FRA-debatten har stannat av. Inte på så vis att den har avtagit, men den står och stampar på samma ställe och kan liknas vid två små barn som står mitt emot varandra och skriker:
- Joho!
- Nähä!
- Joho!
FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson gör ett försök att avdramatisera den lista på 103 svenskar som utsatts för myndighetens spaningsverksamhet (och som givetvis bara är en liten del av alla som utsatts genom åren). Det efterlämnar mest frågor.
Enligt GD Åkesson rör det sig om spaning som bedrevs åren 1994-1997 med anknytning till tiden efter Sovjetunionens fall. Ingen av personerna på listan har blivit avlyssnad, lovar han. Det rör sig om överskottsinformation. OK, låt oss säga att det ligger till på det viset. Det skapar två problem. Dels går det inte att hävda att personerna inte har spanats på eftersom informationen de facto finns där. Dels ska ju överskottsinformation kasseras eftersom den är irrelevant. Varför har sådan här information inte kasserats där och då?
Det har avslöjats för mycket smolk i FRA:s bägare för att myndighetens utlovade skydd för den personliga integriteten ska kunna tas på allvar. FRA försöker lugna opinionen med att den nya lagen ska sätta stopp för övertramp (som enligt myndigheten nog är så osannolika att de förmodligen inte har begåtts) i framtiden. Händelserna de senaste veckorna har dock snarare stärkt alla oss FRA-motståndare i vår ryggmärgsskepsis mot vackra löften från staten. Ingvar Åkesson och Sten Tolgfors måste komma med något bättre om de ska lyckas vända opinionen.
Det hela påminner rätt mycket om Tage Danielssons "Om sannolikhet":
SvaraRaderahttp://www.folkkampanjen.se/danielsson1979.html
Precis vad jag hade i åtanke...
SvaraRadera