Faktaresistenta politiker

DN fortsätter sin kampanjjournalistik (det känns väldigt bra att ha avslutat prenumerationen). I dag inleds en serie om extremhögerns "faktaresistens". Heléne Lööw skriver dagens artikel i DN Kultur.

Lööw är en respekterad forskare om svensk nazism sedan många år. Däremot är utgångspunkten i hennes text, att resistens mot (eller ointresse för) fakta skulle vara något unikt för just de nationalistiska och främlingsfientliga grupperna, lite underlig.

Lööw skriver apropå ett utspel från Jimmie Åkessons påstående att människor upplever en ökad brottslighet:

Det är en typ av uttalanden som allt som oftast förekommer, inte minst i debatter på nätsajter: vad vi känner och tycker, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med hur någonting faktiskt ser ut – en åsikt och ett faktum är inte samma sak.

Visst är det så. Människor känner och tycker väldigt mycket. Men detta är ju ingalunda unikt för ljusskygga sajter långt ut på högerkanten. Är det något personer på Aftonbladets ledarredaktion, krönikörer i Metro, forskare inom den så kallade genusvetenskapen och artister som görs till talespersoner för dagens flyktingpolitik gör snart sagt varje dag, är det att känna och tycka.

En av dessa "folkkära" artister, Henrik Schyffert, har själv medgett att han inte har någon koll på själva ämnet migrationspolitik. Han känner mest efter vad som är "rätt". Och för detta ges han ett enormt medieutrymme. Schyffert, av alla människor, har blivit en maktfaktor. Inte för att han kan någonting i sakfrågan, utan för  att han känner och tycker saker (Schyfferts påstående att "vi har råd" visar att han inte ens behärskar grundskolematematik).

Mot denna bakgrund måste det sägas vara minst sagt anmärkningsvärt att DN nu drar igång en artikelserie om extremhögerns resistens mot fakta när det i detta postmoderna tidevarv sedan länge pågår ett slags uppror mot fakta, rationalitet, upplysning och ekonomisk vetenskap – från vänster. Vi har ett medielandskap som i hög grad bygger sin journalistik på att känna och tycka. Inte granska, undersöka eller vetenskapligt vederlägga.

Fakta är intressant – så länge den säger det du vill höra. Så fungerar alla politiker, så fungerar företagsledare, opinionsbildare, journalister och (faktiskt) även vanliga väljare. I hög grad.

När Stefan Löfven hävdar att var tredje syrier som invandrar till Sverige är högutbildad påstår han något som inte stämmer. Men det spelar ingen roll, för han säger det många vill höra. Sedan Löfvens uttalande har Tino Sanandaji flertalet gånger visat, med hjälp av offentlig statistik, att statsministerns påstående är helt uppåt väggarna (siffran är tio procent, och då går vi endast på vad asylsökande syrier själva uppger).

Har någon hört statsministern komma med en rättelse? Självfallet inte. Dels gör politiker inte så för att slippa förlora ansiktet (hur förlorat det än är i Löfvens fall), men framför allt spelar fakta ingen roll för de politiska beslut som fattas. Innerst inne gör den faktiskt inte det.

Det finns mängder av fina utredningar som, vilande på solid vetenskaplig grund, motsäger den politik som förs i dag. Regeringarna har instinktivt stoppat dem i byrålådan. Om fakta spelade roll skulle Sverige ha en annan missbruksvård, en annan narkotikapolitik överlag, en annan skolpolitik, en annan skattepolitik, en politik som inte stigmatiserade och kränkte sexsäljare och så vidare.

Fakta spelar emellertid föga roll när politiska beslut ska fattas. Politikerna återkommer i stället till floskler om "värdegrund" och att "det handlar om vilket samhälle vi vill ha". Svensk politik är i dag i hög grad faktaresistent.

Jag gissar att vi inte kommer få se någon granskning av detta i DN.