Jan Guillou, Sveriges egen Ego Boy, njuter av att tvåla dit andra för misstag och felaktigheter. Senast jag såg honom satt han och smiskade Paul Frigyes för dennes graverande faktafel om Guillou i en ny bok om densamme.
Nu åker emellertid Guillou själv på pisk. I måndags satt nämligen Jan Guillou i SVT:s morgonsoffa och påstod direkta felaktigheter om Förintelsen. Guillou hävdade att vi inget visste om judeutrotningen förrän amerikanska trupper befriade koncentrationslägren.
Detta blir ett dubbelfel. Dels visste både politiker och allmänhet avsevärt om nazisternas folkmord långt innan krigsslutet. Dels var det Röda Armén som först befriade ett koncentrations- och förintelseläger (Auschwitz-Birkenau) i januari 1945.
Redan på hösten 1941, innan utrotningarna börjat i Auschwitz och innan de små men dödliga Aktion Reinhardt-lägren byggts i Polen, spreds uppgifter om systematiska judeavrättningar till svenska legationen i Berlin. Beslutet om fysisk utplåning av det judiska folket fattar Hitler hösten 1941. Ordern om verkställande går till Himmler. I januari 1942 slås detaljerna fast vid den ökända Wannseekonferensen. Då har emellertid arkebuseringar redan pågått på östfronten i månader.
I oktober 1942 skrivs det om "utrotningskriget mot judarna" i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Därefter skildras mördandet i stora tidningar som DN och SvD.
Det är anmärkningsvärt att en person med så hög svansföring och med hakan ständigt i vädret gör sig själv till åtlöje på detta sätt. Men Jan Guillou svarar som han brukar när han får kritik: Han kallar det hela "omoget". Ingenstans förklarar Guillou emellertid vad som är sakligt fel i kritiken mot honom. I stället spär han bara på dumheterna:
Vänta nu, jag har skrivit en roman om hur det var då. Om du och jag hade varit vuxna människor 1941, 1942, 1943. Vad hade vi haft möjlighet att känna till då? Det är vad jag har undersökt. Vad de åberopar är sentida forskning om vad man faktiskt vet om förintelsen. Och det är liksom en helt annan dimension. Vi talar om olika saker.Nej, de talar inte om olika saker. Artikelförfattarna, däribland den aktade Heléne Lööw, påpekar vad som stod i svensk press vid denna tid. Inte i hemliga underrättelserapporter som forskare fått tillgång till på senare tid.
I svensk press framgick på den tiden att det pågick judeutrotningar på östfronten. Detta förnekades givetvis av svenska nazister i deras egna organ (däribland ungdomsförbundets Stormfacklan, som jag gick igenom samtliga nummer av när jag skrev uppsats om svensk nazism på tidigt 2000-tal).
Den som ville kunde naturligtvis hävda att allt bara var lögn, anti-tysk propaganda. Men utifrån denna ringa möjlighet kan inte hävdas att vi inte visste. Informationen fanns där för den som ville veta.
Detaljerna om gaskammare blev kända först långt senare. Men att judar systematiskt mördades för att de var judar, det var en öppen sanning redan 1942. Jan Guillou borde veta bättre.
7 kommentarer:
Guillou tillhör ju själv ett läger där uttalanden som att Stalin var en fin kille och att Gulag bara var desinformation, är legio.
Kaka söker maka.
Nazisternas inställning till judar var känd redan tidigt på 30 talet då denna odlades på samma sätt som SD och dera vänner i europa och ryssland odlar generellt hat mot muslimer idag.
Beträffande nationalsocialisternas egna tidningar förresten, fanns ju några av rikets största dagstidningar bland dessa.
Häribland t ex Helsingborgs Dagblad som hade det ockuperade Helsingör precis utanför redaktionsfönstren. Chefredaktören representerade det lokala nazistpartiet i stadsfullmäktige och tidningen var pronazistisk ända till fredsslutet 1945.
Så det fanns nog mycket motstridig information.
Visst. Även Aftonbladet var pro-nazistisk på den tiden. Men det är en viss skillnad mellan att säga att det spreds olika uppgifter och att vi "inget visste".
I Stormfacklan avfärdas förstås uppgifterna på tyska förbrytelser, inte bara mot judar, utan omsvep. Men dess läsekrets var extremt begränsad och att nyheter tolkades utifrån den nazistiska ideologin. Jag inbillar mig ändå att DN hade en högre trovärdighet än nazivänliga tidningar.
Micke:
Rättelse av din lögnaktiga kommunist-desinformation ala Guillo;
SD sprider kunskap och medvetenhet om faran med islamismen, precis som fler och fler varnade för nazismen innan 2:a världskriget bröt ut.
Det är inte SD som kommer att initiera 3:e världskriget, det arbetet har redan påbörjats av islamisterna i Islamiska Staten. SDs motsvarighet hittar du i Winston Churchill som sa detta om islam:
http://www.allaboutmuhammad.com/winston-churchillrsquos-comments-on-islam.html
Det är klart att svenska tidningar vid den tiden inte satt och skrev om just Auschwitz, metodiska gasningar dygnet runt, synagogor nerbrända med kvinnor och barn instängda inuti, lägervakter, elstängsel eller ghettot i Warszawa. Eller skrev svart på vitt att ”judarna från Norge kommer att skeppas till utrotningsläger i Polen”. Rapporteringen var inte specifik på den nivån, det som skrevs om massakrer och förflyttningar var mera suddigt i konturerna även om en del massakrer var tydligt formulerade. Dessutom satt faktiskt inte hela svenska folket och läste GHT (eller tidningar som citerade GHT), viskade ”Har du läst den här artikeln i DN, den kom i morse? Ohyggligt! Säg ingenting till lektorn, han är nazist!” eller lyssnade på BBC:s sändningar vecka efter vecka, som de gör i tv-serier och romaner i efterskott. Jag tror att det är det här Guillou vill lyfta fram: enstaka facetter kom på plats från 1942 och framåt men bilden hade inte den konkreta, oemotsägliga klarhet den fick 1945-46. Ingen (utom möjligen en mycket begränsad krets diplomater och militärer, som hade mycket annat att göra) kunde under kriget läsa sig till hela den väl ljussatta bild man får i t ex ”Schindler’s List” eller ”Förintelsen”.
Svenska tidningar hade under kriget i princip ingen verklig rapportering från östfronten och i synnerhet inte hos Röda armén, så från det hållet kom det inte in någonting utom i Norrskensflamman. Aftonbladet och andra tyskvänliga tidningar tryckte förmodligen ofta av vinklingar och spinn från Berlin. Jag betvivlar att ens Majdaneks och Auschwitz’ befrielse skapade några större rubriker i svenska tidningar, trots att det var de första tillfällen då man kunde skymta hela skalan av vad ”den slutliga lösningen” hade inneburit. Det var ju på den rysk-polska fronten och där fanns det som sagt inga journalister som rapporterade direkt till Sverige (och knappast till USA eller England heller). Från det ockuperade Frankrike eller Nederländerna kom det inte heller någon ström av undersökande journalistik eller så. I engelsk press var det Belsen (under krigets allra sista månader) som blev den stora väckarklockan.
Under första världskriget hade propagandamaskinen gått varm på alla håll och man hade bland annat fått läsa att de tyska truuppoerna rövade bort och åt små barn. Responsen på ett krig präglas i stort sett alltid av hur det såg ut under det förra kriget, det gäller i synnerhet på hemmafronten, så det är inte speciellt konstigt att många på 30-40-talen var avvaktande när man så småningom stötte på uppgifter om tyska massakrer och tysk utrotningspolitik.
Och hur ser det ut under krig idag? Under Irakkriget kunde man se samma sak, de som backade upp USA och England förnekade med hetta att det pågick någon form av övervåld, att man inte skulle lyckas hitta npgra WMDs, eller att Bush inte skulle ha en genomtänkt långsiktig lösning i beredskap. Busar och kompisar mäts helt enkelt inte med samma måttstockar, så är det i de flesta krig – och efter freden glömmer man det lika snabbt.
SD är ett pragmatiskt naziparti och amenix är klarar inte att leva upp till den angivna taktiken.
Skicka en kommentar