträda. Vi kan aldrig lagstifta oss fria från hot.

I slutändan måste vi ställa oss frågan vilket samhälle vi egentligen vill försvara. Den 12 september 2001 påbörjade västvärlden en vandring mot ett annat slags samhälle. Går vi tillräckligt långt i fel riktning för att försvara det vi anser rätt, kommer vi snart att möta dem som hotar vårt samhälle. Och då har vi ändå förlorat.

På de här flygrutterna räddas det liv som bara den.

Tänk på barnen! del 312

Folkhälsopolitiken är en gammal kvarleva. Idén är att folket är en enhet, en organism, som ska hållas frisk och att det är statens uppgift att leka doktor. Själv har jag aldrig riktigt förstått begreppet folkhälsa, hur hälsa kan vara kollektiv.

Spåren efter folkhälsoidealet är många. Regleringar och monopol, förbud och inskränkningar. Ivern att skydda befolkningen gick så långt att även Apoteket - det statliga monopol som ska hjälpa oss att bli friska när vi blivit sjuka - fick usel tillgänglighet. Staten kräver av oss att vi inte blir sjuka på söndagar - någonstans måste man ju dra gränsen för hur folk får bete sig i en välfärdsstat.

Det har ändå hänt en del genom åren. Vi har ingen motbok längre, alkoholmonopolet har monterats ned och bara Systembolaget återstår - med förbättrade öppettider och självplock - och snart är även Apoteksmonopolet ett minne blott. Inte ens Socialstyrelsen är lika aggressiv längre och trots alla kalori- och sockerlarm har politikerna ännu inte förbjudit snabbmat och godis.

Men folkhälsoinstitutet lever vidare och kramas hårt av den borgerliga regeringen. Nu vill ett antal skribenter på DN Debatt att Folkhälsoinstitutet ska få till uppgift att minska antalet skilsmässor i Sverige. Det låter som ett kristdemokratiskt slag för kärnfamiljen och så är förstås också fallet. Skribenterna tillhör den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, som verkar för den kristna trons tillämpning i samhället.

Argumentet för att folkhälsofascismen även ska lägga sig i svenskarnas samlevnadsvanor är välbekant: tänk på barnen! Samhället bör "göra det lättare att hålla ihop". Hur detta ska gå till står skrivet i stjärnorna, eller kanske i någon helig bok, för skribenterna vet det då rakt inte. Jag motsäger inte att det kan vara bra för barn att växa upp i ett tryggt hem med två föräldrar som båda har en god försörjning, två bilar, sommarstuga, årliga utlandsresor med familjen och abonnemang på Viasat. Men politiker ska ge tusan i att sätta upp ideal och familjenormer. I det här fallet används "tänk på barnen"-argumentet bara för att få ut det kristna budskapet om den "rätta" familjen.

Det finns inget som säger att ensamstående pappor och mammor inte kan ge sina barn samma trygghet som gifta par. Barn far illa i alla familjekonstellationer och den som kan råda bot på det med sitt kristna trollspö, är välkommen.

Bara en skål om dagen.

Äntligen ett gripande

Äntligen har krigsförbrytaren Radovan Karadzic gripits. Det är glädjande, men nu återstår det svåraste: att genomföra en rättvis rättegång som inte spårar ur.

Milosevic hann ju som bekant avlida innan han fick sin dom och delar av rättegången var farsartad eftersom Milosevic inte accepterade domstolens legitimitet. Mycket pekar på att Karadzic kommer att ha en liknande hållning.

Fortfarande återstår förbrytare att gripa. Överst på listan står överbefälhavaren Ratko Mladic.

Klart att de ska ha en friskola

SSU lämnade tidigare in en ansökan om att starta friskola - uppenbarligen mest som ett slags politiskt jippo. De fick sedermera avslag. Nu försöker de igen men inte heller den här gången verkar det vara särskilt seriöst.

Det är förstås en känslig fråga bland sossarna. Friskolor är ju ett stort no-no i de röda leden, de anses tära på den kommunala verksamheten och ge barnen valfrihet de absolut inte förtjänar. Därför är det inte konstigt om någon tycker att det är ett stort hyckleri av SSU att ansöka om att starta friskola.

Syftet verkar främst vara att väcka reaktioner, kanske främst från borgerligt håll, och diskutera lämpligheten i att "vem som helst" kan starta en friskola. Frågan är om budskapet verkligen går fram, jag ser då inga problem i att SSU startar en friskola. Det vore tvärtom ganska kul. Samtidigt borde förstås Timbro i samarbete med någon annan organisation (Frihetsfronten kan ställa upp med lite föreläsningar...!) också starta en friskola. Kan religiösa friskolor godkännas av Skolverket borde även socialistiska och liberala friskolor kunna finnas.

Lite humor verkar SSU:arna i alla fall ha. På frågan om hur socialistisk skolgymnastik skulle se ut svarar SSU-basen Jytte Guteland skämtsamt "raka led"...

Lindström om FRA...

Hans Lindström om FRA.

Åkesson lämnar mest frågetecken

FRA-debatten har stannat av. Inte på så vis att den har avtagit, men den står och stampar på samma ställe och kan liknas vid två små barn som står mitt emot varandra och skriker:

- Joho!
- Nähä!
- Joho!

FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson gör ett försök att avdramatisera den lista på 103 svenskar som utsatts för myndighetens spaningsverksamhet (och som givetvis bara är en liten del av alla som utsatts genom åren). Det efterlämnar mest frågor.

Enligt GD Åkesson rör det sig om spaning som bedrevs åren 1994-1997 med anknytning till tiden efter Sovjetunionens fall. Ingen av personerna på listan har blivit avlyssnad, lovar han. Det rör sig om överskottsinformation. OK, låt oss säga att det ligger till på det viset. Det skapar två problem. Dels går det inte att hävda att personerna inte har spanats på eftersom informationen de facto finns där. Dels ska ju överskottsinformation kasseras eftersom den är irrelevant. Varför har sådan här information inte kasserats där och då?

Det har avslöjats för mycket smolk i FRA:s bägare för att myndighetens utlovade skydd för den personliga integriteten ska kunna tas på allvar. FRA försöker lugna opinionen med att den nya lagen ska sätta stopp för övertramp (som enligt myndigheten nog är så osannolika att de förmodligen inte har begåtts) i framtiden. Händelserna de senaste veckorna har dock snarare stärkt alla oss FRA-motståndare i vår ryggmärgsskepsis mot vackra löften från staten. Ingvar Åkesson och Sten Tolgfors måste komma med något bättre om de ska lyckas vända opinionen.

Så ser FRA:s yttre hot ut

FRA spanar inte på vanliga medborgare. Deras spaning riktar sig bara mot yttre hot. Spaningen är nödvändig för Sveriges säkerhet. Tre påståenden som vi vet är lögner. Och mitt i all häftig kritik avfärdar försvarsminister Tolgfors de sex folkpartisternas krav på en lag som inte utsätter oskyldiga för avlyssning. Regeringen verkar vara så djupt nedgrävd i sitt skyttevärn att den inte kan komma upp ur det utan att förlora ansiktet.

Nedanstående utdrag är exempel på vad FRA betraktar som "yttre hot".

"X meddelar 960317 en viss Bengt Novén, Kungsbacka, att företaget är berett att granska ett erbjudande från Novén angående avyttring av "en förstklassig vara". Det kan eventuellt röra sig om datorer."

"Fritz Harry Andersson, Råneå, inbjuds 960228 av Republiken Karelens statliga kommitté för byggande, byggindustri och arkitektur: Andersson skall delta i gemensamt utvecklingsarbete inom den karelska träförädlingsindustrin. Den karelska sidans representant är inte känd."

"Ragnar Gussing och Göran Näslund vid AMS i Falun inbjuds av Economic Committee of the Novgorod Region Administration att vid någon lämplig tidpunkt besöka Novgorod för att diskutera omskolningsprojekt för tillfälligt arbetslösa specialister."

Se hela listan av de 103 avlyssnade svenskarna på Hax blogg.

Nu jävlar...

Birgitta Ohlsson. Maria Lundqvist-Brömster. Agneta Berliner. Cecilia Wikström. Solveig Hellquist. Och Camilla Lindberg. Där har ni namnen på de sex folkpartistiska ledamöter som säger sig vara beredda att rösta för att FRA-lagen rivs upp. De tycks vara eniga om att spaning inte ska få förekomma utan brottsmisstanke. Bara Camilla Lindberg röstade nej till lagen den 18 juni, så man kan undra hur de övriga kan ha kommit fram till en helt annan ståndpunkt bara en knapp månad efter omröstningen i riksdagen.

Men det är skit samma. Det är bra att de reagerar, de är bra att de för fram sina ståndpunkter trots att det ogillas starkt av partiledningen och det är förbannat bra att lagen tack vare detta faktiskt kan fällas! Att det trots allt är sex personer som kliver fram på detta sätt kan locka fram tysta mostståndare ur andra borgerliga partier (föga rakryggade sådana, men den diskussionen får vi ta efteråt) och ge nej-sidan en betryggande majoritet.

Det är dock alldeles för tidigt att ta ut segern. Först ska det skrivas en motion (om de inte vill stödja en dito från socialdemokraterna eller vänstern) och sedan ska de sex hålla sina löften om att verkligen sätta hårt mot hårt och inte vika ned sig när partiledningen spänner ögonen i dem.

Om det händer att FRA-lagen faller helt och hållet och processen måste börja om, har regeringen Reinfeldt verkligen misslyckats från första till sista steget i denna process. Mats Knutson i Aktuellt kallade det med rätta för en potentiell regeringskris. Det skulle vara en riktigt het näsbränna för hela regeringen, men framför allt för "den lyssnande ledaren" Reinfeldt som skulle få lära sig en värdefull läxa: Folk köper inte vilken skit som helst.

En åldrad allians

Tre fjärdedelar av landets studenter stödjer den rödgröna oppositionen. Bara en fjärdedel sympatiserar alltså med alliansen. Man kanske inte ska dra för stora växlar på en sådan undersökning, men det är svårt att låta bli. Den stödjer nämligen det allmänna intrycket av en regeringsallians som gått från ny och fräsch till gammal och förvirrad på bara två år.

Göran Persson var en perfekt politisk motståndare för Fredrik Reinfeldt. Den gamle och trötte s-ledaren ställdes mot den unge och fräsche moderatledaren, en ledare som dessutom visade sig vara helt principlös och omöjlig att få grepp om på samma sätt som Bildt och Lundgren. Dessutom representerade Reinfeldt något. En ny tid. Få unga kunde rösta på Persson med bibehållen självrespekt, han kom att representera det gamla och förlegade och var mot slutet inte populär ens bland sina egna. Den känslan av en ny, fräsch regering som skulle ta nya friska tag för Sverige efter 12 år av socialdemokratisk dominans har emellertid försvunnit innan mandatperioden ens nått halvtid. Reinfeldt gör inget ungt och piggt intryck längre.

Regeringar bör bytas ut av samma skäl som blöjor. Det är möjligt att unga generellt sett ställer sig lite mer i opposition omt makten än vad den äldre generationen gör, men det låga stödet bör ändå oroa alliansen. Visst har regeringen genomfört vissa bra beslut, men när den gett med den ena handen har den ofta tagit med den andra och raderat ut känslan av positiva åtgärder. När regeringen dessutom brister fatalt i en så viktig demokratisk symbolfråga som FRA-lagen är det inte att undra på att väljarna, framför allt de unga, vänder den ryggen. För unga kommer valet 2010 att handla om så mycket mer än skattenivåer och fribeloppsgränser.

Stödet för FRA-lagen vittrar sönder inifrån

Nu har alliansregeringen inte ens sina egnas stöd i FRA-frågan längre. En rundringning visar att bara vart fjärde av folkpartiets länsförbund stöder avlyssningslagen. Det är nog ingen vild gissning att det ser liknande ut i centern och moderaterna, där missnöjet också växer allt mer. MUF-ordföranden Niklas Wykman, som hotat med att lämna partiet om lagen ligger fast (men samtidigt sagt att han absolut kommer att rösta på moderaterna no matter what i nästa val), uttrycker nog vad de flesta känner:

"Regeringen har som strategi att driva igenom lagen utan offentlig debatt. Strategin har fullständigt misslyckats, och priset kan bli att vi förlorar nästa val."

Nu är det givetvis mer än bara FRA-lagen som ligger bakom mångas missnöje med regeringen och skulle lagen mot förmodan tas bort helt och hållet skulle det inte rädda regeringen Reinfeldt.

Borgerlig kriminalpolitik i fritt fall

Det fanns kritiska röster inom borgerligheten mot sexköpslagen när den infördes 1999, men i dag är motståndet mot lagen som förbjuder köp av sexuella tjänster borta. Nu ska den lag som tillkom under feministen Margareta Winbergs och hennes radikalfeministiska vänners tjänst i stället skärpas. Borgerlig kriminalpolitik har nog aldrig känts så verklighetsfrämmande.

Ingen borde förvånas över detta, justitieminister Beatrice Ask (m) markerade tidigt mot sexsäljarna och påtalade tydligt att hon ej var intresserad av deras situation. Det är därför stort hyckleri när Ask tillsammans med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) och folkhälsominister Maria Larsson (kd) på DN Debatt låtsas att hon arbetar för sexsäljarnas bästa i ett nytt paketförslag mot prostitution och människohandel.

Bara det faktum att regeringens jämställdhetsminister är med i gamet visar att alliansregeringen gjort en karbonkopia av den tidigare socialdemokratiska regeringens politik på området, där kampen mot prostitutionen och sexsäljarna blev ett led i den feministiska kampen för "jämställdhet" i samhället. Regeringen övertar också s-regeringens språkbruk där gränserna mellan prostitution och människohandel hålls medvetet vaga för att ge sken av att det i stort sett är samma sak, att problemet är gemensamt: kåta män som vill våldta eller tjäna pengar på kvinnor och barn.

Det är en förvirrande artikel. Samtidigt som de tre politikerna erkänner att prostitution ingalunda är ett homogent problem med tydliga offer, skriver de: "Det är köparnas efterfrågan som gör att unga kvinnor, som rymt hemifrån, kan fastna i en neråtgående spiral av snabba pengar och dyra vanor, prostitution, alkohol och ångest." Några försök att nyansera en sexsäljares vardag görs av givna skäl inte.

Lagen mot sexköp är inte bara felaktig därför att den handlar om att förbjuda en frivillig affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer, den är också felaktig därför att den när straffet ska utdömas helt exkluderar sexsäljaren ur ekvationen. Lagen påstås finnas till för sexsäljarnas bästa, för att förhindra att kåta män vill sätta på dem och hjälpa dem ur misären. Men brottet som sexköparen begår är i praktiken ett brott mot staten, inte mot sexsäljaren (se parallell till barnporrlagen). Att köpa sex är lika med att våldta och förnedra en annan människa i feministernas tankevärld, men trots att sexköpslagen pushades fram av elitfeminister döms sexsäljaren inte till fängelse för våldtäkt utan vanligtvis till dagsböter för sexköp. Risken finns emellertid att straffskalan kommer att skärpas, om "liberaler" som Birgitta Ohlsson får som de vill i den pågående så kallade utvärderingen av lagen.

Och det blir värre. Kampen mot den grova brottsligheten bör inbegripa brottprovokation, anser regeringen och tillsätter en utredning. Det är upprörande att vi nu har en borgerlig regering som så uppenbart bryter mot vanliga demokratiska rättsprinciper. Den har importerat det absolut sämsta från s-regeringarna och sedan fyllt på med egna auktoritära inslag. Det är tydligen inte nog med en massavlyssningslag som bevisligen drabbar helt oskyldiga medborgare, nu ska polisen få provocera fram brott också. Sådant görs i vissa andra länder, bland annat i Thailand.

Fortsatt krig mot narkotikan (dvs. narkomanerna), ett krig som sedan länge är förlorat. Fortsatt kriminalvård utan vårdinslag. Satsning på att sätta dit människor vars enda brott är att de haft sex på ett sätt som inte anses socialt acceptabelt i det sekulärt upplysta Sverige. Massavlyssning av svenska folket för att möta "yttre hot". Och så lite brottsprovokation på det. Borgerlighetens kriminalpolitik har förmodligen aldrig varit sämre än just nu. Var finns de frihetliga idealen om individens rätt till egna val? Om de någonsin funnits där, är de definitivt borta nu. Nu går de borgerliga partierna hand i hand med socialdemokraterna och det enda det käbblas om är vem som lyckas ge polisen mest pengar. Det gör att det på det kriminalpolitiska området känns egalt om justitieministern heter Beatrice Ask eller Thomas Bodström. Vägen är redan utstakad.

Sverige är i fritt fall och det är tragiskt att se att det är en borgerlig regering som skjuter på utför stupet.

Blogge och projo bloggar bra i samma ämne.

Lucas, alliansen och The Phantom Menace

"Omvärlden förfasades när George Lucas 1999 återkom med den nya Star Wars-filmen Phantom Menace. Den briljante filmskaparen hade skapat fjantiga karaktärer och platta animationer utan någon vettig intrig som höll ihop dem. Men det värsta med Phantom Menace var inte filmen i sig, utan att den fick oss fans att omvärdera den gamla Star Wars-trilogin. Om Lucas gjorde en så dålig film så kanske han var usel hela tiden. Så vi såg om de gamla filmerna och hittade svagheterna redan där. Med FRA-lagen har alliansen gjort en Lucas. Lagen i sig är dålig, men än värre är att vi tvingas omvärdera de borgerliga partierna. Om de kan göra detta kanske de har varit dåliga hela tiden? Därför kommer denna fråga inte att då så som alliansen hoppas. Få kommer ihåg Phantom Menace, men bilden av George Lucas är förändrad för all framtid."

Johan Norberg briljerar på Expressen Kultur. Det känns naturligt att lyfta in nedanstående klipp från den strålande brittiska serien Spaced, just apropå hur hårt somliga tog Phantom Menace. Se det som en liten parallell till hur hårt människor med principer har tagit alliansens FRA-lag.

Ledamöter tänker till

Jag trodde inte att FRA-frågan skulle överleva hela sommaren (däremot att den skulle komma tillbaka med kraft till hösten), men spinnet fortsätter. Dag för dag. Det kan varken vara roligt att vara FRA-anställd eller att heta Fredrik Reinfeldt just nu.

Nu avslöjas nya övertramp från FRA och kritiken mot lagen kommer även från gamla partiledare. Det blir alltmer svårsålt att hävda att kritiken bara handlar om missförstånd. Det går kanske att använda en sådan hållning när det främst är "debattglada lekmän" som framför kritik, men när remissinstanser och experter är eniga om att lagen kränker medborgarnas integritet å det grövsta framstår regeringen bara som fruktansvärt arrogant och tondöv om den inte tar åt sig av detta.

"I dag skulle jag ha röstat annorlunda" hörs det från flera riksdagsledamöter. Birgitta Ohlsson (fp) menar att hon nog skulle rösta nej i dag i stället för att avstå. Karl Sigfrid (m) skulle ha röstat nej i stället för att kvitta ut sig. Även från borgerliga ledamöter som röstade ja hörs nu tvivel. Den självklara frågan är förstås: vad har förändrats i sakfrågan som får dessa att plötsligt tänka om? Ingenting! Den enda skillnaden är att folkets vrede har väckts och att frågan har kritiserats och diskuterats från alla håll och kanter. Ledamöter som röstade ja skyller på att det var kaotiskt i riksdagen den där dagen, som om de inte fick möjlighet att tänka fritt (eller tänka alls). Så var det kanske. Men hur förtroendeingivande låter det, egentligen? Röstar våra folkvalda fel så fort de blir lite stressade för att sedan ångra sig?

Trots allt finns det skäl att vara lite optimistisk. Det behövs som bekant inte särskilt många tillnyktrade ledamöter för att sänka det här förslaget. Och påstådda liberaler som svikit ser säkert sin chans att försöka reparera skadan. Det hade dock varit trevligt om våra folkvalda tänkt till redan den 18 juni. Då hade lagen inte behövts anmälas till Europadomstolen.

Förmodligen lönlöst

Ett antal folkpartister, däribland tre tidigare folkpartiledare och Camilla Lindberg (som var den enda riksdagsledamoten som röstade nej till FRA-lagen), vädjar i dag på DN Debatt om att regeringen ska lyssna på kritiken mot spaningslagen och "öppna upp för en förutsättningslös diskussion".

Det är en bra men förmodligen lönlös vädjan. Regeringar brukar inte ha överdrivet stort intresse i förutsättningslösa diskussioner och med tanke på hur blint denna regering har vinglat framåt i frågan vore det ett smärre mirakel om kritiken skulle bita nu.

Mona Sahlin tog initiativet framför ögonen på Reinfeldt, men det är inte nödvändigtvis för sent ännu, trots allt missar. Regeringen kan fortfarande reda ut denna storm - om den vill. Det enda sättet att rädda lite av ansiktet vore att säga att man lyssnat på kritiken och är redo att ompröva lagen helt och hållet. Ytterligare små ändringar i lagförslaget duger inte - vi har kommit för långt för det.

En omsvängning skulle göra oppositionen förbannad eftersom den förlorar en så viktig prestigefråga och kanske skulle det även locka tillbaka några besvikna alliansväljare till nästa val. Men om vi känner vår Reinfeldt rätt, kommer det inte att ske.

Norberg till välkommen attack mot Bush

Johan Norberg går i dag hårt åt Karl Rove på debattplats i Aftonbladet. Norberg ger uttryck för den kritik mot USA och president Bush som jag har saknat ända sedan George W Bush blev president.

Det verkar finnas något slags hemlig överenskommelse bland liberaler och konservativa att inte kritisera USA. Risken att hamna på samma sida som USA-hatare på vänsterkanten har gjort att inte ens rättsvidriga interneringar, övergrepp på civila och ökad statlig kontroll över den egna befolkningen har fått liberaler att höja sina röster. Det har kritiserats friskt när andra länder begått liknande övergrepp, men så fort det görs i frihetens namn under stjärnbaneret har det accepterats. George W Bush har aldrig varit en president för liberaler. Han är en moralkonservativ person som sätter statens intressen före människors och så har det alltid varit. Men kritiken mot Bushs USA kommer ändå nästan bara från vänsterhåll.

Därför är Johan Norbergs debattartikel mycket välkommen. Det är många liberaler där ute som ser upp till honom och kan han kritisera USA ur en liberal position, kan andra också göra det. Det vore bannemej på tiden.

Sans och balans i pedofildebatten

Att påstå att det finns en aktiv "pedofillobby" (något som är populärt bland extremistorganisationer som Ecpat och Nationalsocialistisk front) är att ge en ganska skev bild av verkligheten. Ändå ser vi det gång på gång. Enligt samma syn måste alla som vill diskutera frågan utan att bli hysteriska, skrika okvädningsord eller ropa på kastrering och dödsstraff vara imtimt sammankopplade med denna "lobby". Det är såklart fel.

Det talas ofta om samband mellan att se på barnpornografi och att begå egna övergrepp. För det första är det ungefär samma platta argumentation som att det finns samband mellan TV-spel och gatuvåld, mellan actionfilmer och gatuvåld och mellan vanlig vuxenporr och våldtäkter i samhället. För det andra har inget av detta har kunnat styrkas och när bloggaren Motherbitch hänvisar till BRÅ:s rapport från 2003 om sexuell exploatering av barn som "bevis" för att barnporrtittande visst leder till övergrepp, finns det anledning att titta närmare på vad som egentligen hävdas i rapporten. Där står:

"Hur sambandet mellan barnpornografi och sexualbrott mot barn ser ut, det vill säga i termer av orsak och verkan, kan inte besvaras i denna kartläggning. Att det finns ett samband är emellertid tydligt. Knappt 40 procent av gärningsmännen har fällts för sexualbrott mot barn i samband med att de fälldes för barnpornografibrottet."

Detta är naturligtvis inte alls bevis för någonting. Det visar egentligen bara att den som gillar att titta på bilder och filmer där barn har sex också rimligen kan uppskatta detta i verkliga livet. Men det gör inte alls barnporrkonsumenter till potentiella våldtäktsmän (och det gör inte alla pedofiler till konsumenter av barnporr heller). Beslagen av barnpornografi har ökat så mycket att polisen, trots större resurser på detta föga attraktiva område, låter fall ligga i åratal. Betyder då detta att vi har en ökande mängd potentiella barnvåldtäktsmän som går omkring där ute? Det borde ju gå att kolla för om antalet fall av barnpornografibrott ökar, torde även antalet fall av våldtäkter på barn i samhället öka i samma grad. För varje 10 personer som innehar material (utan att nödvändigtvis ha skapat det själv) ska alltså enligt denna rapport 4 personer begå egna övergrepp efter att ha "inspirerats" av materialet i fråga. Hur bevisar man det konkret?

Mellan 2000 och 2002 ökade antalet fall av innehav från 239 till 396. Det rör sig än i dag om mellan 300 och 400 fall årligen, enligt polisen. Men antalet sexualbrott mot barn stämmer inte överens med denna statistik, det rör sig om sexbrott utan att barnporr är inblandad. Att försöka dra paralleller är således vanskligt och man ska vara mycket försiktig med att dra dessa "självklara" paralleller bara för att slå ett slag för barnporrlagstiftningen. Den borde man kunna argumentera för ändå. (Det är för övrigt intressant att studera tabellen i BRÅ-rapporten över vilka åldrar barnen som drabbats av övergrepp varit i. De flesta har varit i åldrarna 13-15, i dessa fall rör det sig således inte om pedofili utan snarare hebefili, men den skillnaden är knappast glasklar i debatten.)

Dessutom kanske man ska ta och fråga dem detta faktiskt handlar om. Börje Svensson, representant för Rädda Barnen och aktiv som psykoterapeut vid Norrtäljeanstalten, har pratat med många som åkt fast och skrev tidigare om det på DN Debatt: "Hinner de titta på alla bilder de samlat på? Svaret är nej. De tittar inte på bilderna. Det verkar som om det är själva samlandet man eftersträvar." Börje Svensson liknar det vid vilket annat beroende som helst.

Han delar in missbrukarna i tre kategorier: Den experimenterande, den beroende och den förövande. Den experimenterande kollar barnporr av nyfikenhet och sparar material av spänning och omdömeslöshet. Den beroende fastnar i "träsket" och har svårt att ta sig ur. Den förövande begår egna övergrepp. Hur stora dessa enskilda kategorier är går inte att säga. Men med tanke på att polisen efter att ha beslagtagit datorer vid misstanke om exempelvis ekobrott även hittat barnporrmaterial, är det lätt att få känslan av att det är den första kategorin är störst och den sista klart minst. Det vore en logisk slutsats och det motsäger dels bilden om alla pedofiler som våldtäktsmän och att 40 procent av barnporrkonsumenterna skulle begå egna övergrepp. Att, som det görs i BRÅ-rapporten, hävda att det förmodligen finns personer där ute som sysslar med barnpornografi och begår övergrepp men bara inte dokumenterar övergreppen varför vi inte känner till övergreppen, känns en aning spekulativt.

Frågan är alltså icke simpel. Hos Correctional Services Canada ("Research on Sex Offenders - What Do We Know?") framgår:

"In fact, research suggests diverse patterns of sexual preferense among individuals who have comitted sex offences against children. ... The most striking finding was that virtually none of the incest offenders showed preferences for children."

Jag tror att kunskapen på området är ganska begränsad. Om den finns görs den i alla fall inte tillgänglig på debattsidor och bloggar, här gäller det att tillfredsställa den blodtörstande pöbeln som kräver Internetcensur, kastrering och dödsstraff. Precis som i andra kontroversiella frågor som rör prostitution, narkotika (och sex i allmänhet) vore det att föredra om folk tog ett djupt andetag, klev ett steg tillbaka och började betrakta frågan om barn, sex och övergrepp för vad den är.

Blogge har skrivit om skillnaderna mellan att vara sexualliberal och att tillhöra den så kallade pedofillobbyn. Tack för det.

Det svarta fåret

Vänsterpartiet är riksdagens svarta får. Det är det enda partiet som drivs av övervintrade kommunister som inte lärt något av historien och som på allvar står för ett systemskifte i Sverige. Förstatliganden. Kamp mot privat företagsamhet. En utrikespolitik som gullar med diktaturer. En riksbank ställd under politisk kontroll. Feminisering av samhället. Förbud mot valfrihet i vården. Kort sagt ökad politisk makt på medborgarnas bekostnad. Det är stora steg mot ett förtryckarsamhälle som vänsterpartiet vill ta.

Lars Ohly är oroad över att socialdemokraterna accepterar delar av alliansens ekonomiska politik och framför allt upprörs han över att vanliga arbetare har fått skattesänkningar genom jobbskatteavdraget. Ohly vill riva upp allting som alliansen gjort, något Mona Sahlin inser inte är rimligt.

Lars Ohly och vänsterpartiet gör förmodligen det de måste göra för att hålla sig kvar i riksdagen; profilerar sig som ett riktigt vänsteralternativ i en riksdag som i övrigt består av sex mittenpartier. Partiet har en trogen väljarbas på mellan 4 och 5 procent men lyfte betydligt under den skickliga populisten Gudrun Schymans ledning. Den attraktionskraften har inte Ohly. Det är bara att gratulera alla med vänstersympatier att de har ett riksdagsparti att rösta på. För alla riktiga liberaler där ute är läget desto mer dystert. Ingen med sanna liberala värderingar kan nämligen rösta på alliansen.

Eftersom alliansen verkar vara tämligen chanslös i nästa val, något som inte beror på att oppositionen är samspelt och visionär utan på att alliansregeringen är så förbenat oduglig, vore det att föredra att socialdemokraterna gjorde ett 45-procentsval och fick egen majoritet tillsammans med miljöpartiet. På så vis slipper vi med all sannolikhet vänsterpartiet i regeringen och därmed skonas vi också från deras mest galna förslag. Sedan får alliansen sätta sig och fundera över vad som gick snett...

När ställs FN till svars för folkmord?

Efter folkmordet på judarna under andra världskriget uttalades de berömda orden "never again", "aldrig mer". Det sattes upp ett stort stenmonument där förintelselägret Treblinka en gång stått (lägrets revs redan 1943) och på en av stenarna står just dessa ord: never again. Tyvärr vet vi alltför väl att "never again" har blivit "once again". Igen och igen.

Vi har bara fått allt fler minnesdagar att hålla i minnet. Den 11 juli är en sådan dag. Just den 11 juli 1995 mördades nämligen runt 8 000 bosniska män och pojkar i och kring staden Srebrenica i Bosnien. Många civila hade sökt skydd bakom FN och holländska FN-trupper lämnade över dem till de paramilitära styrkorna - som sedan arkebuserade dem. Alla offer har ännu inte hittats och många av dem som har hittats har inte identifierats. Det finns många människor som fortfarande, 13 år efter massakern, inte har fått begrava sina anhöriga. Och flera av de högst ansvariga - Radovan Karadzic (som för övrigt är rätt lik Henning Mankell...!) och befälhavaren för den bosnienserbiska armén Ratko Mladic - är ännu på fri fot, sannolikt väl skyddade i Serbien.

Detta folkmord inträffade bara ett drygt år efter FN:s katastrof i Rwanda där man, precis som i Srebrenica, lämnade över civila människor till slaktarna. Det vänder sig i magen att se hur västeuropeiska politiker i allmänhet och svenska i synnerhet fortfarande sätter en gloria på sitt älskade FN - trots alla dessa fruktansvärda tragedier. Mördandet kan fortsätta och från världens ledare kommer bara tomma ord.

När ställs FN till svars för medhjälp till folkmord?

Även Dick Erixon har bloggat om FN och Srebrenica.

Ryssland kan lätt kringgå FRA

Nu säger Ryssland att om FRA vill spana på deras trafik, då väljer de väl att gå över Finland i stället.

Ett efter ett faller de krystade argumenten för den nya spaningslagen. Regeringen är så tagen på sängen av all debatt att det är tragiskt att se. Det som förvånar mest är att regeringen inte ens försöker sig på ett trovärdigt försök att reparera skadan. Det verkar råda något som kvällspressen förmodligen skulle kalla "FRA-chock".

Rysshotet fungerade alltså inte. Det ska bli spännande att se vilket nästa desperata FRA-argument blir. Man lär väl få plocka fram terroristargumentet och köra det ytterligare ett varv. Sverige står ju som bekant i centrum för den islamistiska terrorismen, stormakt som vi är.

Tänk att få bestämma över sina skattepengar...

Tänk dig att du får bestämma exakt var en liten del av dina skattepengar går. Du kanske vurmar för barnens ställning i samhället och vill skänka pengarna till någon sådan organisation. Du kanske är historiskt intresserad och vill rädda någon gammal byggnad. Du kanske vill se till att det byggs något viktigt på orten där du bor. I Polen är detta verklighet.

I Polen får varje arbetande skattebetalande väljare bestämma vart en procent av ens pengar ska gå. Detta system låter faktiskt rätt sympatiskt. En procent är förstås inte så mycket pengar, men det är inte poängen. Poängen är att den annars passive skattebetalaren, som normalt inte kan påverka ett skvatt vart pengarna tar vägen, får möjlighet att påverka. Därmed blir det lite mer intressant att följa ens egna skattepengar och medvetenheten och viljan att bry sig om en effektiv användning av ens pengar kan öka.

Detta vore något att fundera över även för Sverige. Transparensen i systemen bör för det första öka så att människor inte undanhålls uppgifter om hur mycket skatt vi egentligen betalar allt som allt. Många går fortfarande omkring och tror att det bara rör sig om de där 30 procenten. Kan vi dessutom få ett system där vi själva får styra våra skattepengar är ett litet steg taget.

Varför inte låta oss behålla våra pengar från första början? invänder säkert någon. Visst, det vore den enklaste och överlägset bästa lösningen. Men det kommer inte att hända i Sverige. Några radikala skattesänkningar kommer inte att genomföras i detta land, oavsett regering. Det är bara att inse. Att ge oss lite makt över de pengar vi betalar in kan därför vara en hygglig andrahandslösning som på sikt kan leda till ökade krav på insyn och effektivitet.

Valstrategi 2010 - gäsp

"Alliansen fungerar och utvecklas", skriver alliansens partisekreterare på Brännpunkt. I dag ska alliansen presentera delar av sin valstrategi inför valet 2010 och berätta hur de har tänkt bli återvalda.

Världen håller andan.

Grattis Oscar Swartz!

Den frihetlige bloggaren och författaren Oscar Swartz har blivit Årets medborgarjournalist och tilldelats Nyhetspriset 2008 av Politikerbloggen.

Motiveringen lyder:
“Den nya tidens journalistik har kommit för att stanna. Allt fler utmanar nu de traditionella mediernas monopol på samhällsgranskning. Nyhetspriset 2008, Årets medborgarjournalist, tilldelas Oscar Swartz. I en tid där den personliga integriteten lever under ständiga hot har Oscar Swartz gång på gång dragit ner byxorna på makten.”

Ich gratuliere!

FRA är en höger-vänsterfråga, tycker Tolgfors...

"Det finns en stabil majoritet i mitt parti för det här förslaget och att det här har blivit till en höger-vänsterfråga. Motståndet finns främst i vänstern och miljöpartiet men också inom socialdemokratin."

Sten Tolgfors ger sin syn på FRA-kritiken och träden tappar alla löv av ren häpnad. Har alla PR-strateger, alla sakkunniga och annat behjälpligt folk inom alliansen tagit semester och lämnat nödbromsen obemannad? Sätt koppel på ert folk, detta börjar bli riktigt pinsamt!

Åkessons varma luft i den tidiga timmen

Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, var sommargäst i Gomorron Sverige i morse. Hans sätt att prata får Bosse Ringholm att framstå som en överenergisk Robban Broberg. Jag segade mig ändå kvar vid TV:n i förhoppningen om att få höra generaldirektören svara på kritiska frågor. Problemet var bara att han aldrig fick några.

I stället för kritiska frågor fick Åkesson möjlighet att gång på gång säga att spaningen bara riktas mot utländska hot mot Sverige, inget annat. Och att all kritik bara är ett stort missförstånd. Jag vet inte riktigt varför SVT ville släpa dit generaldirektören så tidigt på morgonen utan att ge tittarna en möjlighet att få svar på den skarpa kritik som finns på bloggar, insändarsidor och ledarstick över hela landet. Var det för att få folk att somna om igen framför TV:n eller anser statstelevisionen att den har ett ansvar att göra sitt bästa för att lugna allmänheten i frågan och därför utgick från generaldirektörens version om "ett missförstånd"?

Programledaren kunde ju exempelvis har bemödat sig om att fråga Ingvar Åkesson om han anser att snacket om "missförstånd" innebär att kritikerna till FRA-lagen därmed är okunniga och om denna okunnighet i sådana fall även gäller Advokatsamfundet, Journalistförbundet, integritetskämpar, norskt näringsliv och den svenska telekombranschen?

Fredrik Reinfeldt är irriterad över att Mona Sahlin "vänder kappan efter vinden" i FRA-frågan. Det är klart att hon gör. Hon har, till skillnad från regeringen, insett vad denna kritikerstorm innebär och gör som politiker sitt bästa för att vinna både väljare och goodwill. Hon har i Almedalen sagt precis det som Reinfeldt skulle ha sagt om han haft någon ryggrad och fingertoppskänsla: en lag som utstått så mycket kritik och skapat sådan oro bland människor måste göras om från grunden under öppna former. Om det verkligen blir från grunden under öppna former är en annan femma, men det spelar ingen roll här och nu. Sahlin har redan vunnit detta slag.

Jag har alltid tyckt att Mona Sahlin är en lättviktare som politiker, men just nu väger Reinfeldt om möjligt ännu lättare. Framför allt har han under de senaste veckorna visat att hans påklistrade epitet "Den Lyssnande Ledaren" är en charad. Det är över nu.

OS i Beijing - en månad kvar

Här var det 53 dagar kvar. Nu är det bara en månad.

En månad kvar. Sedan brakar det loss i och utanför Beijing. Uppskattningsvis tre miljoner besökare ska invadera den kinesiska huvudstaden. En fjärdedel av personbilarna ska bort. Fler taxibilar ska fram. 2000 nya bussar ska fram. De senaste tunnelbanelinjerna, linje 10, linje 4 och linje 8, ska vara färdiga och kunna ta turister genom stadens mest centrala delar och, givetvis, ända in i OS-staden där Fågelboet och Vattenkuben står. Jag antar att de hinner få klart det nya CCTV-huset också, som ska sända OS i HD.

Alla OS-turister kommer att få se en fantastisk stad - men det vete tusan om jag skulle vilja vara i Beijing under spelen. Det är rätt mycket folk redan under normala omständigheter och räkna med att priser på mat och allt annat kommer att gå upp. Säkerhetsarrangemangen märktes redan i juni - eller snarare förberedelserna till dem. "Security check"-skyltar sitter uppsatta i tunnelbanan och vissa utvalda stationer har installerade röntgenmaskiner för väskor. Tråkigt, men det går att förstå varför med tanke på de protester som tilldelandet av OS till Beijing har lett till.

Ett tips är att ta den superbilliga tunnelbanan, även om det säkert
kommer att vara många fler än vanligt som åker med den under OS.
De flesta västerlänningar lär säkert åka taxi.

Det har pratats väldigt mycket om luften i Beijing. Idrottare har klagat över farligheten att tävla i en stad med så påstått dålig luftkvalitet. Det är märkligt, men jag har aldrig märkt av några bekymmer när jag har varit i staden under maj, juni och juli. Visst är det disigt under sommarmånaderna, men betyder det att luften är farlig att inandas? TV:s bilder från staden ser rent skräckinjagande ut. Jag tror att det hänger ihop med luftfuktigheten som lägger en dimma över staden och får den att se väldigt smutsig ut på bild (samma dis ses nämligen även 10 mil utanför staden). Under två vistelser i juni och juli i fjol och i år har jag sett totalt tre personer med munskydd och de har varit cyklister. Så jäkla illa kan det inte vara.

Förhoppningsvis flyter spelen på bra och förhoppningsvis kommer inte Beijing att ha förändrats alltför mycket efter OS. En viss oro känner jag. Liven för de kineser som bor i närheten av de stora OS-arenorna har dock redan förändrats. En kille berättade hur hans hyra höjts från 3200 yuan till över 25 000, vilket naturligtvis gör att han tvingas söka sig efter en annan lägenhet. Många försöker hyra ut sina lägenheter under OS och göra sig en hacka. Enligt myndigheternas uppskattning kommer nämligen 80 procent av turisterna att bo på hotell medan resten kommer att vilja ha en egen lägenhet. Så det finns pengar att tjäna för den som har möjlighet att hyra ut till de välbeställda västerlänningarna...

Tunnelbanan har byggts ut enormt på bara något år. Tidigare fanns bara den
röda linje 1 och den blå linje 2. Nu går det snart att ta sig runt hela staden
och hela vägen upp till Sommarpalatset i nordväst.

En studie i arrogans

Karl Rove illustrerar hur den svenska regeringen
har bemött FRA-kritikerna.

Karl Rove är på plats i Almedalen, inbjuden av Timbro. Han menar att den svenska regeringen är i behov av en "bloggstrategi" för att möta vad som skrivs på nätet. I USA togs enligt Rove "de första trevande stegen" 2003-2004 för att sedan fungera fullt ut något år senare. Det handlar om att bemöta bloggare direkt på nätet, inte att försöka tiga ihjäl dem. Problemet är förstås inte bara att alla bloggare inte har bemötts av regeringen - det kan vi kanske stå ut med - utan att regeringens företrädare uppträtt så arrogant när de väl valt att svara på kritiken från experter och allmänhet. Att detta är ett ganska dåligt sätt att bemöta en kritikerstorm behöver man nog inte bjuda in Karl Rove för att få bli varse.

Regeringen tycks själv inse hur dåligt den har hanterat FRA-frågan men sätter något slags stolthet i att envist hålla fast vid beslutet. Samtidigt som Sten Tolgfors ger socialdemokraterna kalla handen passar sossar och miljöpartister på att enas om att ta bort FRA-lagen och börja om från början.

Rick Falkvinge har för övrigt lyckats översätta Maud Olofssons tal i Almedalen.

Leif GW Persson om FRA

"Jag vill påstå att jag har goda insikter i både ”öppet” och ”slutet” säkerhetsarbete. Konstigt vore det annars med tanke på att jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt sådana frågor. Bl a vet jag, tyvärr av egen erfarenhet, hur man kan påverkas av att leva och verka i en miljö där ”ett högre ändamål får helga medlen” och detta ganska oavsett hur dessa medel ser ut. Hur ens rättskänsla och demokratiska sinnelag kan ta skada utan att man riktigt fattar hur det gick till. Och utan att man ens behöver vara en dålig människa. Eller särskilt korkad. Även om det givetvis underlättar."

Leif GW Persson köper inte argumenten om de snälla och rakryggade FRA-anställda som inte vill någon något ont.

Mp och s överens om FRA-lagen

Miljöpartiet och socialdemokraterna har enats om att förändra FRA-lagen. Enligt ett gemensamt utspel från Mona Sahlin och Maria Wetterstrand vill de riva upp lagen vid en eventuell valseger, uppger SVT Text.

"Vi vill ha en bred parlamentarisk utredning med uppgift att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten."

Detta betyder förstås inte att FRA-lagen inte kommer att ersättas med något liknande. Men om miljöpartiet och vänsterpartiet skulle stödja en ny liknande spaningslag efter en valseger 2010 skulle de få uppleva samma aggressiva svekdebatt som de borgerliga partierna, inte minst centern, upplever just nu. De borde ha lärt sig den läxan, kan man tycka...

Intressant är att vänsterpartiet tydligen inte ingår i uppgörelsen. Hur reagerar vänstern på det? De borde stå miljöpartiet mycket nära i denna fråga. Är detta det förstalilla tecknet på att vänsterpartiet inte kommer att ingå i en kommande rödgrön regering?

Vi ska ha rätten till vår död

En 79-årig tysk kvinna har fått hjälp att dö. Orsaken till hennes dödslängtan var enligt uppgift inte att hon var dödssjuk utan att hon inte ville flytta in på ett ålderdomshem. Dödshjälpsmotståndare ser det som fruktansvärt och cyniskt att hjälpa en sådan person att dö - förespråkare för rätten till en värdig död försvarar det inträffade. Frågan vi måste ställa oss är: lever vi våra liv för oss själva eller för någon annan?

Aktiv dödshjälp är förbjuden i de flesta länder, även i Sverige. Här får man avbryta behandlingen av en sjuk person, men inte assistera personen i någon självmordshandling. Följden blir att svårt sjuka människor som vill dö under värdiga former får åka till Dignitas klinik i Zürich för att avsluta sina liv, de tar nämligen även emot människor från andra länder. Om dessa människor har möjlighet att åka, vill säga. Det är bra att Dignitas finns, men liknande assistans borde finnas även i Sverige.

Jag kan förstå kvinnan. Att bli gammal och tvingas lämna sitt eget hem för att få hjälp på ett äldreboende innebär att man ger upp mycket av sitt självbestämmande och sitt oberoende. För den som vill leva självständigt och inte vara beroende av andra i sin vardagliga livsföring kan detta vara ett mycket svårt beslut, rent av otänkbart. Har man levt i nästan 80 år har man levt ett helt liv och då borde man ha rätt att få avsluta det under värdiga former. Rätten till vår död när vi söker den borde vara lika självklar som rätten till vårt liv så länge vi vill vara kvar.

Min nätkrönika i Punkt.SE
Vi bör få dö när vi vill
På väg till sista vilan

Nya Nyliberalen

I nya numret av Nyliberalen (nr 2 2008), som kom härom veckan, är temat personlig integritet. Här kan du bland annat läsa om följande:

• Henrik Alexandersson visar att problemet med övervakning är så mycket större än bara den nya FRA-lagen och att vi sätter farliga verktyg i händerna på morgondagens makthavare – makthavare vi inte vet någonting om.

• Pär Ström intervjuar Leif GW Persson och pratar om polisens arbete, övervakning, personlig integritet och hur dessa ska kunna balanseras utan att priset blir för högt för den enskilde.

• Jag skriver om det framväxande övervakningssamhället och varför vi vill ha våra privatliv i fred.

• Dick Erixon skriver om varför John McCain är en lite annorlunda republikansk politiker som inte låter sig hunsas och varför han är den som kan försvara friheten i USA och världen.

• Henrik Bejke skriver om Bob Barr, Libertarian Partys presidentkandidat till höstens val.

• Rola Brentlin berättar om när Yon Goicoechea mottog Milton Friedman Freedom Prize Award för sina insatser i kampen för ett fritt Venezuela.

• Björn von der Esch tar oss in i den största bedrägerihärvan hittills i Europaparlamentet och berättar om hur talmannen genast ville hemligstämpla utredningen.

Vi kommer att följa upp turerna kring FRA-lagen i nästa nummer, ta en titt på det amerikanska valets demokratiske presidentkandidat och mycket annat.

Den som vill prenumerera på tidningen kan göra det genom att betala in prenumerationsavgiften 200 kr för 4 nummer på PlusGiro 449 71 84 – 4. Glöm inte att ange namn och adress!

Bloggare gör skillnad

Ett fritt Internet är farligt. Inte för dig och mig utan för makthavarna. Det är därför politiker världen över arbetar för att på olika sätt begränsa informationsfriheten och införa olika sorters censur. Men även ett strikt hållet nät finns vägar att kritisera makten på ett sätt som gör att makten måste backa. Det har vi sett i Kina nyligen.

Kina får allt fler Internetanvändare. 222 miljoner, eller var femte kines, har tillgång till nätet. Kinas president Hu Jintao sägs vara positiv till Internet och till bloggar som fenomen. Själv hänger han emellertid mest på Strong Nation Forum, ett slags onlineforum där politiken i Kina diskuteras. I en diskussion i kinesisk TV för några veckor sedan konstaterades att makthavare i dag bara kan ignorera Internet på sin egen bekostnad.

Kinesiska politiker kan inte ignorera vad som händer online, men heller inte kontrollera det. Det visade händelserna i Guizhou-provinsen nyligen. Tonårsflickan Li Shufen hittades död i en flod. Polisen förklarade det hela som ett självmord och lade ned utredningen.Familjen uppmanades att ta emot 30 000 yuan och begrava dottern. Obduktionen visade att Li Shufen drunknat, men familjen har inte accepterat självmordsteorin. Rykten om våldtäkt och mord började cirkulera. Nyckelvittnen sägs ha "försvunnit". Följden blev våldsamma protester och ett utbränt polishus i Weng'an.En taxichaufför berättade för ett par Hongkongjournalister på plats att detta bara var droppen, missnöjet har funnits under ytan längre. Folk upplever att barn till tjänstemän kan komma undan med vad som helst och konspirationsteorier börjar födas.

De lokala myndigheterna höll presskonferens två dagar efter upploppen och den officiella sanningen vidarebefordrades givetvis i statskontrollerade medier. Zhou Shuguang och andra bloggare lyckades emellertid publicera saker som myndigheterna ville tysta ned. Zhou använde sin mobiltelefon för att skicka uppgifter till en allmän chatt i en sådan hastighet att det i praktiken var omöjligt för censuren att hitta ifatt. Åtgärden från myndigheternas sida blev då att avskeda både den lokale partichefen och kommunchefen.

Vad som är sanning och dikt i fallet med Li Shufen vet vi inte. Men vi ser att bloggare kan göra skillnad, även i Kina, och att viljan att förmedla och ta del av information alltid kommer att segra över viljan att censurera.

FRA-lagen kan avgöra nästa val

FRA-kritiker har hela tiden ifrågasatt lagen av principiella integritetsskäl men vi har också frågat oss vilket hot mot Sverige som motiverar den. De kritiska remissinstanserna har inte lugnats av de kosmetiska förändringarna som gjorts i lagen och fler och fler som är kunniga i sakfrågan börjar nu öppet att ifrågasätta den. Magnus Norell vid FOI, ofta tillfrågad om terrorism i media, menar att lagen är "obegripligt korkad" och att "det finns inget skäl i världen" att ha kvar systemet med FRA eftersom verksamheten förutsätter att terrorister måste säga i klartext vad de avser göra för att systemet ska reagera.

Dessutom lyfter Norell fram en mycket viktig aspekt som skiljer Sverige från andra länder: frånvaron av en författningsdomstol. Den som blivit spanad på av FRA kommer givetvis inte att ha fått veta det innan spaningen sker, men ej heller efteråt. Om en person har varit utsatt för övervakning och sedan visar sig vara oskyldig till brott, har han eller hon ingen rätt att kräva ersättning. Och det finns ingen författningsdomstol som kan pröva om politikerna brutit mot grundlagen. Det vi kan göra är att se till att lagen prövas i Europadomstolen, där en liknande lag fällts, men det kommer att ta tid innan en sådan prövning kan komma till stånd och under tiden kan FRA fortsätta med sin olagliga verksamhet.

När försvarsminister Tolgfors säger att massavlyssning av svenska folket inte är tekniskt möjlig och tror att vi ska nöja oss med det, har han inte förstått principfrågan. Och han är långt ifrån ensam. Många politiker är helt enkelt inte intresserade av principiella ståndpunkter, dessa är dem helt främmande. Det kan vara en av förklaringarna till att inte heller nu när Tolgfors och Reinfeldt faktiskt börjar uttala sig om lagen lyckas de möta kritikerna på samma nivå. Det är två grupper som talar förbi varandra.

När jag pratar med människor tycker jag mig märka att FRA-frågan har nått dem som vanligtvis är politiskt ointresserade. Det börjar spridas en medvetenhet om att något väldigt, väldigt fel har inträffat. Om detta är en korrekt tolkning kommer regeringen på sikt inte att klara av att försvara lagen och det innebär att kraven på att en eventuell rödgrön regering ska ta bort lagen helt och hållet kommer att bli enorma. FRA-frågan kan komma att påverka valutgången 2010. Den opinionsmässigt mycket trängda alliansregeringen har inte råd att ha hela svenska folket emot sig i en så viktig fråga. Det kan få dem utkastade om drygt två år. Och det värsta är att förmodligen kommer varken Reinfeldt eller Tolgfors att förstå hur det gick till.

Får man göra så?

Makten finns i kontrollrummet.

Sluta strejka!

Busstrejken i Stockholm är över - i alla fall tillfälligt. Den har ställt till en massa besvär för många människor. Bor man i innerstan kan man alltid cykla eller ta tunnelbanan. Men många utanför stan är beroende av bussen för att kunna ta sig till jobbet, man är alltså beroende av bussen för att över huvud taget kunna försörja sig.

I morgonsoffan i Gomorron Sverige satt America Vera-Zavala och beklagade att strejken kom under sommaren, det hade varit bättre om alla bussförare strejkade under kylan i november för att det skulle "ta bättre", ansåg hon. Thomas Idergard ilsknade till och frågade, helt korrekt, vilken rätt bussförarna har att sabotera för oss andra? Vilken rätt har denna grupp människor att se till att vi andra inte kommer till jobbet?

Det är tredje person som drabbas av sådana här idiotiska strejker, precis som i fallet med sjuksköterskorna. Lönelyftet för dem blev minimalt (och dessutom ska sägas att löneutvecklingen för just denna grupp varit bland de mest gynnsamma på arbetsmarknaden) och som tack för kaffet fick tusentals människor uppskjutna operationer - som de redan har betalat för via skattsedeln. Det är solidaritet det.

Thomas Idergard har helt rätt i att kollektiva strejker av detta slag är fruktansvärt töntiga, barnsliga och oansvariga och att de tillhör det förgångna. Om du är missnöjd med ditt jobb, byt arbetsgivare. Om du är missnöjd med ditt yrke, lämna det. Men lägg för tusan inte ned jobbet i protest och få betalt samtidigt som du ser till att en massa oskyldiga människor inte kan ta sig till sina arbeten. Det är ingen solidaritet i det, det är rent och skärt vansinne. Sådant skulle en riktig borgerlig regering se till att ändra på.

Leif GW börjar blogga

Leif GW Persson börjar blogga.

"Jag har varit inne och läst belladonna och allt vad de heter men det är en förskräcklig massa som inte är begripligt, de stavar illa, har konstig satsbyggnad och verkar allmänt bluddriga i huvudet. Men Alex Schulman är en begåvad pojk. Han är skoningslös mot många men mest mot sig själv. Det är totalt självutlämnande och hudlöst och det är svårt att inte tycka om."

Med tanke på hur pass rättfram Leif GW Persson brukar vara i intervjuer och diskussioner, kan hans blogg definitivt bli något att kolla in då och då.

Roliga företagsnamn del 2

För att spinna vidare på bloggposten om roliga företagsnamn. Det är tydligen till Asien man ska åka för att hitta dem. I alla fall om man är svensk.

Detta är inte heller helt fel.

Reinfeldt visste inget om lagringen

Statsminister Reinfeldt erkänner att han inte känt till att FRA lagrar svensk trafikdata, något som ger myndigheten makten att kontrollera våra surfvanor. Han utgår från att FRA följer lagen - även när det finns bevis för att så inte har skett.

Vem är det nu som är dåligt insatt i sakfrågan?

"Nej till FRA!" ekade på Mynttorget

Tack till alla arrangörer och medverkande vid dagens FRA-demonstration, till sambatoner, på Mynttorget i Stockholm!

Något hundratal - från höger till vänster, från blått till rött och från grönt till lila - hade samlats för att visa sitt missnöje med FRA-lagen. Bland talarna fanns bland andra miljöpartiets Maria Wetterstrand, vänsterpartiets Alice Åström, LUF:s Frida Johansson Metso och Jytte Guteland från SSU. Och visst var det lite kul att se Ung vänster stående sida vid sida med Stekare mot FRA...

Noteras kan också att jag på vägen till demonstrationen nästan gick in i Fredrik Malm, som hade mycket bråttom bort längs Drottninggatan - månne i ett försök att komma så långt bort som möjligt från de obehagliga sanningar som skulle sägas på Mynttorget?

Med tanke på att flera ungdomsförbund närvarade, borde det ha kunnat locka ännu mer folk. Men en torsdag mitt i sommaren kanske detta deltagarantal ändå är riktigt bra.

Och det är bara början...

Miljöpartiets Maria Wetterstrand lovar att kämpa vidare. Rick Falkvinge i bakgrunden.

Enad front mot FRA.