Sökes: En plan för integrationen

Det pratas väldigt mycket om migration just nu. Frågan har blivit stor i valrörelsen, vilket är något nytt.

Detta sägs gynna SD, underförstått att vi nog helst inte ska diskutera frågan alls. Det är fel. Vi borde i stället välkomna att frågan kommit upp på dagordningen. Vi väljer nämligen själva vilken riktning debatten tar.

Just nu är den i ett låst läge. Debatten har blivit oerhört polariserad. Samtidigt är den extremt konsensusfixerad. I invandringsfrågan, som jag önskar att vi i framtiden kommer kalla integrationsfrågan, råder förhållandet 7-1. På ena sidan står sju riksdagspartier som vill behålla eller utöka dagens flyktingmottagande och anhöriginvandring, oaktat effekterna. På den andra står Sverigedemokraterna som vill dra i handbromsen rejält och närma sig Danmarks politik på området.

I realiteten är det inte bara vad SD brukar kallar "sjuklövern" som inte vill diskutera de uppenbara problemen med en rekordstor flyktinginvandring till en generell välfärdsstat med reglerad arbets- och bostadsmarknad. Motståndet finns i alla stora medier, och rädslan för att få huvudet avhugget gör att väldigt få vågar sticka ut hakan (senast var det KDU:s Sara Skyttedal som sågades sönder och samman av både partikamrater och s.k. antirasister). Debattklimatet har blivit väldigt oresonligt.

Till skillnad från övriga sju partier beskriver SD utmaningarna som en stor flyktinginvandring medför. Deras lösning är att minska invandringen. Inget av partierna har dock några förslag på hur integrationen av dem som redan kommit hit ska förbättras, vilket är väldigt anmärkningsvärt.

När nationalekonomen Andreas Bergh tittade på partiernas integrationsförslag kunde han konstatera just detta. Konkreta förslag saknas. Vänsterpartierna vill arbeta mot rasism och diskriminering, hålla uppe ingångslönerna och minska lönespridningen. De borgerliga har under de senaste åren lanserat verkningslösa åtgärder som SFI-bonus, etableringsersättning via Arbetsförmedlingen (gäller i två år) och jobblotsar. Samtidigt har mediantiden som det tar för en nyanländ att komma i arbete fortsatt att öka.

Jag har tidigare nämnt SCB:s statistik över sysselsättningsgraden av utlandsfödda, så vi behöver inte gå igenom dessa siffror igen utan kan bara konstatera att Sverige är sämst av alla i-länder på att integrera invandrare i samhället. Med "integrera" menas här att lotsa människor till en egen försörjning. Det är oftast en förutsättning för att få en bostad.

Ann-Charlotte Marteus skriver:

När Bergh gick igenom arbetsmarknadsgapen i OECD-länderna fann han att utbildningsnivån hos migranter inte spelar någon roll för hur lätt de får jobb, relativt de infödda. Lundadocenten upptäckte också att migranter faktiskt har lättare att få jobb i länder med högre främlingsfientlighet. 

Vilka faktorer främjar då invandrares intåg på arbetsmarknaden? Jo, mindre av kollektivavtal och större lönespridning. Samt mindre generösa "bidrag". Den svenska jumboplaceringen framstår som föga gåtfull.

Det är kort sagt inte alls särskilt konstigt att Sverige är sämsta i-land på integration. Politikerna har gemensamt byggt ett system som gjort att det inte kan sluta på något annat sätt. För detta bär de ett stort ansvar, och effekterna som vi redan börjat se kommer hemsöka dem i decennier framöver.

Migrationen har alltså blivit en av de stora valfrågorna. Det är dock den enda frågan där politikerna helt saknar konkreta förslag. Det enda vi får veta är att invandring berikar Sverige.

De saknar idéer för hur sysselsättningsgapet mellan svensk- och utlandsfödda ska minska, hur högutbildade snabbare ska kunna dra nytta av sin examen i sitt nya land, hur nyanlända snabbt ska kunna lära sig svenska. Och mycket annat. Det filas på redan trasiga system, vilket inte leder någonvart.

Detta är inte bara kostsamt för stat, kommuner och landsting. Det ett smärtsamt slöseri med mänskliga resurser. Ty om nu Sverige ska ta emot så många flyktingar, måste det finnas en plan för hur mottagandet ska ske så effektivt som möjligt, hur människorna ska kunna integreras in i och bli en aktiv del av samhället på kortast möjliga tid. En sådan plan saknas i dag. Det vi får är tomma fraser och menlösa floskler.

Det paradoxala i allt detta är att oppositionen har öppet mål - utan att vilja sparka på bollen. Det finns massor på det integrationspolitiska området som oppositionen skulle kunna kritisera regeringen för. Men av rädsla för att bli anklagade för att "gynna SD", har de rödgröna nästan helt avstått från att kritisera regeringens misslyckade integrationspolitik och framför allt inte kommit med egna förslag.

Så bevaras status quo. Ty om alla är överens, kommer en förändring givetvis inte att ske. Vem vinner på detta?


Tidigare bloggat:
Öppna hjärtan och skilda världar

Läs även:
Fnordspotting