Brytningstid

"Sverige håller på att gå sönder", sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent "surrealistiskt".

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen, väldigt aktiv med många analyser av svensk inrikespolitik på Facebook, får mycket återkoppling på det han postar. Han skriver att han märker att "många andra är desillusionerade, förtroendet, tilliten, respekten är borta." Dessa få ord beskriver det politiska samtalet i Sverige just nu väldigt väl.

Jag märker det. Och jag känner det själv. Ett visst mått av politikerförakt har jag haft länge, det ingår i att vara libertarian att förakta en stark politisk makt som bestämmer alldeles för mycket i människors liv. Men det har ändå alltid funnits en viss beteendekod som de allra flesta har levt efter. I sociala medier är den definitivt död och begraven.

Nu är det som om även respekten för politiken har gått förlorad, och för alla som representerar den. Därmed har hoppet om vad politiken kan åstadkomma sinat. Det kan låta som en semantisk skillnad, men det är i själva verket mycket mer än så. Vi bör ställa oss frågan vad som återstår när människor har tappat tilltron till själva politiken. Inte bara enskilda partier eller politiker utan partipolitiken som sådan. Jag tror nämligen att det är precis dit vi är på väg, och jag inser att jag är en del av detta.

Jag hyser inget större hopp om en positiv förändring i Sverige. Jag har inget förtroende för någon av de två politiker som kommer vara statsministerkandidater i nästa val. Faktum är att jag tycker att det knappt är fråga om ett egentligt val över huvud taget.

Vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven vill åstadkomma någon förändring på riktigt. De vill egentligen bara två saker: regera och bevara status quo (ge och ta en och annan ny skatt eller nytt avdrag).

Regeringen och allianspartierna lyckas inte komma överens om de akuta åtgärder som behövs. De bostadspolitiska samtalen havererade. Skolpolitiken är ett fortsatt stridsområde som inte leder någonvart. Polisens kris och den skenande grova brottsligheten skyller de på varandra.

Den parlamentariska demokratin har kort sagt gått i baklås, även i samförståendets Sverige. När alltfler invånare ser att de politiker de valt är oförmögna att lösa de riktiga samhällsproblem som påverkar människors vardag, kommer missnöjet att växa.

Vi riskerar att hamna i ett läge där förtroendet för regering och riksdag rasar i botten, precis så som har skett i USA där ynka åtta procent hade förtroende för kongressen för något år sedan. Alltfler kommer känna att det enda de vill göra, eller det enda de kan göra, är att rösta på ett illa omtyckt parti för att markera sitt missnöje.

Samtidigt som folket och etablissemanget sakta glider isär går även det politiska samtalet i kras. Något håller på att hända här. Även politiker i den yttersta toppen missförstår varandra medvetet. Viljan att ge och möta sakargument verkar försvunnen. Nu handlar politik om att etikettera motståndaren, inget mer. I ett sådant läge är det svårt att se hur de politiska alternativen över huvud taget förtjänar röster.

Vi går mot ett slags brytningstid med en hårdare politisk verklighet, ett mer oförsonligt debattklimat och en befolkning som i allt högre grad kommer rösta mot de regerande politikerna än för oppositionen. Om regeringens färg är röd eller blå spelar allt mindre roll.