Pungsparksvalet

Jag sov väldigt gott i natt. Eftersom jag är skadeglad till min natur var nattens valvakor ovanligt underhållande med idel stela leenden hos sju av åtta riksdagspartier.

Så var då alliansregeringens saga all. Och förmodligen även Alliansen som politiskt projekt. Reinfeldt avgår som regeringschef och moderatledare. Det sistnämnda kom som en överraskning. Jag hade räknat med att Reinfeldt skulle avvakta åtminstone några månader. Att beskedet kom redan på valnatten betyder att han helt och hållet smiter från ansvaret som förlorare. Reinfeldt sänder signalen att någon annan får röja upp i partiet.

Gårdagens val var ett riktigt pungsparksval. En protest mot Reinfeldt - Moderaterna tappar nästan 7 procentenheter och förlorar makten i bland annat Stockholm. En protest mot regeringen - samtliga allianspartierna backade. Men också en protest mot de rödgröna, som ser ut att ha stått stilla jämfört med förra valet.

Det är på så vis ett udda valresultat. Stefan Löfven blir statsminister efter att nästan ha tangerat det historiskt dåliga valresultatet från 2010. Miljöpartiet kommer, med all sannolikhet, för första gången att sitta i en regering - trots att partiet närmast kollapsade i valrörelsen och med nöd och näppe lyckades bli fjärde största parti. Att valframgången uteblev för Löfvens tänkta samarbetspartners är förstås bra. Det stärker honom i regeringsförhandlingarna.

Att Fi missade fyraprocentsspärren var väntat, och att de fick ett så pass starkt stöd som 3,1 procent var förmodligen en anledning till att V inte förmådde lyfta under Jonas Sjöstedts ledning. Den rödgröna valsegern såg klar ut, vilket gjorde att många vågade rösta rosa. Därmed fick vi precis det resultat som många inom vänstern varnat för: ingen rödgrön majoritet och Fi utanför riksdagen.

Desto mer illavarslande är det att de rosa extremisterna tar plats i Stockholms stadshus och även får mandat i Göteborg och Malmö. Som Stockholmsbo förfäras jag över att det nu lär bildas en rödgrönrosa majoritet. Det kommer betyda fler genusprojekt och slöseri med skattemedel.

SD och MP slogs om platsen som tredje största parti. I slutändan var detta ingen tuff match. SD blev nästan dubbelt så stora som MP. Månne blev det i valrörelsen uppenbart för väljarna hur tossiga Fridolin och Romson är (det vore intressant att se om Romsons eget talibantal i Almedalen fick vissa att tänka om).

SD är förstås den solklara vinnaren, och partiets utveckling runt om i Sverige är intressant. De växte i stora delar av landet i förra valet, men nytt är att de nu vuxit även i traditionella arbetarkommuner i Norrland. I mitt gamla hemlän Jämtland ökade SD från 3,8 till 7,3 procentenheter. I Norrbotten fick SD 11, i Västerbotten 7,3 och Västernorrland 10,8 procent. Detta är något nytt. Samtidigt kammade SD hem hela 10,7 procent i Stockholms län, även om fördelningen är väldigt ojämn.

780 000 svenskar har röstat på SD. Det blir allt svårare att hävda att partiet är rasistiskt och dess väljare främlingsfientliga. Det lockade främst väljare som tidigare röstat på M och S. Väljare som blivit kräktrötta på övriga partier och inte såg något annat alternativ än SD.

Budskapet sent i går från en rad partiföreträdare, såväl nya som föredettingar, var att övriga sju partier ska fortsätta isolera SD från allt inflytande. Detta är väljarförakt. Men det är också ganska korkat på sikt. Tror de att SD:s väljare kommer få större förtroende för de andra partierna på detta sätt?

Att fortsätta isolera SD och kalla dess väljare främlingsfientliga är snarare ett utmärkt sätt att ge Jimmie Åkesson 20 procent i valet 2018.

Här kan du kolla hur just ditt kvarter röstade.

Läs även:
Cornucopia, Fnordspotting