Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.
Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.
Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.
Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.
Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.
Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.
Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar.I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.
Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.
Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.
Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.
Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.
I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.
Läs även:
Fnordspotting, HAX
23 kommentarer:
Är det egentligen inte rätt lustigt att alla talar om den svenska välfärden samtidigt som man gör sitt yttersta för att krascha den (obs krascha inte avveckla)?
Nu betalar Söders hjältar priset för moderaternas och SD:s framgångar.
Det kostar att ligga på topp!
http://www.dn.se/sthlm/flest-besok-hos-psykolog-pa-soder/
Du rör dig verkligen inte i radikalliberala/libertarianska kretsar längre Hans Engnell, eller hur?
http://www.mises.se/2016/04/02/ar-ditt-wifi-maktigare-an-statens-gevar/
https://m.facebook.com/beskattning/
Oavsett om man är minarkist eller anarkokapitalist är beskattning oacceptabelt. Nattväktarstaten som kostar 1,5 % av BNP kan finansieras frivilligt.
"Socialdemokraten Yasin Ipek som medverkade på middag med Grå vargarna har även delat högerextrem turkisk propaganda via Facebook om att folkmordet på armenierna var armeniernas fel: - Jag har delar video om Jonas Sjöstedt oxå och varför säger du ingeting om det, skriver Yasin Ipek i SMS"
http://www.marsta.nu/startsidan/s-politikern-delade-hogerextrem-turkisk-propaganda/
Jag har aldrig varit anarkokapitalist, och Frihetsfronten består enligt min bedömning främst av libertarianer som accepterar ett visst skatteuttag för att finansiera en nattväktarstat.
Haha
som jag förstår det anklagar Halsingen Hans Li Egnell för att inte vara tillräckligt tokig.Li Engnell är för frisk för att få vara med i klubben.Och det stämmer väl troligen..
Jag kan mycket väl tänka mig att en grundläggande förändring i sättet att tänka om skatter kan ske i ett längre perspektiv. I flera hundra år ansågs slaveri och slavhandel som naturliga företeelser som väldigt få ifrågasatte på allvar. Det måste ha varit omöjligt att föreställa sig för en slav på sockerrörsfälten i Haiti på 1700-talet att alla, både vita och svarta och oavsett politisk uppfattning, enhälligt skulle fördöma slaveri 200 år senare.
@ Hans
Läs Frihetsfrontens manifest "Visionen om det civiliserade samhället", avsnittet om skatter.
https://books.google.se/books/about/Visionen_om_det_civiliserade_samhället.html?id=sA5oMwAACAAJ&redir_esc=y
Skiter du helt i om pengarna tas med våld eller hot om våld eller ej?
Även i Sovjet undertryckte man politiska dissidenter genom att förklara dem psyksjuka. Statskramarna förnekar sig aldrig. http://io9.gizmodo.com/5940212/how-the-soviets-used-their-own-twisted-version-of-psychiatry-to-suppress-political-dissent
Ett visst skatteuttag är nog ofrånkomligt, men det behöver inte vara i form av inkomstskatt. Ska man alls ha inkomstskatt, bör det vara en låg, platt skatt och dessutom samma skattesats för kapitalinkomster. All s.k. generell välfärd borde avskaffas. Man sparar till det man vill ha, som utbildning för sina barn, eventuell pension som inte tas ut vid en bestämd ålder, utan först när hälsan inte tillåter att man jobbar längre. Sjukvården finansieras med försäkringar. Skatt skall enbart gå till försvar, polis och domstolsväsende. Civilsamhället sköter välgörenheten, fattigvården om man så vill, men utan statlig inblandning. Det blir naturligt att familjen återfår en viktigare roll som socialt skyddsnät. De som så önskar kan bilda kommuniteter där man hjälper varandra ekonomiskt och praktiskt, men ingen tvingas delta. MItt idealsamhälle kan nog kort och gott beskrivas som ett samhälle utan public service.
Ja den sovjet-parallellen var ju synnerligen lyckad..
Hej.
Ju generösare gratissystem desto större risk för utnyttjande.
Ju större risk för utnyttjande desto större behov av avskräckande repressiv kontrollapparat.
Ju större kontrollapparat desto mer resurser går åt till kontrollen.
Till slut spenderar vi två kronor på kontroll av varje krona som går till understöd (administration oräknat dessutom).
Den lösning som finns och som inte kan genomföras med nuvarande partiväsende och statsskick är (trumvirvel): begränsad tillgång till systemet, samt begränsat innehåll i systemet.
Ett centraliserat försörjningssystem som lägger sig på nivån kläder på kroppen, tre mål mat om dagen samt tak över huvudet. Detsamma måste gälla sjukvården: akut brännskada behandlas så att personen överlever oavsett ekonomi. Vanprydande ärr till följd av föregående behandlas endast för egna medel.
Vi har dock som land gått förbi den kritiska punkten: systemet kan inte korrigera sig självt.
Liberaler undviker gärna frågeställningen hur en stat skall göra med den som föds med funktionsnedsättning - den personen har onekligen fötts med sämre förutsättningar, har inte ekonomisk möjlighet att redan ha finansierat sin del av välfärden (det har ju ingen nyfödd), med flera möjliga invändningar mot självfinansieringsprincipen. Den personen och dess familj kan bli mångdubbelt dyrare än om det gemensamma systemet åtminstone erbjuder sådan hjälp som på alla plan syftar till möjlighet till självförsörjning.
För vems moral är bäst: socialismens förespråkande av euthanasi och eugenetik via centralplanering, eller liberalismens förespråkande av den starkares överlevnad via avsaknad av hjälp för hjälplösa och menlösa?
För den som är född med funktionshinder kan det kvitta enligt vilken ideologisk princip man bedöms som livsoduglig.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
I Sverige har vi enbart höger- respektive vänstersossar eftersom skillnaden mellan sossarna och de sk borgerliga är minimal. Båda vill t ex ha generösa barn- och bostadsbidrag, maxtaxa på dagis, 55% marginalskatt, ränteavdrag osv.
"Ett visst skatteuttag är nog ofrånkomligt, men det behöver inte vara i form av inkomstskatt."
Ett visst slaveri är nog ofrånkomligt, men det behöver inte vara i form av hårt kroppsarbete på åkrar. Man kan nöja sig med att ha dem som hushållsslavar inomhus.
Nej, givetvis inte. Slaveri är inte ofrånkomligt, och det är inte skatter heller. Man behöver bara tänka en liten liten aning "outside the box". Tack och lov att vissa har gjort det i tidigare generationer så att vi har blivit av med det värsta av det som folk ansåg vara självklart för några hundra år sedan.
@ Anonym 17:28
”De som så önskar kan bilda kommuniteter där man hjälper varandra ekonomiskt och praktiskt, men ingen tvingas delta.”
Exakt så! Och det finns ju en mängd olika sätt man kan utforma en sådan verksamhet på. Vi bör komma bort från det här tänket att ”det här fixar staten/kommunen/det allmänna”. Civilsamhället måste uppvärderas!
Jag har hört talas om att det finns en frivilligverksamhet i Tyskland eller Schweiz (minns tyvärr inte vilket land) som går ut på att man anmäler sig till denna verksamhet och arbetar med att hjälpa äldre personer. De timmar man ägnar åt detta har man sedan till godo och när man själv behöver denna hjälp kan man då få hjälp av någon annan under lika många timmar. I det här projektet är det främst yngre pigga pensionärer som hjälper lite äldre och mer skröpliga pensionärer. Jag minns dock inte hur detta administreras. Jag tycker att denna verksamhet är intressant, för det är ju ofta som anhöriga faktiskt inte har tid att hjälpa sina äldre släktingar eftersom de själva arbetar som plågade djur bara för att överleva. Däremot som ung pensionär har man tid att ägna åt medmänniskor och i denna frivilligverksamhet får man gentjänsten tillbaka efter några år när man själv behöver den.
Anders Eriksson
Man måste skilja på nödvändiga och överflödiga bidrag och ersättningar.
Nödvändiga bidrag och ersättningar:
1 Funktionsnedsättning pga. sjukdom som omöjliggör arbete.
2 Omhändertagande av barn till denna går ut gymnasiet ifall föräldern inte tar eller har möjlighet att ta sitt ansvar.
3 Ersättningar till skolor, universitet etc.
4 missbruksrelaterade problem
Överflödiga bidrag och ersättningar:
1 Bidrag till kommuner, t.ex. flyktingkostnader, skatteutjämning.
2 Glasögonbidrag
3 Barnbidrag
4 Studiebidrag kan inräknas
5 Bidrag till innevånare som invandrat till Sverige och föder 5 barn och vill ha bostadsbidrag, barnbidrag, bidrag för nyanländ, bostad etc.
6 Generellt bostadsbidrag och många andra bidrag.
Det går att skära ordentligt och avskaffa den generella välfärden men ha kvar den nödvändiga välfärden. Men som vanligt är svensken välfärdstorsk och man kan lätt få en utskällning ifall man påtalar "att skatt ska sänkas och många bidrag bort". Det är som inpräntat i svensken, som Hans beskriver, att den som inte bidrar till den som inte arbetar och vill ha sitt bidrag ändå ska betala för att det är rätt att de som arbetar ska stå för kostnaden för den som vill ha sitt bidrag. Hur den argumentationen går ihop vet inte jag.
Lycka till med din reformationsagenda från bidragsstat till en stat där skatten fördelas jämlikt efter den som arbetar, Hans. För Moderaterna med Kristersson älskar "den generella välfärden", det förklarade han för några dagar sedan. Han vill bara få se några bidrag skäras ned i förmån för kvalificering till välfärdsstaten.
Magne
Det är inte den hemska välfärdsstaten som är problemet i sig. Det är daltandet med huvudsakligen två grupper: 1) flodvågen av "flyktingar" och 2) de tretton (eller trettio, eller hur många/få de nu är) superrika familjerna (klanerna, egentligen) som äger ca 90% av allting. Nattväktarstaten är en lika knäpp utopi som proletariatets diktatur.
Rikard, lärare,
en generell välfärdsstat fungerar om det finns ett stort konsensus om att man skall arbeta och betala skatt samtidigt som man inte utnyttjar systemen. När det fallerar kommer också det förtroende som byggt upp välfärdsstaten att sluta fungera.
För att ta ett exempel, skulle du vilja betala skatt i Södertälje när du vet att en syriansk maffia lurar till sig miljonbelopp?
Oavsett vilken politisk åsikt man än har så kommer "den svenska modellen" att självdö när påfrestningen blir för stor. Dödskampen kommer bli utdragen men slutet är oundvikligt och då kommer Sverige genomgå en Sovjet liknande kollaps.
Vad gäller själva huvudfrågan om skatt,
skatt är det minst dåliga sättet att bekosta en stat. Exakt hur skatten skall vara utformad för att göra minsta skada vet jag inte.
Sedan är jag definitivt inte anarkist. Anarkism innebär inte individuell frihet utan klanvälde vilket är avsevärt mycket värre än t o m en välfärdsstat som Sverige.
Hej.
@Fd Moderat:
Vad jag vill göra med syriansk (eller annan) organiserad brottslighet kan jag inte skriva.
I övrigt resonerar jag efter principen att statens skatter skall användas till att trygga landets och folkets fortsatta existens, till att skapa en grundläggande infrastruktur för näringsliv att bygga vidare på, samt till att tillhandahålla ett mycket basalt hjälpsystem för direkt överlevnad - hjälp till självhjälp kan man säga.
Därmed följer jag den något romantiska och orealistiska tanken om stat vars funktionärer aktivt söker hålla staten så liten som nödvändigt.
"en generell välfärdsstat fungerar om det finns ett stort konsensus om att man skall arbeta och betala skatt samtidigt som man inte utnyttjar systemen. När det fallerar kommer också det förtroende som byggt upp välfärdsstaten att sluta fungera."
Det som saknas i det resonemanget (är det jag som skrivit det?, det skulle kunna vara det) är kopplingen till folk och kulturgemenskap - den är inte oviktig även om både moderna liberaler och socialister gärna låtsas det.
Det kommer att ta ungefär etthundrafemtio år att bygga upp Sverige till ett läge där vi har samma förutsättningar socialt, ekonomiskt och teknologiskt som under början av sextiotalet. Detta då skattemoralen, den underförstådda kultur- och folkgruppsburna solidariteten, är så gott som utrotad ur svenskar under trettio.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Jag föreslår fastighetsskatt som den dominerande beskattningen.
Finessen med den är att den inte kan flytta och att ALLA kommer att betala den, direkt som ägare eller indirekt som hyresgäst.
Om du nu accepterar konceptet skatt är stöld, hur ställer du dig till räntebaserad ekonomi och fiatpengar? Vore faktiskt intressant att få veta i sammanhanget.
Skicka en kommentar