Vi ska ha rätten till vår död

En 79-årig tysk kvinna har fått hjälp att dö. Orsaken till hennes dödslängtan var enligt uppgift inte att hon var dödssjuk utan att hon inte ville flytta in på ett ålderdomshem. Dödshjälpsmotståndare ser det som fruktansvärt och cyniskt att hjälpa en sådan person att dö - förespråkare för rätten till en värdig död försvarar det inträffade. Frågan vi måste ställa oss är: lever vi våra liv för oss själva eller för någon annan?

Aktiv dödshjälp är förbjuden i de flesta länder, även i Sverige. Här får man avbryta behandlingen av en sjuk person, men inte assistera personen i någon självmordshandling. Följden blir att svårt sjuka människor som vill dö under värdiga former får åka till Dignitas klinik i Zürich för att avsluta sina liv, de tar nämligen även emot människor från andra länder. Om dessa människor har möjlighet att åka, vill säga. Det är bra att Dignitas finns, men liknande assistans borde finnas även i Sverige.

Jag kan förstå kvinnan. Att bli gammal och tvingas lämna sitt eget hem för att få hjälp på ett äldreboende innebär att man ger upp mycket av sitt självbestämmande och sitt oberoende. För den som vill leva självständigt och inte vara beroende av andra i sin vardagliga livsföring kan detta vara ett mycket svårt beslut, rent av otänkbart. Har man levt i nästan 80 år har man levt ett helt liv och då borde man ha rätt att få avsluta det under värdiga former. Rätten till vår död när vi söker den borde vara lika självklar som rätten till vårt liv så länge vi vill vara kvar.

Min nätkrönika i Punkt.SE
Vi bör få dö när vi vill
På väg till sista vilan