6月4日

För 25 år sedan öppnade kinesiska soldater, på order från regeringen, eld mot fredliga demonstranter i Beijing. En demokratirörelse som spirade inte bara i huvudstaden utan i hundratals städer runt om i landet slogs i spillror och har inte repat sig sedan dess.

Deng Xiaoping har gått till historien som mannen som bröt med Maos misslyckade ekonomiska politik, som öppnade upp landet mot omvärlden och möjliggjorde de decennier av tillväxt som har fört Kina från fattig jordbruksnation till den ekonomiska andraplatsen i världen. Kina väntas gå om USA som världens största ekonomi redan i år.

Men Deng var även mannen som med brutalt våld slog ned fredliga protester och lät armén skjuta obeväpnade civila på öppen gata. Något regeringen i dag gör allt för att dölja. Han var den som visade precis hur oresonligt Kommunistpartiet är, och vad som händer med den som aktivt utmanar dess makt.

Ändå var det inte riktigt det demonstranterna gjorde. De ifrågasatte inte partiet per se. Allt började som en sorgedemonstration för den avlidne Hu Yaobang. Studenterna krävde demokratiska reformer, inte att KKP skulle kastas ut från makten. Men det räckte.

I dag kommer kinesisk polis att vara extra vaksam på Himmelska fridens torg. Så är det alltid på årsdagar. Sedan de stora folkliga protesterna våren 1989 verkar regeringen ha bestämt att det stora torget i centrala Beijing aldrig igen ska bli en skådeplats för någon sorts opposition mot makten. Det patrulleras därför ständigt.

Det tragiska är att censur fungerar. Många unga kineser som är födda efter 1989 eller var väldigt unga då, har ingen eller mycket liten kunskap om vad som hände på och kring Himmelska fridens torg i början av juni för 25 år sedan. Något av det första jag gjorde när min fru flyttat till Sverige var att visa henne YouTube-dokumentärer om regeringens massaker på demonstranter och vanliga Beijingbor. Hon hade aldrig sett dem förut.

Berlinmuren har rivits. Sovjetunionen har fallit. Men den kinesiska enpartiregimen står starkare än kanske någonsin tidigare. Regeringen kommer under de kommande fem åren genomföra fler ekonomiska reformer med syftet att ge marknadsmekanismerna större spelrum.

Men det är i nuläget svårt att se hur en politisk förändring ska kunna komma till stånd. Partiets grepp om domstolar och medier är kompakt. Utbildningsväsendet uppmanar inte till kritiskt tänkande. Internet censureras ivrigt och framgångsrikt. Varje tillstymmelse till viljeyttring som kan anses hotfull mot partiets makt slås omedelbart ned.

En demokratisk vår känns väldigt avlägsen. Det enda hoppet i dag är att en stegvis förändring kommer inifrån. Dessvärre har alla som hoppats på Xi Jinping redan blivit besvikna. Han tycks inte ett dugg mer liberal än Hu Jintao i detta avseende, och även om det talats om politiska reformer tidigare har det bara varit varm luft.

Den kinesiska ledningen brukar säga att Kina inte ska bli som Väst. Vi är inte som ni. Därför är mänskliga rättigheter och ett fritt internet ett västligt påfund som inte passar kineserna. Men även om Kina varken kan eller ska bli som länderna i västvärlden, är grundläggande mänskliga rättigheter inget västligt påfund. De tillhör kineserna i lika hög grad. De är universella.

Även diktaturer är beroende av en viss acceptans från befolkningen. Kinas storlek gör att massiva protester runt om i landet skulle bli väldigt svåra att hantera för KKP utan eftergifter. Jag tror inte att Xi, eller någon annan av ledarna, skulle vilja skjuta demonstranter så som skedde i juni 1989. Inte i dagens uppkopplade värld.

Men det behövs något som tänder gnistan hos befolkningen när insikten om att de stegvisa politiska reformer som många hoppas på inte kommer.