Sökes: Ett Sverige för vuxna

Tyskland är ett Sverige för vuxna, har Horace Engdahl sagt. Det ligger oväntat mycket sanning i det påståendet.

Tyskland är likt Sverige på flera sätt. Det är en stabil demokrati, ett välfungerande och oftast välorganiserat samhälle med någorlunda pålitlig byråkrati. Det finns något över det tyska lynnet som passar oss svenskar.

Tyskland är inget liberalt paradis, men det annorlunda och provocerande tillåts existera utan att kuvas av politiska pekpinnar och indignerade moralkärringars högljudda protester.

Dessutom tycks människor i Tyskland faktiskt bry sig om individuella rättigheter på riktigt. Edward Snowdens läckor startade en bred diskussion i tyska medier, en diskussion om massövervakningen och dess konsekvenser som pågår än i dag ett år senare. I Sverige - tystnad. Likgiltighet, rent av. Att regeringen skulle tiga var väntat, men att intresset hos de största mediehusen och även gemene man skulle vara så obefintligt skrämmer mig.

Tyskarnas reaktion mot massövervakning och statliga övergrepp har säkert delvis historiska orsaker. Nog känns det ibland som att Sverige har varit så förskonat från allt från krig till diktatur och större katastrofer att landet har drabbats av en sorts kollektiv glömska om hur viktigt det är att ständigt, i varje enskilt läge, försvara individens rätt till sitt eget liv och sätta gränser för hur långt staten får gå i sin strävan efter kontroll.

Min aversion mot det land Sverige håller på att förvandlas till ökar för var dag. Det går knappast att lyssna på svensk statsradio längre. I synnerhet P3 har fullständigt kidnappats av radikalfeministiska miljöpartister och Fi-anhängare som inte försitter ett enda tillfälle att sprida infantil politisk propaganda, trycka till borgerligheten och hylla feminismen. Detta går bra eftersom det ofta bakas in i så kallad "humor".

Inte mycket lyckligare blir man av att titta på svensk TV. Vi skrattar ofta och gärna åt hur statliga medier i demokratiskt tveksamma länder vinklar nyheter till regimens fördel. Det är ett skratt som borde fastna i halsen. I Sverige vinklas nyheter ständigt för att passa vänsterväljares öron. Därför får vi aldrig höra den andra sidan utan endast den sida som bekräftar vänsterväljares världsbild. En vänsteranalys, gärna kryddad med mer än en gnutta genus, är defaultläget för all nyhetsrapportering. Varje dag. Året runt.

Den enda gången det går att komma undan med att vara lite kontroversiell är när man kallar det konst. Då kan man å andra sidan bete sig hur som helst.

Hur blev Sverige så här politiskt korrekt och humorlöst? Så stelt och intolerant? Så fritt från genuin livsglädje? Kanske är det helt enkelt så att politiken har gått ett steg för långt. Ty är det något som effektivt kan lägga sordin på den bästa av fester är det politiska regleringar och förbud.

Sverige kryllar som bekant av dessa, vilket blir särskilt tydligt när vi plötsligt slipper dem under vistelser i andra länder. Det känns ibland som att vi svenskar lever i ett slags reservat här uppe i norr. Vi är noggrant inringade, i all välmening. Gränserna är tydliga för vad vi får företa oss. Vi ska helst inte ha för trevligt. Allt för vår egen trygghet.

Det finns goda skäl att känna oro. Snart kan vi ha ett extremfeministiskt parti i riksdagen. Jag vägrar tro att det kommer att ske, men jag är genuint orolig för utvecklingen i Sverige och börjar faktiskt, helt ärligt, att titta på alternativ. Jodå, det har ni hört förut, men det är åtminstone ett sätt att stå ut i stunden.

Att flytta till ett annat land bär med sig en rad komplikationer. Men också möjligheter. Och känslan av frihet finns det trots allt inget pris på.