Beväpna er

Jag tänker bygga mig en kåk. I sten. Med galler för fönstren. Jävligt bra larm. Och om någon försöker skada min familj, då skjuter jag den jäveln.

Stefan Löfven upprepade i valrörelsen att Sverige "håller på att gå sönder". Han konkretiserade aldrig särskilt bra vad han menade. Hans ord uppfattades därför mest som en magkänsla och har blivit ett stående skämt i sociala medier.

Men sanningen är att delar av Sverige har halkat efter. Det spricker i fogarna nu, och detta har pågått under lång tid. Många människor som bor på landsbygden känner inte att den politiska eliten i Stockholms innerstad förstår dem, inte tar hänsyn till deras livsvillkor. Detta är inte gnäll utan en korrekt iakttagelse. I vissa delar av landet finns knappt någon polis att tala om. Polisstationer har lagts ned under många års tid, och de få som återstår kan omöjligt täcka det stora område de anvisats.

Konsekvensen blir att människor lämnas åt sitt öde om något händer. Detta väcker berättigad frustration. Skyddet för liv och egendom är alltså i realiteten beroende av var du bor. Sverige har blivit vad Per Gudmundson beskrivit som en nattvandrarstat. Vi får i ökad grad skydda oss själva. Detta hade varit helt i sin ordning om vi inte samtidigt tvangs betala för det skydd som staten är oförmögen att ge oss. Häri ligger själva kärnan till problematiken. För att ytterligare försvåra driver svenska politiker linjen att det ska vara svårt, krångligt och dyrt att äga vapen.

Jag hatar lynchjustis. Jag ogillar tanken på medborgargarden som går omkring och leker polis. Visserligen ligger jag inte sömnlös över att just Hagamannen fick en golfklubba i skallen häromdagen, och i viss mån kan jag sympatisera med att människor tar saken i egna händer för att skydda sin egendom. Men jag skulle föredra en fungerande polismakt.

Men när staten i praktiken har frånsagt sig ansvaret genom att inte dyka upp efter ett inbrott, genom att inte ha resurser att utreda vardagsbrott och genom att lägga ned förundersökningar trots att en tjuv gripits på bar gärning förtjänar den inte vårt förtroende. Den politiska oviljan att markera mot grov brottslighet i straffskalan eroderar förtroendet för rättsstaten ytterligare. Det är svårt att vinna tillbaka förtroendet när fallet utför väl har börjat accelerera.

Citatet som inleder denna bloggpost kommer från en film. En svensk film som berör den organiserade brottsligheten och dess konsekvenser. Låter det överdrivet? Kanske det. Men en stat som sväller på bredden och samtidigt misslyckas med att leva upp till sitt grunduppdrag är inget att skratta bort.

DN kallar alla som är oroliga över samhällsutvecklingen och känner obehag när de går ut på kvällen för "statistikförnekare" och "trygghetsskeptiker". Ett sådant påhopp blir som ett dubbelt knivhugg. Först sviker staten sin viktigaste uppgift - sedan hånar landets största morgontidning de människor som känner oro över radikalisering i förorter, brinnande bilar, våldtäkter och en polis som förefaller maktlös. Det är inte ett dugg konstigt om allt fler börjar ta lagen i egna händer.

Titta noga, politiker. Detta har ni skapat. Detta är konsekvensen av en stat som har släppt sin kärnuppgift att skydda liv och egendom. Om tio år kommer de ansvariga förmodligen säga att de var naiva. Men det är så dags då.

Läs även:
Johan Westerholm