Riskerna med regeringens terrorbekämpning

Regeringen presenterade i går förslag för att bättre bekämpa terrorismen. Dit hör kriminalisering av resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar.

Det låter bra. Närmast som en självklarhet. Men svårigheterna är uppenbara, både vad gäller möjligheten att faktiskt lagföra misstänkta och risken för att spaningen blir för bred. Hur ska man bevisa att den som reser till Turkiet, med slutdestination IS-kontrollerat område i Syrien, har för avsikt att strida för terrorgruppen? Eller att den som kommer tillbaka därifrån har gjort sig skyldig till terrorhandlingar? Och kommer alla som reser till länder i närområdet - vilket kan tänkas vara ganska många framöver eftersom antalet syrier och irakier i Sverige har vuxit stadigt under de senaste åren - automatiskt bli misstänkliggjorda?

Självfallet måste polis och säkerhetspolis kunna avlyssna misstänkta terrorister. Men metoderna måste vara proportionerliga och ändamålsenliga. Detta är en ständig avvägning som lagstiftaren har att göra, och mer ofta än sällan tenderar politiker att väga vår säkerhet tyngre än vår personliga integritet. En som är kritisk mot regeringens planer är advokaten Thomas Olsson.

Jag är obotligt skeptisk mot att ge staten större befogenheter i form av övervakning och olika sorters tvångsmedel. Ofta, menar jag, behöver existerande lagstiftning användas bättre innan ny föreslås. Men politiker har ofta bråttom, och en ny lag smäller alltid högre än en mesig förändring i tillämpning av en gammal.

Ivar Arpi, bra i många frågor men tyvärr inte i övervakningsfrågan, menar att Edward Snowdens läckor försvårat säkerhetstjänsternas arbete. Han hänvisar till boken The great war of our time- the CIA's fight against terrorism from Al- Qa'ida to Isis, skriven av den före detta CIA-chefen och Bush-rådgivaren vid den 11 september Michael Morell.

Det är en anmärkningsvärd hänvisning eftersom om det är något vi vet om CIA och NSA, är det att de ljuger och bedrar allmänheten. Hela tiden. Att använda en före detta CIA-chef som sanningsvittne i fråga om de effekter Snowdens avslöjanden av NSA:s globala massövervakning fått är, för att uttrycka det försiktigt, naivt. Säg den chef, nutida eller dåtida, inom underrättelsetjänsten som har ett gott öga till Snowdens gärning.

Utvecklingen är väldigt typisk. Först är politikerna naiva och misslyckas med att bekämpa ett problem innan det växer sig för stort. Sedan växer problemet och kraven på hårdare tag blir allt starkare från allmänheten. Då ökar acceptansen för trubbiga och hårdföra metoder eftersom dessa tolkas som ett uttryck för handlingskraft. Längs vägen går både fri- och rättigheter förlorade. Allt för vår egen säkerhets skull.

Detta ser vi nu ske i fråga om radikalisering i muslimska kretsar. I förorter som Gud, eller i alla fall politikerna, glömde. Detta är ett svek, både mot människorna i dessa områden och mot hela den svenska befolkningen som löper större risk för terrordåd när ingen har koll på radikaliserade unga som reser till Syrien, återvänder för att få vård för att sedan åka tillbaka igen.

Det finns mycket att göra. Vi behöver ha bättre koll på vilka som reser till Sverige, vilka som gömmer sig i den stora strömmen av asylsökande, få stopp på handeln med svenska pass genom att begränsa hur många man kan få ut under en viss tid och mycket annat.

Ivar Arpi har fel när han hävdar att dagens övervakning inte är för stor utan för dålig. Den är för dålig därför att den är för stor. Den som har som mål att samla in allt ser till slut ingenting.