SD testar vår demokrati

Det finns flera varningstecken i den svenska demokratin. Ett är de systematiska sabotagen mot Sverigedemokraternas politiska möten. Vi måste prata om detta.

Vi har mötesfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet. Den omfattar alla, och är särskilt viktig att värna när det gäller åsikter som inte överensstämmer med majoritetens. När vänsteraktivister aktivt saboterar ett politiskt möte gör de inte bara demokratin en otjänst. De bekämpar den.

Poängen med yttrandefrihet och demokrati är att obekväma åsikter inte ska kunna kväsas. Att vi ska kunna ha ett öppet debattklimat där olika åsikter finns representerade. Att vi pratar, inte slåss. Att vi vinner genom att debattera mot våra motståndare, inte genom att blåsa i visselpipor och riva ned plakat.

Sverigedemokraterna drabbas inte bara när de håller torgmöten. Även postutdelningen stöter på patrull. Precis som andra partier skickar SD ut valmaterial per post. Du, jag och många andra har fått både deras och andra partiers propaganda i våra brevinkast och brevlådor under de senaste dagarna. Det kallas samhällsinformation, och det står var och en fritt att slänga den i pappersinsamlingen. Det gjorde jag, och det kommer jag göra med det partimaterial som skickas till mig hädanefter också. Jag har redan röstat.

När brevbärare vägrar att dela ut politiskt material vars innehåll de inte instämmer i, har något gått väldigt fel. Enskilda brevbärare säger enligt Aftonbladet att de inte vågar vädra sitt missnöje hos sina chefer eftersom risken är stor "att de kastar ett extra öga på att vi verkligen delar ut". Ja, tänk att cheferna kan kräva av sina anställda att de gör sitt jobb. Det är en tuff värld.

Brevbärare ska inte agera politiska aktivister. De ska dela ut post. Inget annat. Ann-Charlotte Marteus skriver väldigt skarpt i Expressen:

Det faktum att det handlar om valsedlar gör denna manifestation särskilt obehaglig. I en demokrati får man rösta som man vill, på vad man vill - inte enbart på partier som är godkända av regering och riksdag. Eller Posten. Eller valfri Putin.

Ponera att det vore upp till varje enskild brevbärare att bestämma vilken post som "förtjänar" att delas ut. Vad de själva tyckte var OK, och som inte kändes "kränkande". Postgången skulle haverera. Moderater som inte vill S-märkt material, miljöpartister som inte vill ha att göra med Kristdemokraternas valsedlar, kommunister som inte vill att vi ska rösta alls... Postens kommunikationschef har förstått detta. Men uppenbarligen inte all personal.
När SD betalar för annonsplats i tunnelbanan blir SL nedringt. Människor känner sig kränkta. Dessa människor måste ställa sig frågan vad demokrati egentligen handlar om. Vem den är till för.

Ann-Charlotte Marteus fortsätter:

Vet de ingenting om demokrati? Har ingen lärt dem att demokrati är något annat än en stor, varm, enig, Bris-sanktionerad gruppkram? Demokrati handlar om att åsikter får brytas fritt mot varandra utan straff, blodsutgjutelse och statskupper. Tolerans handlar om att tolerera, det vill säga att uthärda sådant som man inte gillar.

Det är en synnerligen relevant fråga, och jag tror att Marteus är något på spåren. Många unga i dag har en förvrängd bild av vad demokrati är. De uppfattar den som en rättighet att göra sin röst hörd, inte att ge åsiktsmotståndare samma rätt.

Detta är djupt problematiskt eftersom det i kombination med den svenska kränkthetskulturen krymper en redan smal åsiktskorridor och i praktiken inskränker yttrandefriheten. Även om det inte är olagligt för vissa partier att hålla möten eller bedriva en politisk verksamhet, blir det i praktiken omöjligt eftersom motståndarsidan bekämpar dem med antidemokratiska metoder.

Det är lite tröttsamt att ständigt behöva rycka ut till nazisters, sverigedemokraters och andras försvar. Men jag gör det därför att jag vet att jag har rätt. Demokrati handlar inte om att känna sig kränkt av en valaffisch och kräva att den plockas ned. Det handlar inte om att tysta meningsmotståndare, att riva ned valaffischer, göra åverkan på valstugor eller kasta tårtor i ansiktet på politiker. De som ägnar sig åt sådant har med önskvärd tydlighet lämnat walk-over i debatten. De har förlorat.

Demokratin kan inte försvaras framgångsrikt på detta sätt. Resultatet blir en politisk polarisering, en ökad förbittring och i förlängningen sannolikt ökat stöd för extrema partier. Då hamnar vi ännu längre från vad yttrandefrihet och demokrati egentligen handlar om, nämligen det öppna samtalet.

Kanske är det precis detta som dessa vänsteraktivister innerst inne önskar.