Att veta men inte göra

I dag släppte Migrationsverket sin uppdaterade prognos (PDF) för antalet asylsökande till Sverige i år och nästa år. Myndigheten släpper upp till fem prognoser årligen, och i år har en uppskrivning skett varje gång.

I år räknar Migrationsverket med att antalet asylsökande landar på 83 000. För 2015 är prognosen mellan 80 000 och 105 000 (med riktvärdet 95 000). 2013 kom drygt 54 000 asylsökande till Sverige. Det kan alltså komma att bli nästan en fördubbling på bara två år.

Migrationsverket ser inte detta som en tillfällig topp eftersom inget slut synes på konflikterna i Syrien och Irak med omnejd, varifrån de flesta asylsökande kommer. Nej, detta är en ökning som kommer att fortsätta under kommande år, vilket också tydliggjordes i regeringens egen beräkning av kostnaderna för asylmottagandet.

Om Migrationsverket har svårt att hantera dessa volymer, med långa handläggningstider och dyra upphandlingar som följd, är det än värre för de kommuner som med kort eller ingen förvarning ska erbjuda vård och skola när en placering på ett asylboende är upphandlad och klar. Det är lätt att förstå frustrationen hos kommunpolitiker när de inser att förutsättningarna för kommunens budget på en dag välts över ända.

Sverige är illa förberett för dessa stora flyktingströmmar. En hårt reglerad arbets- och bostadsmarknad, höga ingångslöner och i princip noll efterfrågan på okvalificerad arbetskraft gör situationen oerhört bekymmersam för stora grupper av asylinvandrare.

Riksdagen har valt att öka incitamenten att söka sig till Sverige genom att erbjuda permanenta uppehållstillstånd för vissa nationaliteter, i praktiken avskaffa försörjningskravet vid anhöriginvandring (på 99 procent ställs inget sådant krav) och inrätta en tvåårig etableringsersättning. Men idéer om hur människor ska nå egen försörjning, få en bostad och faktiskt börja ett nytt liv i Sverige saknas.

Den förra och den nya regeringen kommer att träta om en rad frågor under de kommande åren. Men en sak har de gemensamt: migrationspolitiken och tystnaden som omsluter den.

Sverige står inför väldigt stora utmaningar till följd av migrationspolitiken. Nu utmanas kärnverksamheten på många håll runt om i landet. Och även för statens kassa börjar kostnaderna bli kännbara nu när summan för migration och integration är större än för hela det svenska rättsväsendet.

Regeringen har nu bjudit in alla partier, utom Sverigedemokraterna, till samtal. Men tonen inför mötet är uppsluppen. "Det är den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet", säger Magdalena Andersson om de ökade kostnaderna.

Debattörer, ledarskribenter och inte minst kommunpolitiker har försökt få igång en debatt som handlar om lösningar. Men ingen verkar vara intresserad. Rimligen vet både M och S vad som behöver göras. Egentligen. Men än så länge vågar inget av partierna föreslå några förändringar utåt. Och så länge migrationsfrågan omgärdas av en sådan påtaglig överkänslighet att särskilda ord och begrepp - som "volymer" - inte ens kan yttras, lär vi inte få en konstruktiv diskussion heller.

Att blunda och tänka på annat är inte bara otillräckligt. Det är ett hån mot alla där ute som kämpar för att få denna misslyckade politik att fungera åtminstone hjälpligt i verkligheten. Det är dock en balansakt som inte lär kunna fortsätta så länge till.

Läs även:
Johan Westerholm